5. Resultat och analys
5.4. Känslan av att vilja återvända till hemlandet och anpassningen i det nya landet
En av intervjupersonerna berättade att han hade bott på två olika boenden för
ensamkommande barn under den första tiden i Sverige. Han delade med sig om upplevelsen av att känna sig ensam då familjen inte fanns i Sverige och att han hörde ett språk som han inte förstod, som han upplevde som väldigt frustrerande. Han uttryckte det som att han hade hamnat i helvetet. Han beskrev hur svårt det var att inte tänka tillbaka på tiden i hemlandet, han längtade tillbaka men visste samtidigt att han inte kunde åka tillbaka. Han berättade att han var tvungen att lämna hemlandet och det beslutet tog inte av honom. Upplevelser och funderingar kring vart han hade hamnat, vem han var och hur han skulle börja om sitt liv var tankar som dominerande den första tiden. Han beskrev hur han gömde sig på toaletten för att gråta tills han en dag bestämde sig för att ändra sitt liv och förändra sin situation till något bättre. Hans tankar övergick då till att fokusera på anpassningen till samhället och hur han skulle gå till väga för att få ett arbete. Träning i det svenska språket började när han träffade en kille på boendet som han började umgås med. Han berättade vidare att i det andra boendet för ensamkommande barn träffade han en tjej som talade samma språk som han. De bodde tillsammans i ett år på boendet för ensamkommande barn efter att de fått permanent
uppehållstillstånd. Han berättade med glädje hur han och tjejen kunde prata och dela med sig av både positiva och negativa saker som skett i deras liv. Han menade att denna tjej hade hjälpt honom jättemycket och han undrar om han någonsin hade klarat sig utan henne. Intervjupersonen bor idag tillsammans med sin mamma och sina bröder i en lägenhet. Hans flickvän som han träffade på boendet bor också i en egen lägenhet. Intervjupersonen berättade att hans pappa är försvunnen i hemlandet men att hans familj fortsätter att söka efter honom. En av intervjupersonerna beskrev att situationen som ensamt barn i Sverige var otroligt påfrestande och han menade att det var förlamande att inte veta vad han skulle göra eller vem han kunde vända sig till. Hans räddning ifrån ensamheten och känslan av
handlingsförlamning avmattades tack vare hans vänner på boendet för ensamkommande barn. Han berättade om vännernas betydelse i hans liv och hur vänskapen underlättade vardagen. Han och vännerna hjälptes åt med praktiska saker i vardagslivet som t.ex. det svenska språket i kontakt med människor. Han menade att han och vännerna gjorde även roliga saker tillsammans som t.ex. att starta upp ett fotbollslag. Idag bor intervjupersonen tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster i Sverige.
En annan intervjuperson har under den första tiden i Sverige bott på två olika boende för ensamkommande barn. Intervjupersonen berättade att den första tiden var mycket krävande för honom. Han berättade hur språket kunde begränsa honom, vilket bidrog till svårigheter som att lära känna nya vänner och att ta bussen eller tåget själv. Det som fick honom att kämpa var skolan. Han ansåg att mycket av hans energi och fokus var på skolan, speciellt under den tiden då han blev nedtryckt av läraren. Han fick kämpa för att hävda sin rätt för att kunna fortsätta med sin utveckling. Sakta men säkert utvecklades språket med hjälp från en annan lärare i skolan som talade hans modersmål, vilket bidrog till att han så småningom kunde göra sig förstådd på svenska och lära känna elever i skolan. Att gå i kyrkan var en annan viktig del i hans liv, där kände han en gemenskap med andra och det möjliggjorde samtidigt för honom att utöka sitt sociala nätverk.
”När jag tänker tillbaka på när jag precis kom till Sverige och idag är skillnaden i språket jätte stor. Men även om jag inte kunde riktig svenska så var jag inte rädd
33
för att fråga. Att våga fråga och att våga kommunicera är jätteviktigt för att kunna lära sig något”.
/ Ali Idag studerar intervjupersonen IT och bor i en träningslägenhet, han har också en
kontaktperson som han vänder sig till om han behöver hjälp.
En intervjuperson beskrev att under den första tiden i Sverige ville hon återvända till
hemlandet men samtidigt visste hon att hon måste stå ut. Idag vill hon inte återvända trots att hennes familj aldrig fick komma till Sverige.
”Det var inte lätt i början, jag kände mig så ensam och osäker inför allt nytt. Idag har jag det bättre här och kan även hjälpa min familj genom att skicka pengar till dem så nej jag vill inte återvända. ”
/ Dina En annan intervjuperson uttryckte att hon saknade sin familj, hon fick träffa psykologer för att klara av sin vardag efter pappans förlust. Det var svårt med språket i början för henne. En tolk fick närvara då hon träffade psykologerna, detta skapade frustration hos henne, då hon inte kunde förmedla sina känslor direkt till psykologen. Trots alla svårigheter hon stötte på och förlusten av sin pappa, fortsatte hon att kämpa. Hon lärde sig det svenska språket snabbt och började träffa människor som hon kunde umgås med på fritiden. Intervjupersonen berättade att hon hade det bättre här idag och att hon hade anpassat sig mer till det svenska samhället och ville därför inte återvända tillbaka.
”Jag ville återvända första perioden för att vara med familjen, jag kände mig så ensam och var så rädd för att det var så många förändringar i början. Idag har jag anpassat mig och anser att det är mycket tryggare här än i hemlandet. Dessutom så har jag byggt upp ett liv här nu och skulle inte vilja lämna det.”
/ Sara En intervjuperson uttryckte att under den första perioden i Sverige grät hon nästan varje dag och kände sig ensam och vilsen trots att hon bodde hos sin syster. Hon hade svårigheter med språket och ansåg att det hindrade henne från att ta kontakt med människor, men idag har hon många vänner som hon umgås med och vänder sig till då hon behöver socialt stöd.
Hon ville återvända, men systern lät henne inte och tyckte att hon skulle fortsätta kämpa. ”Jag är glad över att jag bor här och studerar till ekonom, jag hade säkert varit en hemmafru om jag bodde kvar där eftersom jag hade hoppat av skolan och tjejer som inte gick i skolan brukade gifta sig väldigt tidigt i vårt hemland.”
/ Maryam
5.4.1. Analys
Samtliga intervjupersoner ansåg att den första tiden i det nya landet var mycket påfrestande på grund av många svårigheter som till exempel ensamhet då de kom utan familjen, osäkerhet och rädsla inför de nya förändringarna i deras liv. Intervjupersonerna uttryckte även att de inte kunde vara självständiga första perioden vilket påverkade deras självbild. Kulturen, språket, människorna var nytt och obekant som dessa barn var tvungna att anpassa sig till för att komma in i samhället. Franzén (2000) skriver om förluster och menar att de kan bestå av språk, autonomi, familjemedlemmar och släktingar. Samtliga intervjupersoner uttryckte svårigheten med att kunna samspela med andra människor den första tiden på grund av brister i språket. Franzén skriver att i samband med flytt till ett nytt land kan individen uppleva att
34
tidigare erfarenheter och reaktionssätt inte räcker till för att hantera den aktuella situationen. Samtliga intervjupersoner uttryckte även hur de successivt anpassat sig till samhället, genom att deras nätverk utökats, skolans betydelse och det svenska språkets utveckling. Denna anpassbarhet har bidragit till att samtliga intervjupersoner upplevde en känsla av sammanhang i samhället och inte ville återvända tillbaka till sina hemländer trots saknaden.