Kammarrätten

Genom de ovan nämnda sökorden har jag fått fram 8 avgöranden från kammarrätten som passar in på mina sökkriterier. I samtliga avgöranden är den unge diagnosticerad med en eller flera

neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. I häften (4 st) av målen hade den unge ADHD, i två av målen autism och ADHD, i ett av målen Aspergers syndrom och i ett av målen atypisk autism. De beteenden som var vanligast förekommande i målen var svårigheter med impulskontroll (4), drogmissbruk (4), dragning till och umgänge i asociala och destruktiva miljöer (4), hotfullt (4) och aggressivt (3) beteende, samt misskötsamhet i skolan (3).

Kammarrätten beslutade i sju fall av åtta att den unge skulle beredas vård enligt 3§ LVU på grund av socialt nedbrytande beteende.

12.2.1 Hänvisning till RÅ 2010 ref. 24

I sex av de åtta målen har kammarrätten hänvisat direkt eller indirekt, genom tillämpning av den praxis som följer av avgörandet, till RÅ 2010 ref 24. Av dessa sex mål bedömde kammarrätten att den unge i fem av målen uppvisade ett socialt nedbrytande beteende som inte närmast, eller i huvudsak, var att betrakta som ett symptom på den unges psykiska störning, vilket innebar att hinder för vård enligt 3§ LVU inte fanns.260 I ett av målen bedömde kammarrätten att beteendet i huvudsak var att betrakta som ett symptom på den unges psykiska störning, vilket innebar hinder för vård enligt 3§ LVU och att den unge inte kunde vårdas.261

259 Sandgren, C (1995) Om empiri och rättsvetenskap s. 743

260Mål nr 6427-16, dom 2017-02-07, mål nr 6786-16, dom 2017-02-02, mål nr 3552-16, dom 2017-01-26, mål nr 3595, dom 2017-02-22, Mål nr 596-17, dom 2017-02-10

12.2.2 Sambandsbedömningar mellan den unges beteende och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

I bedömningarna av sambandet mellan en psykisk funktionsnedsättning och den unges beteende har kammarrätten i de undersökta målen gjort bedömningen att bland annat svårigheter med impulskontroll²⁶², utagerande beteende, våld och hot mot personal och andra ungdomar samt destruktivt beteende263 var beteenden som hade samband med funktionsnedsättningen. Beteenden som kammarrätten bedömde inte ha samband med funktionsnedsättningen var exempelvis överdrivet sexuellt beteende och överdrivet intresse för kriminalitet²⁶⁴, att rymma hemifrån, vistas i okända miljöer, hög frånvaro i skolan²⁶⁵, aggressivt beteende, svårigheter att kontrollera sitt humör, konsumtion av stora mängder alkohol, hot om våld samt köp av läkemedel illegalt.266

I samtliga fall där en sambandsbedömning gjorts är bedömningarna kortfattade och otydligt motiverade. Kammarrätten hänvisar i de flesta fall till socialtjänstens utredning och gör sedan en bedömning utan motivering huruvida beteendet härrör från funktionshindret eller inte. Ett

exempel på en sådan här sambandsbedömning kan tas från ett mål från kammarrätten i Jönköping gällande en pojke med bland annat ADHD som uppvisade ett aggressivt beteende med svårigheter att kontrollera sitt humör, konsumerade stora mängder alkohol, hotade andra om våld och köpte läkemedel illegalt. Kammarrätten gjorde en sambandsbedömning som är lik de bedömningar som gjort i de andra undersökta målen genom att mycket kortfattat konstatera att

Även om pojkens funktionshinder i viss utsträckning kan antas påverka hans beteende anser kammarrätten att utredningen inte ger stöd för att hans beteende i allt väsentligt är att betrakta som symtom på funktionshindret. Det finns därför inte i sig något hinder mot att tillämpa 3 § LVU.²⁶⁷

Ett annat exempel rör en 13 årig flicka med ADHD där Kammarrätten gör följande, något mer utvecklade, sambandsbedömning. Domstolen motiverar dock inte på något sätt varför ett visst beteende skulle anses utgöra, eller inte utgöra, ett symptom av ett psykiskt funktionshinder.

Kammarrätten anser att delar av flickans avvikande beteende, bl.a. svårigheterna med

impulskontroll, sannolikt har ett nära samband med hennes psykiska funktionshinder. Däremot kan hennes beteende att rymma hemifrån och vistas i okända miljöer eller hennes höga frånvaro i skolan lika väl iakttas hos någon utan ett sådant funktionshinder (jfr rättsfallet RÅ 2010 ref. 24). Vid en sammantagen bedömning anser kammarrätten att det beteende som ligger till grund för ansökan om vård enligt LVU går utöver vad som kan anses vara ett uttryck för flickans psykiska funktionshinder och att hon uppvisar ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU.268

262 Se kammarrätten i Göteborg, mål nr 6786-16, dom 2017-02-02 och mål nr 6427-16, dom 2017-02-07

263Se kammarrätten i Göteborg, mål nr 6106-16, dom 2017-02-07

264Kammarrätten i Göteborg, mål nr 6427-16, dom 2017-02-07

265Kammarrätten i Göteborg, mål nr 6786-16, dom 2017-02-02

266Kammarrätten i Jönköping, mål nr 3552-16, dom 2017-01-26

267 Kammarrätten i Jönköping, mål nr 3552-16, dom 2017-01-26

Endast i ett av de studerade fallen269 gjorde kammarrätten bedömningen att den unges beteende i huvudsak var att beakta som ett symptom på hans psykiska funktionshinder, varför beteendet inte kunde utgöra ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3§ LVU. Pojken var

diagnosticerad med Aspergers syndrom och uppvisade ett destruktivt och utagerande beteende med våld och mot personal och andra ungdomar.

I bedömningen av sambandet mellan pojkens psykiska funktionsnedsättning och hans beteende menar kammarrätten att det inte klart kunde fastställas vad pojkens beteende härrörde sig ifrån, men att det inte framkommit något annat än att pojkens beteende i huvudsak var att betrakta som ett symptom på hans psykiska funktionshinder.²⁷⁰ Här använder sig kammarrätten således av en presumtion att beteendet härrör från funktionshindret och menar att den bedömningen är utgångspunkten tills det att någon part visar på det motsatta.

En argumentation med omvänd presumtion har jag funnit i ett av de studerade målen från kammarrätten i Jönköping.²⁷¹ I detta mål menade domstolen att utgångspunkten var att det inte fanns ett samband mellan den psykiska funktionsnedsättningen och den unges beteende och att det därför var upp till parterna att bevisa att det fanns ett samband och därmed ett hinder för att tillämpa 3§.

I sambandsbedömningen mellan den psykiska funktionsnedsättningen den unges beteende har kammarrätten inte i något av de åtta målen kallat in en sakkunnig till rätten, trots komplexiteten i bedömningarna och domstolens utredningsskyldighet. Detta innebär att beslutsunderlaget i många fall är bristfälligt, vilket innebär en brist i rättssäkerhetshänseende.

12.2.3 Den unges bästa

Av de undersökta avgörandena har kammarrätten inte i något av målen gjort en prövning av om den föreslagna vårdplanen är förenlig med det enskilde unges bästa.²⁷² En prövning enligt 1§ 5st LVU har således inte gjorts, trots att en sådan prövning ska göras enligt nämnda paragraf.

12.2.4 Konklusion

Efter att ha studerat dessa fall får jag uppfattningen att domstolen inte har ett enhetligt förhållningssätt till HFD:s praxis från 2010. Kammarrätten presenterar kortfattade sambandsbedömningar med bristfällig motivering. Kammarrätten utgår också från olika presumtioner i olika fall. Det kan spela stor roll för den enskilde om rätten utgår från att det föreligger ett samband om inte faktorer som pekar på motsatsen läggs fram, jämfört med om en omvänd presumtion tillämpas. Domstolens avsaknad av ett enhetligt förhållningssätt innebär att förutsebarheten i tillämpningen minskar, vilket innebär en lägre grad av rättssäkerhet.

Den pojke som inte kunde omhändertas enligt 3§ LVU på grund av att hans beteende ansågs vara att betrakta som ett symptom på hans NPF utgör ett exempel på en ungdom som trots ett stort vårdbehov inte kan vårdas enligt LVU och troligtvis inte heller LPT. För att LPT ska bli tillämplig förutsätts att den unge lider av en allvarlig psykisk störning. Ett destruktivt och utagerande

beteende med våld och mot personal och andra ungdomar är ett beteende som med allra högsta

269 Kammarrätten i Göteborg, mål nr 6106-16, dom 2017-02-07

270 Kammarrätten i Göteborg, mål nr 6106-16, dom 2017-02-07

271 Kammarrätten i Jönköping, mål nr 3552-16, dom 2017-02-07

trolighet inte kommer bedömas som en allvarlig psykisk störning. Se vidare om barn och unga som riskerar att hamna i glappet mellan LVU och LPT i avsnitt 14.2.