Att komma till ett nytt land och en ny kultur gör att individen ställs inför två stora problem. Jag kommer i denna del beskriva den information som mina informanter givit då vi diskuterat de problem som kan komma när man flyttar till ett nytt land. Vi har även diskuterat deras relation till sin kultur och den svenska kulturen. Mina informanter har alla sagt att deras identitet ställts och fortfarande ställs inför två stora dilemman: hålla kvar vid sin kultur och samtidigt vara en del av svenska samhället.
Kulturen är en del av människan oavsett ålder uppger informanterna. Det gemensamma för dem är tillhörigheten till Bosnien. Mina informanter har olika band till Bosnien vilket gör det intressant att studera hur deras identitet har förändrats samt relationen till sitt hemland och Sverige.
De äldre informanterna har ett annat förhållningssätt eftersom de levt nästan hela sitt liv i Bosnien. De talar ofta varmt om sitt hemland vilket ofta märkts under mina intervjuer. Ofta vill informanterna tala om tiden i Bosnien då respekten fortfarande fanns mellan folkgrupperna. Sead menar att:
”Vi hade inga problem med varandra då. Vem man var var inte vikigt utan bara som här du är från skåne och då från annat ställe. Vi kände mycket för varandra”
Detta citat visar på den problematik som mina informanter genomgått. Den grupp som jag valt att studera har genomlidigt krig och fasansfulla upplevelser och de återberättar ofta denna historia. Jag tror att problematiken i Bosnien gjort att man gärna ser tillbaka på tiden innan kriget bröt ut. Innan kriget levde alla folkgrupper i Bosnien tillsammans. Enligt mina informanter fanns det ingen kategorisering där ens etnicitet satte begränsningar i landet. Relationerna mellan grupperna var mer baserad från person till person, dock visste man vilken religion och etnicitet människorna hade, men någon åtskillnad gjorde man inte. Samtidigt som mina äldre informanter känner en stor gemenskap med sitt hemland vill de vara en del av
det svenska samhället. De anser sig inte vara den typiska invandraren eftersom de hellre hade stannat kvar om inte kriget brutit ut. De associerar invandrarbegreppet mer till en person som flytt undan svält och därmed tvingats flytta till ett annat land.
Muhamet: ”Jag känner mig inte som invandrare eftersom jag fick fly. Om jag skulle haft chansen skulle jag ha stannat. Om inte situationen vara som den var.”
Detta visar hur mina äldre informanter känner sig angående delaktighet i svenska samhället. Även om de känner ansvar och intresse för Sverige när de är i Bosnien känner de samtidigt ett speciellt band till sitt hemland oavsett vart de befinner sig. Bosnien kommer för mina informanter alltid ha en stor plats i deras hjärta samt påverkan i deras vardag. Muhamet säger att:
”Jag försöker hänga med. Jag läser tidningar för att veta vad som händer”. ”Jag känner mig hemma, men hemma är alltid Bosnien. Fast när jag är i kalla Sverige tänker jag på Bosnien. Men när jag är där tänker jag alltid på Sverige.”
De yngre informanterna som jag intervjuat känner ett annat förhållningssätt till flytten till Sverige. De har upplevt samma trauman som de äldre men förstod kanske inte på samma sätt vad som hände när kriget bröt ut. Man ska dock inte bortse att deras trauman påverkat dem. Jag frågar:
Pontus: ”På vilket sätt har den (bakgrunden) påverkat dig i jämförelse med svenska ungdomar?”
Amel: ”Ska jag vara ärlig? Jag har insett att alla är människor. Skulle jag inte varit i Sverige skulle jag inte insett det. Alla är människor. Sen finns det fördelar och nackdelar hos bosnier.”
Amel: ”Inga begränsningar, bara möjligheter. Det är allt tror jag. Allt att bara att komma till Sverige för mig bättre mycket bättre. Sen finns det ju alltid saker som är bättre i Bosnien.”
De yngre informanterna menar att de genom sitt lidande har fått andra perspektiv på livet än svenska ungdomar i samma åldrar. Jag tror att traumat som uppkommit efter att de tvingas lämna sitt land har inneburit att de har fått ett helt annat förhållningssätt till det nya landet. Ett förhållningssätt som skiljer sig ifrån personer som fötts och enbart levt här.
De yngre känner en tillhörighet till båda kulturerna. De känner att banden till den bosniska kulturen med all dess historik och traditioner inte går att undgå. Samtidigt känner de en stor delaktighet i det svenska samhället.
Under de intervjuer jag har gjort finns intressanta mönster man kan tyda. Amel, den yngsta informanten delgav en intressant tankegång om sin kultur. Han beskriver sin egen relation till sin kultur och hur den påverkar honom i det dagliga livet. Amel sa att:
”Jag lever inte med det. Jag tycker så här, de som stannar kvar är ju liksom för mycket. Jag är mera att jag går framåt. Det som varit förut som kultur och så där, gjorde att det blev krig. Om jag ska vara ärlig är det sak samma. Så kultur och traditioner är inget för mig. Men det finns traditioner som man måste, de naturliga som kommer. Kultur är mycket. Om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte så mycket. Jag är inte att nu ska jag göra det här det här. Jag vill framåt. Vill lägga det gamla bakom. Det orsakar krig. Visst ska ta vara på traditioner. Men inte jag. Bryr mig inte.”
Detta uttalande kan ses som dels ett avståndstagande från hans kultur som bosniak men samtidigt kan det ses som ett exempel på en lyckad integration.