Att klä sig inför arbetet

Informanterna ger uttryck för något olika förhållningssätt till sin klädsel i arbetet. I

argumentationerna under fokusgruppsintervjuerna framkom att de flesta informanterna hade samma klädsel privat som på arbetet. Däremot väljer de bort vissa klädesplagg inför arbetet. Det kan vara ett bortval av kortbyxor eller klänning, då de anser att den typen av klädesplagg inte är en del i deras yrkesroll. Samtliga informanter vill känna sig trygg och bekväm i sin klädsel. De beskriver att sådan klädsel bidrar till att skapa en trygghet i yrkesrollen. En informant beskriver en uppdelning i sin garderob där en del av garderoben är arbetsanpassad och den andra delen är privat klädsel. Anledningen till uppdelningen beror på att han anser att den privata klädseln är ”ledig” och att den inte är passande på arbetsplatsen. Han beskriver att kollegor och klienter skulle kunna uppfatta hans privata klädsel som ”sjaskig”.

Några informanter framhäver vikten av att vara personlig i sin klädsel på arbetet och menar att den klädstilen är en del av deras personlighet. En av informanterna beskriver att om hon

25

skulle bära kläder hon inte kände sig bekväm med, skulle det kunna påverka mötet med klienten.

Jag är bekväm i den jag är, och det skulle ju kännas jobbigt att sitta och känna sig tillgjord om man var tvungen att ha viss klädsel eller så där som inte jag var nöjd med eller gillar alls. Då kanske inte jag kan vara bekväm och då avspeglas det i mötet med klienten. Så det är ganska viktigt att få vara personlig i sin klädsel (Pernilla).

En del av informanterna berättar att de i början av sitt yrkesliv funderade mer över sin klädsel i arbetet än vad de gör idag. De har med tiden identifierat sig med yrket och menar att det i sin tur påverkar deras klädstil.

Jobbar man inom psykosocialt arbete då, det blir som en livsstil på något sätt, man lever ju som man lär (Emma).

Samtliga informanter tycker de ska vara hela och rena och flera av dem framhäver vikten av att vara neutral i sin klädsel. Neutral klädsel anses bestå av: skjorta, t-shirt, tröja, jeans eller andra byxor. En anledning till att informanterna väljer neutral klädsel är att den inte ska kunna besvära klienten. En informant anser att genom att ha neutral klädsel undviker han att påverka klienten med sin egen person.

Så det känns ganska självklart för mig att man ska vara hel och ren, och sen så, just i det här yrket också liksom, när man träffar utsatta människor och liksom ska försöka att inte påverka dom för mycket med sin egen person, så kan det vara bra att vara ganska neutral ändå tror jag […] (Mikael).

En informant på dagverksamheten ser personalens skilda klädsel som en tillgång i arbetet, då det kan skapa mer distans mellan personal och klient om personalgruppen har en enhetlig klädsel. Genom att personalen bär sin privata klädsel framhävs deras personlighet, vilket underlättar identifikation mellan socialarbetare och klient. Enligt informanten kan enhetlig klädsel i personalgruppen skapa en känsla av ”vi och dem” mellan personalgruppen och klienterna, medan deras personliga klädsel kan hjälpa till att motverka det.

Några av informanterna på socialtjänsten beskriver att de kan anpassa sin klädsel om de i förväg vet att arbetsdagen enbart består av kontorsarbete, utan möten med klienter. De kan då ta på sig mer avslappnade och bekväma kläder.

Om jag har en hel skrivdag utan möten med klienter, då kan jag ha en hoodtröja på mig eller något mer så som är mer bekvämt […] (Pernilla).

26

Under fokusgruppsintervjun på socialtjänsten fördes en diskussionen om val av klädsel vid möten med förvaltningsrätten. I diskussionen framkom att samtliga informanter inte anpassade sin klädsel till förvaltningsrätten. En informant berättar att hon i början av sitt yrkesliv tog på sig finare klädesplagg inför besöket. Idag skulle hon känna sig obekväm i den typ av klädsel, då det skulle öka den redan nervösa situationen.

För har man en advokat med sig också så är ju den personen oftast uppklädd och det är ju den personens ... hon eller han har ju oftast dräkt och kostym. Det är ju deras vardagskläder i sitt jobb. Men jag känner, jag är ju socialsekreterare. Varför ska jag ta på mig kläder som jag inte trivs i? Det är ju också en nervös situation att sitta där, och då vill jag känna mig bekväm. Det skulle jag inte göra om jag hade på mig något som jag inte trivs i (Ulrika).

På dagverksamheten berättar några av informanterna att de tidigare har anpassat sin klädsel till mötet med socialtjänsten. De klädde medvetet upp sig inför mötet och tog på sig skjorta, kavaj och finare skor. Informanterna på socialtjänsten slutade med anpassningen av klädsel på grund av att de ansåg att det kunde skapa en distans till klienten.

Det skapar ju mer en distans mellan oss, jag menar, jag är inte här för att förtrycka honom så, så där någonstans ändrade jag mitt sätt att tänka på en gång, så började jag klä mig på ett annat sätt. Om jag ska till ett uppföljningsmöte klär jag mig precis som jag gör när jag är där [hembesök hos klienten] liksom så för att jag representerar ju ändå ett kontaktmannaskap […] (Linus).

7.1.1 Analys

En informant beskriver att han har två olika klädstilar, en privat och en på arbetet. Informanten tror att hans privata klädsel skulle kunna uppfattas som ”sjaskig” av kollegor och klienter. Goffman beskriver att individer anpassar sig efter normer som råder inför en viss ”publik”. Socialarbetaren anpassar sin klädsel efter den publik han ska möta, och gör därmed avkall på sin personliga stil, som han upplever inte passar in i de normer och förväntningar som råder på arbetsplatsen. I den bakre regionen, som är socialarbetarens privatliv, kan han ta på sig kläder som inte är anpassade till de normer och den publik som råder på arbetsplatsen (Goffman, 2004).

Två informanter ansåg att det var viktigt att ta med sig sin personliga stil till arbetet, då det var en del av deras identitet. Utifrån Bourdieu kan detta tolkas som ett uttryck för att de menar attdet är viktigt att bibehålla sin kollektiva tillhörighet även i arbetet. Två andra informanter beskriver sitt förhållningssätt, som kan ses som exempel påatt de har

27

växt in i en kollektiv tillhörighet som stämmer överens med deras yrke som socialarbetare (Bourdieu, 1984, 1993). Utifrån vår empiri ser vi att informanternas klädval präglas av ambivalens, då de vill vara professionella och personliga i sin klädstil samtidigt som klädseln inte ska vara privat. Det skapar ett spänningsförhållande mellan personlig, privat och professionell klädsel i arbetet.

I enighet med Goffmans resonemang skiftar informanternas arbete mellan olika kontexter, där även normer, förväntningar och publik varierar. På socialtjänsten och dagverksamheten berättar informanterna att de tidigare klädde sig i finare klädsel inför besök till förvaltningsrätten respektive socialtjänsten. De ansåg att en mer formell del av professionen fodrar en mer formell klädsel.Klädanpassningen grundande sig på att informanterna ville matcha de andra yrkesutövarnas klädkod i de olika kontexterna. Detta upphörde då de insåg att klädbytet kunde skapa distans mellan dem och klienterna, och att de hade anpassat sin klädsel till fel publik. Nu sker klädvalet efter klienten som publik (jmf Goffman, 2004). Resultatet av vår studie visar att

informanterna utgår mer från ett klientfokus i sitt val av klädsel än en anpassning till andra professioner och arbetskontexter. Informanternas klientfokus grundar sig i den position de har, då det representerar klientens ”sida” i formella möten.

Informanterna på socialtjänsten berättar om en bakre region på arbetet, utan insyn från klienten. De beskriver att de tar på sig mer bekväma kläder om de i förväg vet att de ska ha en dag med kontorsarbete, utan möte med klienter. De skapar en bakre region på arbetsplatsen utan insyn av extern publik (Goffman, 2004).

I Pratt och Rafaelis (1997) studie framkommer att sjuksköterskor de intervjuatklär sig enhetligt i den personalgrupp de tillhör och skapar tillsammans en social identitet (Pratt & Rafaeli, 1997). I vår studie ser en informant på dagverksamheten personalgruppens olika klädstilar som en tillgång i arbetet. Till skillnad från att klä sig enhetligt i personalgruppen för att skapa en social identitet, lyfte han fram deras olikheter som något positivt, genom att den professionella identiteten otydliggjordes med mångfald i klädkod.Bourdieu (1984, 1993) beskriver att individers smak för bland annat klädsel bottnar i en kollektiv tillhörighet och social ställning i samhället. Genom att socialarbetarna använder sin personliga klädsel i arbetet kan klienterna se deras kollektiva tillhörighet, som även klienterna kan identifiera sig med. Det kan vara en ingång i relationsskapandet mellan parterna (Bourdieu, 1984, 1993). Detta resultat tolkar vi som att identifikation för socialarbetaren innebär ett minskat avstånd

28

mellan dem och klienterna, vilket kan möjliggöra relationsskapandet och förändringsarbetet av klientens livssituation.

Under intervjuerna framkommer vid flertalet tillfällen att informanterna försöker välja neutral klädsel inför mötet med klienten. Samtliga informanter nämner att de ska vara hela och rena, vilket pekar på att det råder ett skötsamhetsideal på respektive

verksamheter. Bourdieu (1984, 1993) beskriver att den kollektiva tillhörigheten skapar en distinktion i samhället. En anledning till valet av neutral klädsel bland informanterna tycks vara motiverad av en vilja attminska distinktionen mellan dem och klienterna. Vanligen besitter socialarbetaren större kulturellt-, ekonomiskt- och socialt kapital i mötet med klienten, vilket kan skapa en distinktion mellan parterna. Däremot har socialarbetaren inte alltid ett större totalt kapital, då de träffar klienter från olika samhällsskikt med olika kapitalvärden. Ett exempel på detta är att en välbärgad familj med hög utbildningsnivå kan vara i behov av socialtjänstens insatser (Bourdieu, 1984, 1993).