Konkursinstitutets sanerande funktion

Vid avgörandet angående huruvida tredje man skall kunna överklaga ett konkursbeslut, spelar inte institutets sanerande funktion någon egentlig roll. Att en viss intressent bör tillerkännas överklaganderätt torde inte på något sätt kunna motiveras med denna funktion. Snarare är det tvärtom, dvs att den sanerande funktionen begränsar möjligheterna för tredje man att överklaga. Ett exempel på detta är, som nämnts ovan,87 att ett bolags alla intressenter inte bör ges överklaganderätt, med hänvisning till de anställdas intressen av att verksamheten fortgår, eftersom detta torde hindras av den sanerande funktionen. Denna funktion innebär att ett insolvensfall skall utredas snabbt och att alla nödvändiga åtgärder skall vidtas omgående, vilket knappast blir fallet om inte överklaganderätten begränsas.

87

5.5 Slutsatser

Som det visat sig under mitt uppsatsarbete finns det regler och förarbeten, som måste anses kunna ge ledning för avgörandet av huruvida en tredje man bör kunna överklaga ett konkursbeslut. HD har dock i sina avgöranden inte följt dessa, utan dess enda influens verkar vara doktrin och äldre rättsfall, vilket har lett till att en praxis som inte tar hänsyn till konkursinstitutets utformning och funktioner har utformats.

Jag anser att HD, i de i uppsatsen refererade rättsfallen, skulle ha kunnat komma fram till en annan lösning på problematiken kring tredje mans överklaganderätt. I och med de förändringar som genomfördes på 1970-talet gavs domstolarna en möjlighet att skapa ny praxis, vilken skulle ha ersatt uppfattningen att tredje man i stort sett aldrig får överklaga ett konkursbeslut. Jag anser att domstolen, istället för att följa äldre praxis och doktrin, skulle ha utgått ifrån RB:s regler i kombination med konkursinstitutets funktioner. Därigenom skulle HD:s domslut ha blivit annorlunda. Hade så skett, skulle det förmodligen heller inte finnas något behov av en specialreglering på området. Egentligen torde RB:s regler, i kombination med konkursinstitutets funktioner, medföra att en specialreglering i konkurslagen om tredje mans överklaganderätt egentligen inte är nödvändig. I dessa två källor torde en relativt klar reglering framträda.

HD är inte speciellt benägen att ändra sin egen praxis utan att lagstiftningen förändras. Jag tror därför att den lämpligaste lösningen på problemet är att införa speciella regler i konkurslagen, vilka behandlar tredje mans överklaganderätt, för att på så sätt tvinga fram en reglering och praxis som passar bättre i just den här formen av specialprocess. För att i möjligaste mån utforma regler som passar för just konkursförfarandet anser jag att ledning måste hämtas av en kombination av RB:s regler och konkursinstitutets funktioner. Därigenom kommer avsevärd vikt att kunna läggas på de karaktäristiska dragen hos konkursförfarandet, samtidigt som de kommer att baseras på ordinära processrättsliga interventionsregler.

Med hänvisning till de ovan nämnda källorna, torde de nya regler som införs i konkurslagen ge även annan än konkursgäldenären möjlighet att överklaga ett konkursbeslut. Främst avser jag här ett konkursbolags borgenärer, vars överklaganderätt

torde stödjas av både RB:s regler och konkursinstitutets funktion att skydda borgenärer. Även bolagets aktieägare torde med hänvisning till sin rättsliga position kunna överklaga ett konkursbeslut i enlighet med RB:s regler. För att kunna skydda konkursinstitutets funktion att främja bolagets anställdas och samhällets intressen av att verksamheten fortgår, anser jag det även lämpligt att ge fackliga organisationer, som har kollektivavtal med bolaget, överklaganderätt.

En viktig fråga är huruvida bolagets anställda skall kunna överklaga ett konkursbeslut. Jag finner dock att detta varken stöds av RB:s regler, eftersom bolaget har civilrättslig dispositionsrätt över den anställdes rättsställning, eller av konkursinstitutets funktioner. Visserligen skall de anställdas intresse av fortsatt verksamhet främjas, men jag anser att denna funktion bättre tillgodoses genom att de fackliga organisationerna ges överklaganderätt. Inte heller torde bolagets produktintressenter ges överklaganderätt eftersom de saknar en rättslig position och inte heller omfattas av någon av konkursinstitutets funktioner.

Det är av vikt att begränsa tredje mans överklaganderätt för att förhindra otillbörlig användning av denna möjlighet. Missbrukas överklaganderätten i så motto att ett konkursförfarande försenas för att själva konkursbeslutet överklagas utan belägg för att bolaget är solvent, kan den leda till att konkursinstitutets funktioner snarare motverkas än främjas av den nya regleringen. Institutets sanerande funktion bygger ju på att insolventa bolag på ett snabbt och effektiv sätt avvecklar verksamheter som inte bär sig, vilket kommer att motverkas om konkursbeslut tillåts att överklagas alltför lättvindigt eftersom processen då blir långdragen.

För att motverka en ogrundad användning av överklaganderätten föreslår jag att det, i den nya regleringen, införs regler som förhindrar att så sker. Man skulle här t.ex. kunna dra paralleller till konkurslagens regel om skadeståndsansvar för en borgenär, som söker en gäldenär i konkurs utan skälig anledning att anta att denne är på obestånd.88 Motsvarande skulle kunna gälla för den tredje man som utan skälig anledning att anta att konkursgäldenären inte är på obestånd, överklagar ett konkursbeslut. Härigenom

88

uppnås att en intressent förmodligen skulle dra sig för att överklaga ett konkursbeslut utan att säkert känna till att överklagandet är befogat.