Konsekvenser av uttag av grot, samt av askåterföring

Ökade förluster av näringsämnen vid grotuttag, framför allt kväve, kan påverka den framtida skogsproduktionen. Grotuttag i föryngringsavverkning av granskog påverkar skogsproduktionen i nästa skogsgeneration negativt, medan inga entydiga tillväxteffekter syns i tallskog där höjdtillväxten inte påverkas medan diametertillväxten minskar. Tillväxtminskningen i granskog är inte orsakade av en permanent sänkning av skogsmarkens produktionsförmåga, utan visar sig under de första 10–15 åren. De är inte heller större än att effekten av en väl utförd markberedning och plantering, vilket underlättas efter grotuttag, kan motverka en stor del av effekten. Skogsbränsleuttaget möjliggör ett snabbare igångsättande

av föryngringsarbetet, men grothögarna kan också utgöra ett hinder om de till-låts ligga länge på hygget. Grotuttag i gallring ger negativa tillväxteffekter i både tall och granskog och effekterna tenderar att bli något större efter ett andra uttag.

Tillväxteffekterna kommer främst under den andra 10-årsperioden efter gallring och har i vissa fall varat längre än 20 år. Kompensationsgödsling med de vikti-gaste näringsämnena motverkar nästan hela tillväxtförlusten. Återföring av aska på fastmark kan ge både negativa (t.ex. svaga marker i norra Sverige) och positiva (t.ex. bördiga marker i södra Sverige) tillväxteffekter. Tillväxteffekterna är emel-lertid förhållandevis små, och ibland märks ingen skillnad alls. För att få en bättre tillväxteffekt av askåterföring kan askan kompletteras med kväve eller användas som gödselmedel på skogliga torvmarker. I ett landskap där skogsbränsle skördas i såväl föryngringsavverkningar som i gallringar utan näringskompensation (kväve + övriga näringsämnen) bör man räkna med en viss minskning av produktionen om inte den ökade skördeintensiteten kombineras med ökade skogs-skötselambitioner. Åtgärder som märks här är sådana som snabbt kan nå relativt stora arealer såsom ökade ambitioner i beståndsanläggningen i termer av kortare hyggesvila, minskad andel naturlig föryngring, bra kvalitet på markberedning och plantmaterial samt gödsling med i första hand kväve men på många marker också med andra näringsämnen.

Uttag av grot innebär avsevärt förhöjd bortförsel av näringsämnen vilket kan leda till att baskatjonförrådet i marken minskar och att markens försuras.

Detta har visats både med modellberäkningar och experimentella studier, även om modellberäkningarna visar på något snabbare effekter än mätningarna.

Budgetberäkningar visar att förlusterna är som störst i Götaland och delar av Svealand, framför allt i granskog. Dessa områden har tidigare även drabbats hårt av försurningen orsakad av luftföroreningar och återhämtningen är fortfarande i ett tidigt skede. Förhöjda förluster av baskatjoner från grotuttag i försurade områden kan innebära att återhämtningen bromsas eller helt avstannar. Effekterna är störst på de bördigare markerna. I Norrland är marken inte alls försurad i samma utsträckning, och förlusterna är avsevärt mindre. I de högre boniteterna är dock förlusterna vid grotuttag betydande, och kan leda till utarmning av vik-tiga näringsämnen. Grotuttag i samband med gallring leder till avsevärt mindre förluster än efter slutavverkning. Askåterföring kan motverka försurning och näringsförluster. Behovet av askåterföring är störst där behovet av återhämtning från försurning (orsakad av tidigare hög svaveldeposition) är som störst. På land-skapsnivå innebär förluster av baskatjoner och åtföljande markförsurning i teorin även försurning av ytvatten på lång sikt. Markvatten under rotzonen ger en indi-kation om kvaliteten på vattnet som lämnar rotzonen. Resultat från ett fåtal experi-ment visar att markvattnet försurats efter grotuttag, men också att en återhämtning kan ske på några decenniers sikt. Det finns enbart ett fåtal rapporterade resultat från experiment som visar effekterna av grotuttag på ytvattnets försurningsstatus.

Dessa visar på relativt små effekter på kort sikt, som klingar av på längre sikt.

Fler långsiktiga försök krävs dock för att få en tydligare bild av effekterna.

Skogsbrukets bidrag till kväveutlakningen till sjöar och hav är mycket litet jämfört med andra källor i nuläget, men det är viktigt att kväveutlakningen från skog inte ökar. Uttag av grot innebär att flera gånger mer kväve tas ut från skogsekosys-temet än om enbart stammar skördas, speciellt i granskog med höga boniteter.

I högt kvävebelastade ekosystem som är nära kvävemättnad innebär detta i teorin en minskad risk för förhöjda kvävehalter i markvattnet, vilket också har påvisats i ett flertal experiment. Det finns dock även experiment som visar på motsatta effekter, eller inga effekter alls, vilket kan bero på att grotuttag även påverkar andra faktorer såsom markvegetation och tillgång på andra näringsämnen än kväve. På lång sikt innebär dock grotuttag att högt belastade system avlastas med avseende på kväve, vilket är positivt ur övergödningssynpunkt. Om oron för pro-duktionsminskningar efter skogsbränsleuttag eller tron på en växande skogsbränsle-marknad leder till ökad tillförsel av kvävegödsel till skogen, kan detta verka i motsatt riktning. Askåterföring kan genom sin pH-höjande effekt påverka mine-raliseringen av kväve och därmed kväveutlakningen. Ett flertal experiment har visat på att det vanligtvis inte finns någon effekt av askåterföring på kväveutlak-ning med de asksorter och doser som rekommenderas. Återföring av härdad och krossad aska på färska hyggen har dock i ett fall visat sig kunna innebära något förhöjda nitratkvävehalter i markvattnet under ett år. Detta visar att tidpunkten för askspridning under omloppstiden är av stor betydelse.

Grotuttag innebär i sig inga kända risker avseende spridning eller omlagring av miljögifter i skogsmark eller andra landskapselement. Grotuttag i kombination med askåterföring kan innebära både en nettominskning eller nettoökning av förekomsten av tungmetaller och andra miljögifter i skogsmarken. Miljögifter som hamnar i askfraktioner som inte återförs till skogsmark innebär en avlastning av miljögifter från skogsmarken, medan en kontamination av askor, t.ex. genom inblandning av orena bränslen med höga halter av miljögifter, kan innebära en nettoökning. En förutsättning för att öka askåterföringen utan att öka belastningen av miljögifter till skogsmarken är att enbart godkända askor används.

Kolbalansstudier av enskilda bestånd som endast inkluderar direkta effekter, visar att kolbalansen av grotuttag för energiändamål är mycket positiv ur klimatsynpunkt jämfört med fossila bränslen, då jämförelsen görs över tidsperioder som tillåter att grot som lämnats kvar i skogen delvis har brutits ner. Kolbalansstudier av grotuttag på landskapsnivå visar dock på omedelbar positiv klimatnytta. Kolbalansen av grotuttag är också beroende av hur framtida skogsproduktion påverkas, eftersom denna utgör en viktig del av den koldioxid som binds i ny biomassa över en omloppstid. Askåterföring liksom annan näringstillförsel kan påverka kolbalansen i den mån den förändrar skogsproduktionen eller omsättningen av kol lagrat i marken, men dessa effekter är sannolikt marginella på fastmark jämfört med skogsbränslets substitueringseffekt. Tillförsel av härdad vedaska på dikad torv-mark leder till avsevärt ökad skogstillväxt, och möjligen oförändrat eller minskat utsläpp av växthusgaser.

Död ved i alla former utgör ett mycket viktigt substrat för ett stort antal skogsle-vande arter. När det gäller klen lövträdsved har det visat sig vara värdefullt även för en del sällsynta och rödlistade organismer. Klen barrträdsved tycks däremot inte vara lika viktigt för dessa arter. Generellt är grövre död ved och ved från mindre vanliga trädarter viktigare för rödlistade arter. Ett ökat uttag av barrgrot bör därför inte utgöra något hot mot någon art. En risk med ökat grotuttag är dock ökade skador på mark och på kvarlämnad naturhänsyn, vilket kan medföra stora negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden. En annan risk som man bör vara uppmärksam på är att grothögar av löv kan locka till sig sällsynta arter, som senare eldas upp med bränslet. Högarna kan med andra ord fungera som fångstfällor.

I vissa miljöer kan gallringsuttag vara positivt för skyddsvärda arter. Det gäller t.ex. skogar med naturvårdsmål som kräver skötsel för att bevara naturvärdena.

Det finns tämligen gott om klen död barrved, inte bara på hyggen utan generellt i skogslandskapet. Konsekvenser för rödlistade arter av uttag av barrgrot bedöms därför som begränsade, även om en stor andel skulle tas ut från de flesta hyggen.

Vilka konsekvenserna blir för andra, idag ej rödlistade arter, beror på vad som händer i övrigt i landskapet. Om det ökade uttaget av grot medför en generellt lägre andel död ved medför detta givetvis en stress för många populationer av arter som nyttjar den döda veden. Detta kan motverkas genom förstärkta generella hänsyn och ökade arealer avsättningar av bestånd med naturvärden.