B il d : © P h o to c h ri s | D re a m st im e .c o m
på LO-kontor och i Folkets hus runt om- kring i Sverige. Det beror på den patriarkala ordning som gör män som grupp viktigare än kvinnor som grupp. Det handlar också om att när män åldras kan de genom sina
maktpositioner fortsätta att vara attraktiva och virila. Kvinnor åldras och blir rynkiga och gamla oavsett maktposition. En mogen arbetarklasskvinna har samhället gjort till ful och bitter, ingen att bry sig om, ingen att studera, inte heller någon att räkna med i kampen. Detta blir ibland till en invänd- ning mot klassbegreppet. Arbetarklass är för svepande och kvinnor underordnas männen.
Klass är komplicerat av två skäl: för att det används för ofta, för lättvindigt och intetsägande. Och för att det används för lite i sammanhang där det har sitt främsta värde, som ett begrepp för samhällsföränd- ring. Jag använder mig av den marxistiska klassuppdelningen för att det är den enk- laste och mest funktionella för det jag anser att vi behöver ett klassbegrepp till. När vi delar in samhället i två klasser, överklass och arbetarklass (arbetarklass är de som lönearbetar, har lönearbetat eller kommer lönearbeta, och överklass är de som äger produktionsmedlen) ser vi också tydligt en samhällsformation där lönearbetarna är den stora majoriteten av befolkningen. Den ger
oss hopp; om arbetarklassen vill samma sak kan det bli verklighet. Möjligheten att göra revolution är den viktigaste poängen med indelningen arbetarklass och överklass. I ett samhälle där socialistiska strategier sällan diskuteras, ens bland socialister, blir denna möjlighet en bortglömd kunskap.
När man diskuterar livsmöjligheter, till- gång till språk, utbildning och lönenivå är den marxistiska klassindelningen mindre användbar. Jag kan också uppskatta We- ber, Bourdieu, Hardt och Negri. Det är självklart intressant att diskutera hur olika uppväxtförhållanden påverkar våra liv, och hur det i sin tur påverkar maktstrukturer i samhället. Men det behöver inte göras i förhållande till arbetarklassbegreppets funktionalitet.
”Men”, invänder en skådespelerska i en- semblen, ”när jag återvänder hem så tycker jag att det finns en skillnad mellan mig och dem jag växt upp med. Innebär inte en skå- despelarutbildning att man blir medelklass och om man då varit arbetarklass så har man gjort en klassresa?”.
Jo, onekligen har det skett en föränd- ring. Och för att analysera det är Bour- dieu perfekt. Han utökar diskussionen om ekonomiskt kapital till kulturellt kapital och visar nyanserna i arbetarklassen. Men det konstanta gör sig påmint i en annan situation. Skulle skådespelerskan och bu- tiksbiträdet stå inför en revolutionär situa- tion skulle båda tjäna på förändring. De tillhör en majoritet av befolkningen som skulle må bättre av tryggare arbetsmarknad, bättre arbetsmiljö och starkare kollektiv- avtal. Skådespelerskan, tillsammans med butiksbiträdet och de andra lönearbetarna, Historien om alla hittillsvarande
tillfällen då kvinnan tagit plats i demokratin är historien om kamp.
utgör runt 85 procent av befolkningen. De tillhör mängden, majoriteten. Hotet om majoritetens makt är stort för det innebär verklig demokrati. Alla de problem som länder med progressiva regeringar i Latinamerika tampas med idag har att göra med detta hot. Tänk om indianerna dödar oss, tänk om de fat- tiga slaktar oss, tänk om ”dom” behandlar oss såsom vi har behandlat dem. Det är den latinamerikanska överklassens mardröm. Där tydliggörs hur klassföraktet världen över innehåller rejäla doser rasism och sexism. Latinamerika serverar oss dagligen tydliga citat om intersektionalitetens aktualitet.
”Ska han släppa in de fattiga här? De kommer ta sönder allt!,” sa överklassen när Chavez beslutade att ha gratisevenemang på konserthuset i centrala Caracas. ”De är ju indianer?”, sa de rika i Bolivia när det började arrangeras skönhetstäv- lingar även bland ursprungsbefolkningen. ”Lås in dem”, skrev ledarskribenter när prostituerade i Buenos Aires dömdes för att ha brutit mot förbudet mot gatuförsäljning.
Trots att kvinnor alltid har varit aktiva i kampen i Latinamerika har de an- tingen osynliggjorts eller tvingats in i arbetarklassen för att vara en del av det revolutionära subjektet. Subcommandante Marcos rader är värda att citera: ”Först osynliggörs Ana Maria (och alla andra kvinnliga zapatister) av sina egna vapen- bröders oavsiktliga agerande, sedan sker det en gång till, på grund av regeringens avsiktliga agerande…”
I Latinamerika har en ny vänster tagit över kontinenten. Och kvinnorna är en synlig och viktig del av detta. De känner till sina rötter. De bolivianska kvinnorna har Bartolina Sisa som en förgrundsfigur. Hon som tillsammans med Tupac Katari kämpade mot den spanska kolonialismen. I Sverige gör vi mycket för att bevara bilden av en machokultur på en machokontinent. Berättelsen om arbetarklassungen Lula som sålde apelsiner på gatan och sen blev president är känd. Mindre känd är de aymara- och quechuakvinnor som odlade kokablad i Chapare och nu sitter i Bolivias parlament. Men den är sann och håller på att förändra Bolivia.
Argumenten mot arbetarklassbegreppet är otaliga men inget vänder sig mot det centrala i begreppet: att det är ett ord som namnger majoriteten av befolk- ningen, den stora mängden. Och genom att det har ett namn kan det också bli ett subjekt och subjektet kan besluta sig för samma sak. Och då …
America Vera-Zavala
UlrIKa HolgerSSon
Keywords
Class, classification, feminist class theory, modern class narrative, post-modernism, deconstruction of narratives, post-Marxism, redistribu- tion and recognition.
Summary
The aim of this article is to present a means to utilise elements of post-modern theory in the process of renewing class analysis, to a point where the historic conflicts between class theory and feminism dissolve. In other words, I call for a post-modernist-inspired feminist and post- Marxist understanding of the class concept.
From the multifaceted tradition of post-modernism, I have primarily applied the method of critical deconstruction of grand narratives, as well as its urge to question the classical dichotomy of structure/agent, economy/culture, and material reality/language.
I start out by discussing the modern class narrative from the perspective of its founders, Karl Marx and Max Weber, and with a particular regard to the internal feminist critique directed towards it. I then move from Joan acker, via Beverley Skeggs, to nancy Fraser and Judith Butler. By way of reasoning with others feminists, past and present, I reach the conclusion that the most promising potential for reconciliation between feminism and class analysis is to be found in socialist radical feminism, especially with those who have put forward the important role of sexuality in the construction of the capitalist system.
My conclusion is that we need a broader class narrative with a relevance for pre-/early-modern as well as late-/post-modern times, not predis- posed to run in any given direction; including reproduction as much as production; status, culture, consumption and life style at the same time as hierarchy and conflict; counting both redistribution and recognition. From a post-Marxist perspective, class will be seen as a social construc- tion – in the process of classifying groups, or in the way in which we talk and move in space – in a similar mode to the making of sexual difference or gender.
B il d : © T in ti
Postmodernismen har pekats ut som den farliga ”andra” från höger och vänster, av feminister liksom anti-feminister. Därför är det provocerande att i feministiskt syfte applicera postmodernistiska grepp och insikter på modern klassteori. genom att resonera med Marx och Weber, samt äldre och nutida feministiska klasskritiker söker Ulrika Holgersson försoningen mellan feminism och klass bortom den moderna berättelsen.