Katarina Frostenson, poet, författare, översät- tare och ledamot av Svenska Akademien har tilldelats Nordiska rådets litteraturpris 2016 för diktsamlingen ”Sånger och formler”.
Lena Wiklund, redaktionssekreterare på NT har intervjuat.
Nordiska rådets litteraturpris har delats ut sedan 1962 till ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska språken. Det kan vara en roman, ett drama, en diktsam- ling, en novellsamling eller en essäsamling som uppfyller höga litterära och konstnär- liga krav. Syftet med priset är att öka intres- set för grannländernas litteratur och språk samt för den nordiska kulturgemenskapen. Prissumman är på 350.000 danska kronor. Bedömningskommitténs motivering för Nordiska rådets litteraturpris 2016:
Mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris 2016 har ett långt och komplext lyriskt författarskap bakom sig. I en väv av samtid och myto- logi, närmiljö och globala utblickar, handfast vardag och vistelser i minne, litteratur och sånger fäster hon detaljen vid den stora helheten. Katarina Frostensons diktsamling "Sånger och formler" är en berättelse om livets fysiska och själsliga uppenbarelser, om det lilla i det stora och om människan i världen. I hennes dikter, skenbart strama men i själva verket mycket generösa, sker ständiga förvandlingar i vilka livets mångskiftande märkvärdighet gestaltas.
Du är född 1953 i Hägersten, Stockholm. Hur mycket dikt och diktning fanns i din familj under uppväxten?
– Båda mina föräldrar, min mor som var kurator och min far som var agronom, hade litterära intressen och kunde dikter utantill som de ibland reci- terade. De introducerade mig till poeter som Gustaf Fröding och Erik Axel Karlfeldt. Mycket av poesin kom också till mig via den svenska traditionen av sång, med diktare som Carl Michael Bellman och Evert Taube. I skolan, särskilt i svenskundervisningen i gymnasiet, kom jag i kontakt med E. J Stagnelius och C. J. L Almqvist.
Katarina Frostenson
Foto: Mats Bäck
er/norden.or
66 Lena Wiklund
Du studerade på 1970-talet litteratur-, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet. Fanns författardrömmar redan i ungdomsåren?
– Nej, jag hade inte författardrömmar redan på den tiden, de kom lite senare. Men jag var intresserad av litteratur och trodde att jag skulle bli lit- teraturforskare eller -kritiker. Jag var besviken på universitetstiden, jag fick bättre kontakt med litteraturen under gymnasieåren.
Du debuterade som poet 1978 med diktsamlingen ”I mellan”. Varför började du skriva?
– Diktsamlingen ”I mellan” var mina första trevande försök med dikten. Det är svårt att förklara varför jag började skriva, men jag tror att det var en längtan att arbeta mer direkt med språket, inte syssla med teori och resonemang utan gestalta och uttrycka. Mitt förhållande till poesi har starka kopplingar till mitt musikintresse, musik och lyrik ligger nära varandra. Jag läste under den här tiden den svenska poeten Gunnar Ekelöf, finlandssvenska Gunnar Björling och Edith Södergran. Lusten att skriva börjar ofta i läsningen, att drabbas av en text och vilja göra något liknande.
I början av 1980-talet tillbringade du fem år i Paris. Vad har det betytt för dig?
– Under åren i Paris kom jag i kontakt med författare som J. M. G. Le Clezio, Claude Simon, och Marguerite Duras. Jag skrev också artiklar och essäer, bland annat i Dagens Nyheter, och började översätta från franska, både dramatik och poesi. Min man, Jean Claude Arnault, är fransman, han väckte tidigt mitt intresse för fransk litteratur.
Du har givit ut 17 diktsamlingar sedan debuten. Hur skulle du beskriva dig själv som poet?
– Det mest utmärkande draget i min diktning är att jag är sökande, undersö- kande och utforskande. Min poesi är knuten till platser, städer mer än naturen. Jag arbetar också med frågor kring själva språket, dess väsen och vad det kan uttrycka och inte uttrycka. Min diktning har element av en vardaglighet och en andlighet som tränger fram. Det andliga draget kan härledas till mina psalmdiktarrötter; min farbror Anders Frostenson var en känd psalmdiktare. Hur har din diktning utvecklats över tid?
– Jag har hela tiden varit sökande i min poesi, och över tiden klarare och tydligare. Mer lekfull också. Jag tillåter min poesi att vara gåtfull, det är vik- tigt att den får vara det och att man inte försöker förklara allt. Jag tycker att min diktning rör sig i en spiralform där jag över tid återkommer till platser och städer som utstrålar olika stämningar och historiska berättelser. Min poesi omfattar mycket resande, både genom faktiska världar och inre tillstånd.
Diktsamlingen ”Sånger och formler” handlar om närståendes bortgång, miljö- förstöring och hot om jordens undergång. Berätta om tillkomsten av denna diktsamling.
– Jag skrev diktsamlingen ”Sånger och formler” för 3-4 år sedan och den utkom 2015. Den är präglad av min mors bortgång och de dikterna genomsy- ras av stor saknad och djup tacksamhet. Min diktning har också en närhet till samtiden i en vidare bemärkelse, som miljöfrågan eller människors villkor i olika delar av världen. Jag registrerar mycket när jag är ute och går och väver sedan samman intrycken till en sammansatt berättelse.
Vilka andra författare och poeter inspireras du av i din poesi?
– Förutom de nordiska poeter som jag nämnt tidigare finner jag inspiration i texter av ryska poeter verksamma i början av 1900-talet som Anna Achmatova och Osip Mandelstam. De skriver mycket kraftfullt och de levde i en tid med krig och uppslitande händelser.
Titeln ”Sånger och formler” har inspirerats av Marina Tsvetajevas for- mulering: ”Två kära ting i världen, sången och formeln”. Jag drabbades av hennes språkliga energi i den diktsamlingen och lovsjunger hennes intensiva, rytmiska poesi i ett par dikter. Jag har också tagit intryck av den mer samtida poeten Gennadij Ajgi som skrev gåtfullt, utspritt och fragmentariskt. Även tyska poeter som Friedrich Hölderlin och Nelly Sachs finns bland mina inspi- rationskällor.
Du har även arbetat med opera och teater. Hur skiljer det sig att arbeta med det jämfört med poesi?
– Poesin är enröstad, det är en stämma som framför den, medan opera och teater kräver ett rum och flera röster. När jag arbetade med dramatik öppnade jag mitt språk för många stämmor. Det är nu länge sedan jag skrev teater och opera men det var väldigt roligt arbete inte minst den kreativa processen till- sammans med andra konstnärer, skådespelare och regissörer. Om jag skulle skriva nåt mer inom detta område skulle det nog bli ett libretto, musikdramatik ligger mig närmare än talteater. Jag har ett brett musikintresse, gick i Adolf Fredriks musikskola, och har sjungit i kör. Jag lyssnar inte på musik när jag skriver men tonsättare dyker ibland upp som inspirationskällor i min diktning, ett musikstycke kan till exempel ge rytm till en text.
Flera av dina diktsamlingar har översatts till andra språk. Hur kan man se på översättning av poesi?
– Att översätta poesi är svårt men det går. Det är nödvändigt för poesins överlevnad. Om en dikt är tillräckligt stark tränger den igenom i andra språk men det är klart att mycket faller bort vid en översättning, till exempel dik- tens så kallade ljuddräkt, små fina läten, rytmer och klanger – det är svårt att
68 Lena Wiklund
återge eftersom orden byts ut, ord som är valda efter hur de samspelar med varandra. Jag har stor respekt för översättandets konst, och bäst är det när det finns ett samarbete mellan mig och översättaren, då kan jag tillsammans med översättaren stöta och blöta uttrycken och vi kan gemensamt leta oss fram till formuleringarna.
Vad tycker du om samtidspoesin i Norden?
– Jag tycker att Norden har en vital poesi om man jämför med flera andra länder i Europa. Poesin i Norden är närvarande och får uppmärksamhet genom festivaler och andra sammanhang. Det är viktigt, annars förtvinar dikten. Just nu är dansk poesi i fokus och där finns flera unga poeter som nått ut brett. Nya poeter kommer ofta i vågor, många skriver bara en samling och går sedan över till prosa. I den generation jag själv tillhör, födda på 50-talet, finns det dock många som stannat kvar i poesin, som Ann Jäderlund, Bruno K. Öijer, Kristina Lugn, Eva Runefelt och Elisabeth Rynell. Jag uppskattar många nordiska poeter, förutom de som nämnts tidigare läser jag gärna danska Inger Christensen och svenska Göran Sonnevi.
Du har fått flera litteraturpriser, till exempel 1988 – Gerard Bonniers lyrik- pris, 1989 – De Nios Stora Pris, 1994 – Bellmanpriset, 1996 – Sveriges Radios Lyrikpris, 2004 – Erik Lindegren-priset, 2004 – Ferlinpriset, 2007 – Ekelöfpriset, 2007 – och nu 2016 – Nordiska rådets litteraturpris. Kan man tävla i litteratur?
– Nej, jag tycker inte att man kan tävla i litteratur. Man ”vinner” inte ett pris, man ”tilldelas” det. Det är upp till juryns smak att bedöma, men jag ser det inte som en tävling.
FÖR EGEN RÄKNING