Klimatmål

Som ett resultat av världstoppmötet i Rio de Janeiro 1992 skapades FN:s klimatkonvention.

Klimatkonventionen har 197 medlemsländer och trädde i kraft i mars 1994. Det övergripande målet för Klimatkonventionen är att stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar farliga antropogena (mänskligt orsakade) störningar i jordens klimatsystem (UNFCCC 2014). Målet ska enligt Klimatkonventionen uppnås inom en tidsram som är tillräcklig för att ekosystem ska ha möjlighet att naturligt anpassa sig till klimatförändringar, för att inte riskera hot mot matproduktion, och möjliggöra att en ekonomisk utveckling kan fortgå på ett hållbart sätt (ibid.).

För att medlemsländerna tillsammans ska kunna uppnå detta mål behöver det konkretiseras i policys. Enligt Edvardsson Björnberg (2013) resulterar detta i tre olika typer av klimatmål;

temperaturmål, koncentrationsmål och utsläppsmål. Sambandet mellan temperatur, koncentration och utsläpp kan förenklat beskrivas genom förhållande mellan orsak och verkan.

Mänsklig aktivitet orsakar växthusgasutsläpp som ändrar koncentrationen av växthusgaser i atmosfären vilket i sin tur ökar den globala medeltemperaturen vilket påverkar jordens klimatsystem (Corfee-Morlot & Höhne 2003).

Temperaturmål uttrycks ofta i termer om att hålla den globala medeltemperaturhöjningen under ett angivet gradtal i förhållande till ett angivet referensår. Exempel på ett temperaturmål är det mål som sattes av EU 1996 att hålla den globala medeltemperaturen under 2°C jämfört med förindustriella nivåer (EC council 1996). Mål som omfattar atmosfärisk koncentration av växthusgaser specificerar en övre gräns för en eller flera växthusgaser (Edvardsson Björnberg 2013). De flesta koncentrationsmålen refererar till miljondelar (ppm) koldioxidekvivalenter (CO2e), vilket är en enhet för den sammansatta koncentrationen av de sex växthusgaserna definierade i Kyotoprotokollet (se: UNFCCC 1998, Annex A) aggregerat i förhållande till den globala uppvärmningspotentialen (GWP) av koldioxid (Edvardsson Björnberg 2013).

Utsläppsmål används som en specifikation på den nivå av växthusgaser som tillåts släppas ut i atmosfären. Dessa mål kan antingen vara fixerade eller indexerade. Fixerade utsläppsmål ger ett absolutvärde på växthusgasutsläpp i förhållande till ett referensår. Ett vanligt referensår i internationella policys är 1990. Indexerade utsläppsmål relaterar utsläppen till en annan variabel såsom BNP eller befolkningsmängd (ibid.).

25

Anledningen för att sätta mål är för att det finns en önskan att uppnå det tillstånd som målet beskriver. Genom att sätta ett mål förväntar sig beslutsfattare att sannolikheten att uppnå det önskade tillståndet ökar. Detta gör att funktionen av ett mål i policysyfte är att styra handling mot måluppfyllelse (Edvardsson Björnberg 2013).

3.1.1. FN

På FN-nivå finns det idag två huvudsakliga klimatmål: Mål för hållbar utveckling och Parisavtalet. Mål för hållbar utveckling (även kallat Agenda 2030 eller Sustainable development goals, SDGs) bygger på de tidigare Millenniemålen och är tänkta att stimulera handling fram till 2030 inom områden som är kritiska för mänskligheten och planeten (UN 2015). Även om målen är fastställda inom FN så är det de individuella nationerna som åtar sig att uppfylla målen. På så sätt definierar målen nationernas globala åtaganden. Totalt handlar det om 17 mål med 169 delmål som beslutats år 2015 och som ska uppnås till 2030 (ibid.). Ett av dessa mål, mål 13, är specifikt inriktat på klimatfrågan. Detta mål specificerar att brådskande åtgärder behöver vidtas för att bekämpa klimatförändringarna och dess effekter (ibid.). Till målet finns följande delmål av relevans för denna studie:

 stärka resiliensen och adaptionskapaciteten mot klimatförändringar

 integrera åtgärder mot klimatförändringar i nationella policys, strategier och planering

 öka medvetande- och utbildningsnivån samt institutionell kapacitet kring klimatfrågan Mål 13 uttrycker även att Klimatkonventionen är det primära internationella forumet för att förhandla det globala gensvaret mot klimatförändringar (ibid.).

Parisavtalet

Under 2015 samlades Klimatkonventionens medlemsländer i det 21:a klimattoppmötet, COP21, i Paris. Vid mötet beslutade konventionen om ett historiskt avtal där länderna förbinder sig till att hålla detta sekels globala temperaturökning långt under 2°C jämfört med förindustriella nivåer (UNFCCC 2015). Länderna förbinder sig även till att undersöka åtgärder för att begränsa temperaturökningen till 1,5°C (ibid.). Detta klimatmål är ett temperaturmål.

Hur länderna planerar att hålla avtalet beslutar nationerna själva om och presenteras i vad som kallas nationellt fastställda bidrag (NDCs) (UNFCCC u.å.). EU lämnade in sitt gemensamma NDC till konventionen i mars 2015 och var den första stora ekonomin att göra det (EC 2017b).

I oktober 2015 bekräftades EU:s NDC och bidrog till att minst 55 länder som står för minst 55 procent av global utsläppen bekräftade avtalet, vilket var kravet för att avtalet ska träda i kraft (ibid.). Den fjärde november 2016 började Parisavtalet gälla (UN 2016b).

3.1.2. EU

EU har definierat sina egna klimatmål som bygger på de globala överenskommelserna och syftar till att definiera en gemensam riktning på klimatpolitiken inom EU. Till 2020 har EU ett klimat- och energipaket kallat 20/20/20-målen. Detta mål innebär att EU ska minska sin klimatpåverkan med 20 procent jämfört med 1990. 20 procent av EU:s energi ska komma från förnyelsebara källor och energieffektiviteten inom EU ska öka med 20 procent (EC 2017c). Till

26

2030 finns liknande mål men med andra procentsatser. 40 procent minskad klimatpåverkan jämfört med 1990, 27 procent förnyelsebar energi och 27 ökad energieffektivitet (EC 2017d).

EU har även klimatmål som sträcker sig till 2050. Dessa mål ämnar förvandla EU till en ekonomi frikopplad från fossila bränslen på ett kostnadseffektivt sätt. Målen till 2050 fungerar som en färdplan där EU:s växthusgasutsläpp ska minska med 80 procent jämfört med 1990.

Som milstolpar till denna minskning ingår även en 40 procentig minskning till 2030 och 60 procent till 2040. Målen specificerar även att alla sektorer behöver bidra och att omställningen är möjlig och kostnadseffektiv (EC 2017a).

3.1.3. Sverige

Miljökvalitetsmålen

Sveriges nu gällande klimatmål är en del av de svenska miljökvalitetsmålen. De svenska miljökvalitetsmålen är 16 miljömål som definierar ett hållbart tillstånd i miljön som skall vara uppfyllt till 2020 (Naturvårdsverket 2016b). Mål 1, Begränsad klimatpåverkan, har till skillnad från de andra målen målåret 2050 och innehåller ett temperatur- och ett koncentrationsmål.

Temperaturmålet stipulerar att den globala medeltemperaturökningen ska begränsas till högst 2°C jämfört med förindustriella nivåer och att Sverige ska verka internationellt för att det ska vara den globala riktningen (ibid.). Detta temperaturmål är mindre ambitiöst än det temperaturmål som definierades i Parisavtalet där globala medeltemperaturökningen ska hållas långt under 2°C samtidigt som möjligheter att begränsa temperaturökningen vid 1,5°C ska undersökas. Viktigt att poängtera är att de svenska miljökvalitetsmålen fastställdes 1999.

Koncentrationsmålet inom de svenska miljökvalitetsmålen föreskriver att Sveriges långsiktiga klimatpolitik ska bidra till att stabilisera den atmosfäriska koncentrationen av växthusgaser till 400 ppm CO2e (Naturvårdsverket 2016b). Inget av de två klimatmålen sätter en gräns för de svenska växthusgasutsläppen utan båda målen sätter Sverige i ett globalt perspektiv.

Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för miljökvalitetsmålen och i sin senaste uppföljning bedömer de att endast två av de 16 målen kommer uppnås inom utsatt tid med nuvarande policys och styrmedel. Enligt Naturvårdsverket kommer målet Begränsad klimatpåverkan inte uppnås och de bedömer även att utvecklingen är negativ dvs. går åt fel håll (ibid.).

Nytt klimatpolitiskt ramverk

Med bakgrunden att Sverige undertecknat Parisavtalet finns det nu ett förslag på ett nytt klimatpolitiskt ramverk för Sverige. Detta klimatpolitiska ramverket består av tre delar; en klimatlag, nya klimatmål och ett klimatpolitiskt råd (Regeringskansliet 2017). Klimatlagen som förväntas träda i kraft 1 januari 2018 lagfäster att klimatpolitiken ska utgå från klimatmålen samt även specificera hur klimatarbetet bedrivs. Vidare ska regeringen i sin budgetproposition presentera en klimatredovisning varje år samt vart fjärde år ta fram en klimatpolitisk handlingsplan (ibid.).

27

De nya klimatmålen består enligt Regeringskansliet (2017) av tre delar:

 Senast 2045 ska det inte finnas några nettoutsläpp av växthusgaser i Sverige. Därefter ska växthusgasutsläppen vara negativa. Utsläppen från verksamheter inom Sveriges territorium måste vara 85 procent mindre än 1990 år 2045. För att nå nettonollutsläpp får andra utsläppsåtgärder tillgodoräknas såsom ökat koldioxidupptag inom skogsbruk eller utsläppsreducerande investeringar i andra länder.

 Senast 2030 ska de svenska utsläppen som inte inräknas i EU:s handel med

utsläppsrätter vara 63 procent mindre än 1990 och minst 75 procent lägre 2040. För att nå målet 2030 får endast 8 procent av utsläppsminskningen tillskrivas kompletterande åtgärder och till 2040 endast 2 procent.

 Till 2030 ska utsläppen från inrikes transporter (exkl. inrikesflyg) minska med 70 procent jämfört med 2010.

Det klimatpolitiska ramverkets 3:e del, det klimatpolitiska rådet, ska oberoende utvärdera huruvida regeringens samlade politik är förenlig med klimatmålen (Regeringskansliet 2017).