Joakim Forsemalm är docent i etnologi och verksam vid Radar arkitektur & planering i Göteborg. Joakim har sedan disputationen 2007 varit aktiv i gränslandet mellan forskning och praktik och varvar forskning om processer, kunskap och lärande inom stadsutvecklingsfältet med praktiska projekt och processer.
Magnus Johansson är filosofie doktor i pedagogik och har i över tjugo år undervisat och forskat på frågor som rör hållbar stadsutveckling, ofta i nära samverkan med praktiker. Hans forskning rör lärande och innovationsprocesser inom stadsutveckling. Han delar sin tid mellan Malmö universitet - institutionen för urbana studier och RISE, där han är knuten till enheten för stadsutveckling.
127
Forsemalm & Johansson
Att arbeta innovativt med evidens i hållbar stadsutveckling
Våren 2016 engagerades vi av Bostadsbolaget AB, ett allmännyttigt fastig- hetsbolag verksamt i Göteborg och del i Framtidenkoncernen. Bostadsbo- laget hade förvärvat knappt 3 000 lägenheter i Hammarkullen i nordöstra Göteborg. Stadsdelen är av polisen kategoriserat som ett särskilt utsatt område och otaliga förbättringsprojekt har genomförts genom åren, bland annat nationella stödprogram som Blommanpengarna och Storstads- satsningen. Satsningar som inte resulterat i långsiktiga förändringar. Hos många aktörer i området, inte minst bland de boende, fanns en utbredd projekttrötthet, men fortfarande en mängd utmaningar och problem som behöver hanteras och lösas för att minska de negativa utvecklingsprocesser som drabbar framför allt de boende i området.
Bostadsbolaget sökte efter nya angreppssätt och startade ett initiativ, med målet att arbeta mer systematiskt med områdesutveckling. Och med en bre- dare samverkansinriktning: bolaget ville ta det långsiktiga ansvaret för ut- vecklingen i området genom ett nytt slags samarbete. En överenskommelse undertecknades med andra lokala förvaltningar, för att skapa en gemensam grund för ett viktigt samhällsutvecklande arbete. Vi1 blev involverade som
kunskapsstöd för att bidra till detta arbete och beslöt oss för att pröva att arbeta mer evidensbaserat med stadsutveckling.
Professionellas förmåga och möjligheter att arbeta på nya sätt är en nyckel för hållbar stadsutveckling. Idag fattas egentligen inte brist på kunskap eller goda exempel, det som saknas är handling. Samhället behöver ändra sitt sätt att leva. Som stöd för detta måste vi människor också ändra hur vi arbetar med olika samhällsfrågor. Hur vi individer väljer att utföra våra vardagliga ar- betsuppgifter kan hjälpa eller stjälpa de gemensamma ambitionerna att skapa hållbara städer (Cooper & Symes, 2008). I vår, forskarnas, roll som kunskaps- stöd valde vi därför att försöka hjälpa professionella att utvecklas genom att arbeta mer evidensbaserat.
När man talar om olika former av evidensbaserad praktik, till exempel evidensbaserad stadsplanering, syftar man ofta på att praktiker i högre grad bör använda sig av forskningsresultat när de utövar sitt yrke (Nutley et al., 2007). Men forskning används redan av professionella för att hantera olika frågor. Däremot sker användningen ofta osystematiskt och ostrukturerat.
1. Radar arkitektur & planering och Malmö universitet samt RISE Stadsutveckling, tillsammans med analys- och strategiföretaget Urbanivation.
129
Det är till exempel vanligt att man tar till sig forskning som stärker redan etablerade uppfattningar och ifrågasätter forskning som går på tvärs mot det man som yrkesverksamma uppfattar som rätt och riktigt (Weiss 1980). Utmaningen är att kombinera forskning med professionella erfarenheter och lokala kunskaper hos de boende, för att på så sätt utveckla helt nya lösningar. Men erfarenhet visar att detta kan vara svårt att åstadkomma i praktiken (Polk, 2015). Etablerade rutiner, lagstiftning och institutionella strukturer kan hindra professionella att arbeta annorlunda, trots tillgång till forskningsresultat eller att man vill ta hänsyn till de boendes önskemål i en stadsbyggnadsprocess (Cooper & Symes, 2009).
Att kombinera olika former av evidens
Vi vill alltså hjälpa professionella att arbeta bättre och mer innovativt med områdesutveckling. Vi utvecklade en tankemodell kring samproduk- tion som inte bara lyfte fram behovet av att ta hänsyn till olika former av kunskap, utan som även hjälpte oss att hantera de komplexa problem som rymdes i uppdraget. Vår inspirationskälla var en modell som utvecklats av organisationsforskarna Eric Barends, Denise Rosseau och Rob Brinner (se till exempel Barends & Rousseau, 2018), som de benämner evidence-based management. Forskarna definierar evidens som all den information som hjälper yr- kesverksamma att fatta bättre beslut. Deras modell kombinerar fyra grupper av evidens: vetenskaplig-, intressent, professionell och organisatorisk evidens. De två första formerna är välbekanta. Vetenskaplig evidens är ofta det man tänker på spontant när man hör ordet evidensbaserad praktik; det som kallas ”hård evidens”, alltså det som forskarsamhället kommit fram till är förgivettaget för stunden. Som regel tänker man sen att de som är yrkes- verksamma ska bli bättre på att använda sig av och tillämpa dessa kunska- per. Intressentevidens är all den lokala kunskap som bärs av de boende, men också den kunskap som finns hos de aktörer man samverkar med (fö- retag, föreningar och organisationer) och är beroende av för att lyckas. Den professionella evidensen utgörs av erfarenheter, tyst kunskap och kompe- tenser som finns hos yrkesverksamma. Organisatorisk evidens, slutligen, omfattar all den data och information som produceras inom och genom organisatoriska praktiker och som ger en bild av organisationers kapacitet att genomföra förändringar, dess lösningsrymd. Att arbeta evidensbaserat med stadsutveckling innebär att de fyra formerna av evidens måste hänga ihop, utmana och samtidigt stödja varandra. Figur 1 illustrerar detta.