När Hamid Zahers bok Bortom fruktan publicerades 2009 tycktes det först som att den skulle passera förbi relativt obemärkt. Det var dock uppenbart att många läste boken om man ser till hur den färdades och spreds över internet, men det skulle dröja ett bra tag innan någon dristade sig till att diskutera texten i det offentliga rummet. Den som till sist bröt tystnaden var den
ENSAM MOT VÄRLDEN 93
afghanska författaren Maryam Mahboob, numera bosatt i Kanada. Därefter följde en livfull och känsloladdad debatt, men det var fortfarande få som vågade diskutera boken under eget namn.
Vad var det då med denna bok som fick folk att reagera så starkt? I en afghansk kontext är sexualitet något väldigt privat, något som sällan diskuteras i det offentliga. Redan i detta avseende var boken kontroversiell. När Hamid dessutom valde att lyfta frågan om homosexualitet och transsexualitet i Afghanistan, var skandalen inte långt borta. Även Hamids oförblommerade och direkta språkbruk tycks ha utgjort ett nytt grepp för en afghansk läsekrets.
Boken har kommit ut i flera omarbetningar, både på dari och i engelsk översättning. Den första versionen på dari från 2009 bar titeln Bortom fruktan men i slutversionen som gavs ut 2014 har boken fått titeln Seger – Ensam mot världen (Piruzi – ba tanhāyi bar ‘alaya donyā).4 Här bör även nämnas att författaren gav ut den första versionen under pseudonymen Hamid Nilufar.
Bakom dessa val döljer sig något mer än blott estetiska överväganden. ”Hamid Nilufar” är en tvekönad skapelse, något av en språklig motsättning, i vilken
”Hamid” är ett mansnamn medan ”Nilufar” – ”Blomman för dagen” – är ett kvinnonamn. Sammansättningen återspeglar många aspekter av Hamids ungdom såsom den beskrivs i boken, där kampen mellan identiteter och sexualiteter, och sökandet efter ord och begrepp för att beskriva de känslor han upplever, har en framträdande roll. Namnvalet ”Zaher”, med associationer åt
”det blottade och det ohöljda”, läser jag som ett uttryck för en identitet som fixerats något; Hamid som ”öppet” homosexuell.
Boken är strukturerad kring tre tydliga huvudspår. En inledande del om ungdomens våndor och erfarenheten av att växa upp som homosexuell i ett samhälle där avvikelser från det heteronormativa idealet på det stora hela saknar begreppsvärld och endast beskrivs med generaliserande och nedsättande terminologi. I kapitel 2 – ”Ungdomsårens helvete” – beskriver Hamid aspekter av detta:
4 Den engelska översättningen har kommit ut i tre omarbetningar med tre olika titlar: Living in a Nightmare (2012), Your Enemy is Dock-Tailed (2012), och slutligen Overcoming – Alone Against the World (2013).
94 ANDERS WIDMARK
Under uppväxten brukade barn kalla mig för Hamida, Flickan, Fjollan och Izak. De flesta afghaner associerar ordet izak till förlöjligande, hån, hat och avsky. Barn använder ordet för att skoja och retas med varandra, medan de vuxna använder izak som förolämpning, förnedring, vanära, ren elakhet eller för att förlöjliga och skämta om någon. Grundbetydelsen på vardaglig dari är egentligen androgyn eller hermafrodit, det vill säga någon som varken är helt man eller kvinna. Ordet används även i några ytterligare betydelser, om ofruktsamma kvinnor och sterila män, pojkflickor, flickpojkar, barnlösa, funktionshindrade, och även för någon helt utan heder eller som är inkompetent. Hursomhelst uppfattas detta ord och alla dess betydelsenyanser som mycket förolämpande och nedsättande… för varje dag som gick försvagades jag mentalt och tron på mig själv gick förlorad. Det rådde en enfaldens tid, en tid som vägrade förlika sig med mig. Men till slut ville tidens orättvisa annat med mig, att jag själv skulle förlika mig med den tid som rådde, att jag skulle kunna fortsätta leva utan de enfaldiga, mina plågoandar. För att finna något lugn bestämde jag mig för att ändra på mig, inte på min natur, utan mer rätta mig efter vad varje situation krävde. I mina ansträngningar att förändra mig försökte jag alltid först att slippa prata, men om jag blev tvungen så ansträngde jag mig att prata med så mörk och djup stämma att ingen skulle kunna reta och härma mig. I mitt sätt och mina rörelser försökte jag verka orädd och självsäker så att ingen skulle kunna kalla mig flicka eller izak (Nilufar 2009, 11-12).
Ett andra spår är skildringarna av Hamids erfarenheter i exil, hans sju år långa resa från Afghanistan till Pakistan, och vidare till Iran och Turkiet innan han slutligen hamnar i Kanada. Den förnedring Hamid utsätts för under uppväxten i Afghanistan fortsätter till viss grad också under tillvaron i exil. Även om Hamid nu har lämnat en krigszon så drabbas han istället av vad som kan beskrivas som dubbel viktimisering; dels i egenskap av att leva som homosexuell i länder med låg acceptans av hbtq-personer, dels som flykting och i egenskap av att vara afghan. Så här beskriver Hamid ett av flera misslyckade försök att sig från Turkiet till Grekland och Europa:
En grekisk kustbevakningsbåt närmade sig oss i hög hastighet. Vår kapten stängde snabbt av motorn och förstörde den så att vi inte skulle kunna ta oss tillbaka.
Kustbevakningsbåten stannade alldeles intill oss. Det var en militärbåt och en soldat stod på övre däck med en kulspruta riktad mot oss. Man ropade ut en varning om
ENSAM MOT VÄRLDEN 95
att vi skulle åka tillbaka dit vi kom ifrån, annars skulle man skjuta oss i sank. Vår kapten ropade tillbaka att motorn var förstörd, men soldaterna trodde honom inte.
Efter ytterligare några minuters varningar började kustbevakningsbåten, som var modern och snabb, köra runt oss och skapa en strömvirvel. Virvelns mittpunkt, där vi befann oss, blev djup som en grop. Om de hade gjort strömvirveln bara lite starkare hade vi sugits ner i den. Några passagerare började skrika: ”För Guds skull!
Dränk oss inte, visa barmhärtighet! Vi är muslimer, visa barmhärtighet!” Ordet muslim skrämde mig och jag ropade till dem att hålla tyst: ”Säg inte muslim, då kommer de garanterat att dränka oss!” Men ingen lyssnade på mig. Där och då tänkte jag mest att det var tur att dessa soldater inte förstod persiska, annars hade de säkerligen sett till att vi drunknat (Zaher 2014, 106-107).