KASAM i deltagarnas upplevelser

En person som har generella motståndsresurser (GMR) har möjlighet att hantera olika stressorer och göra dem begripliga. Exempel på generella motståndsresurser är socialt stöd, familj, tro på sig själv, arv och miljö (Antonovsky, 1991). De deltagare som är uppvuxna i dysfunktionella familjer, har en frånvaro av motståndsresurser då de inte haft tillräckligt med stöd för att kunna hantera förändringar i livet. Detta har bidragit till att de hamnat i den eftersatta situation de befinner sig i. Enligt personal A medför sjukskrivningen i sig en social problematik, vilket visar en brist på meningsfullhet. Med en bristande meningsfullhet menar Antonovsky (1991) att individer ser livets motgångar som bördor. Resultatet visar att sjukskrivningen upplevs som ett nederlag där deltagaren skuldbelägger sig själv och har svårt att acceptera sin situation.

En person med en svag känsla av sammanhang upplever oftast stressorer negativt och har svårt att hantera dessa. De ter sig obegripliga och för med sig känslor av förvirring samt förtvivlan (Antonovsky, 1991). Deltagarna har i inledningsfasen av rehabiliteringen en låg känsla av sammanhang då de beskriver att de inte hade förmågan att förstå de varningssignaler som kroppen sände ut. Ett annat tecken på den bristande förmågan att göra stressorerna begripliga är att deltagarna behövde stöd utifrån för att inse sitt hälsotillstånd.

Rehabiliteringen har gett deltagarna olika verktyg som gör det möjligt för dem att hantera sin livssituation. De har bland annat lärt sig att stanna upp och reflektera. Det Antonovsky (1991) menar med hanterbarhet är i vilken utsträckning en individ upplever att resurser finns tillgängliga. Vårt resultat visar på ett samband mellan de nyförvärvade verktygen och

26 hanterbarhet då deltagarna genom medveten närvaro och reflektion får möjlighet att identifiera sina resurser. När de ser vilka resurser de besitter kan de hantera sin situation.

Deltagarna uppger att de tidigare har tagit naturens närvaro för given, men att de i rehabiliteringen har lärt sig att ta till vara på den. I naturen har de fått möjlighet att stanna upp och reflektera och kan nu aktivt använda sig av den i sin förändringsprocess. Naturen i sig har blivit en motståndsresurs för deltagarna då denna ger dem möjlighet att göra stressorer begripliga. Med begriplighet menar Antonovsky (1991) individens förmåga att uppleva stimuli som bland annat sammanhängande och strukturerade. Deltagarnas vistelse i naturen bidrar till att deras känsla av begriplighet stärks då naturen är sammanhängande och innehar en viss struktur i sig. När de vistas i naturen bidrar det till känslan av att vara en del av ett större sammanhang. Naturens struktur med dess lugna rytm smittar av sig på deltagarna vilket medför att de finner sinnesro. Inom det salutogena perspektivet finns en strävan att identifiera skyddande faktorer som leder till hälsa (Gassne, 2008). Naturen verkar som en skyddande faktor för deltagarna inom grön rehabilitering och gör det möjligt för dem att röra sig i riktning mot hälsa. Naturens lugn ger dem utrymme att identifiera sina problem och resurser som behövs för förändring. Resultatet visar på att handledarna i verksamheterna fungerar som en generell motståndsresurs, då de ger deltagarna kraft att hantera sina problem och hjälper dem att identifiera sina resurser.

I rehabiliteringen utförde deltagarna trädgårdsarbete i sin egen takt. De uttryckte en glädje i att få göra något som har betydelse både för dem själva och för växterna. De uppskattade att arbetet de utförde hade ett syfte och att det var kravlöst. Vårt resultat tyder på ett samband mellan rehabiliteringens arbetsform och känslan av begriplighet samt meningsfullhet.

Antonovskys begrepp begriplighet, innebär att en individ upplever både inre och yttre stimuli som ordnade, sammanhängande, strukturerade och tydliga. Meningsfullhet handlar om att göra livets utmaningar värda att investera energi och engagemang i. (Antonovsky, 1991).

Deltagarna får i trädgårdsarbetet en möjlighet att förstärka sin känsla av begriplighet och meningsfullhet då handlingarna genom sitt syfte upplevs betydelsefulla. Vi identifierar deltagarna med hjälp av Antonovskys tabell (1991:43), som typ tre. De är i rörelse mot förändring och den höga känslan av meningsfullhet skapar en förståelse för deras situation samt en motivation för att söka resurser. Vid den inledande fasen av rehabiliteringen var deltagarnas känsla av begriplighet och meningsfullhet därmed lägre. Antonovsky (1991)

27 menar att de individer som har låg känsla av sammanhang har störst möjlighet till förändring av sitt KASAM. Deltagarna får genom trädgårdsarbetet möjlighet att stärka sitt KASAM och de lärdomar de fått i rehabiliteringsprocessen kan användas i deras fortsatta liv.

Deltagarna beskriver gruppens stöd som en viktig del i rehabiliteringsprocessen. De har kunnat spegla sig i varandra i en icke-dömande miljö, vilket har fått dem att finna sig i sin situation samtidigt som de har kunnat inspireras av varandras drivkrafter. Vårt resultat visar att gruppdynamiken bidrar till att känslan av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet förstärks genom att deltagarna får möjlighet att spegla sig i andra som befinner sig i liknande situationer. De får insikt i och en förståelse för sina egna processer. Spegling medför även kunskap om vilka resurser som finns tillgängliga och hur dessa ska hanteras. Den styrka som deltagarna förvärvar i rehabiliteringen och den inspiration de finner i varandras drivkrafter gör att de känner att livets utmaningar är värda att investera energi och engagemang i. Deras känsla av meningsfullhet har därigenom stärkts. När deltagarna ingår i en stödjande grupp får de hjälp av varandra att identifiera användbara resurser för deras livssituation och den trygga miljön gör att de vågar använda sig av dessa. Gruppen verkar därmed som en generell motståndsresurs.

28