7.1 Konsekvenser för människor och egendom
Enligt 27 § jaktlagen ska jakt bedrivas ”så att människor och egendom inte utsätts för fara”. Fara definieras inte närmare i lagen, men med en bred tolkning kan förutom jaktolyckor även störningsmoment i landskapet där jakten utförs antas ingå. Oljud, människors oro, konkurrerande markanvändning m.m. kan därför behöva beaktas.
I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2015). Fall- och knivolyckor är vanligast och står tillsammans för 65 % av olyckorna. Jägarna skär sig på knivar under slakt, halkar, snavar och snubblar, eller ramlar ner från jakttorn. Cirka 10 % av olyckorna vid jakt beror på hundbett och 2 % på oavsiktligt avlossade skott (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2015). Risken för fall- och knivolyckor kan antas vara ungefär lika stor vid jakt med pil och båge som vid jakt med kul- eller hagelvapen. På grund av den låga ljudnivån kan risken för hörselskador antas vara betydligt lägre vid jakt med pil och båge, liksom risken för hundbett eftersom hund knappast används, annat än vid eftersök. En jaktmetod som ökar risken för skadeskjutning eller försvårar avlossande av andraskott skulle kunna innebära en förhöjd risk för skador hos skytten orsakade av anfallande skadeskjutna djur, t.ex. vildsvin. Det saknas dock forskning om skillnader mellan bågjakt och andra jaktmetoder i detta avseende.
Junuzovic och Eriksson (2012) studerade dödliga jaktolyckor i Sverige med hjälp av uppgifter om dödsfall från Rättsmedicinalverkets databas, Patientregistret, Läkemedelsregistret och Vapenregistret. Under perioden 1983-2008 skedde 48 dödliga vådaskjutningar i Sverige, alltså i genomsnitt knappt två fall per år. Sex av de 48 offren deltog inte i jakten. Vid älgjakt var den vanligaste orsaken att människa förväxlades med vilt. Vid annan jakt var den vanligaste orsaken att jägare ramlade med laddat vapen. Vid älgjakt skadade skytten sig själv i 4 av 22 fall, och vid annan jakt skadade skytten sig själv i 15 av 26 fall. Majoriteten av alla vådaskott mot andra personer avlossades på mindre än 5 m håll. När jägarexamen infördes sjönk antalet dödsolyckor i svensk jakt (Junuzovic et al., 2013).
Det finns en hel del vetenskaplig litteratur om jaktolyckor i USA (sammanställd av Sturm, 2017) men i nästan alla artiklar saknas uppgift om vilken typ av vapen som användes. Fyra års olycksstatistik från en akutmottagning på landsbygden i Wisconsin, USA analyserades av Stueland et al. (1995), som fann 125 jaktrelaterade skador (varav två dödliga). Av dessa skedde 55 % vid jakt på hjort med kulvapen och 33 % vid jakt på hjort med pil och båge. Det kan ställas i relation till andelen jägare som hade jaktlicens för jakt på hjort med kulvapen (51 %) respektive pil och båge (24 %) i Wisconsin. Tolv procent av skadorna uppkom vid jakt på småvilt, fågel eller ”övriga djurslag”. Andelen jägare som hade jaktlicens för dessa djurslag var 25 %. Hos personer som jagade hjort med kulvapen var knivskador vanligast (39 % av skadorna), följt av frakturer (29 %).
Hos dem som jagade hjort med pil och båge var frakturer vanligast (49 %), följt av knivskador (29 %). Av dem som skadades vid jakt med pil och båge hade 54 % fallit från en höjd. Ingen som jagade med pil och båge blev skjuten av en annan jägare, medan 13 % (9 av 69) av dem som skadades under jakt med kulvapen sköts av en annan jägare (Stueland et al., 1995).
Jägarnas vanor, attityder till säkerhet och erfarenheter av incidenter med kul- eller hagelvapen undersöktes med en enkät som besvarades av 500 svenska jägare (Junuzovic et al., 2013). Vårdslös vapenhantering hade observerats av 35 % av jägarna. Tjugotre procent uppgav att de hade sett en annan jägare orsaka en incident, och 5 % att de själva hade orsakat en incident. Jägarna angav ”den mänskliga faktorn”
som förklaring till incidenterna, som dock mycket sällan ledde till att någon skadades.
Hälften av incidenterna skedde under själva jakten och resten före eller efter jakten.
53
I fritt luftrum kan en kula färdas betydligt längre än en pil (se avsnitt 4.2. Ballistik). Pilar eller kulor som missar målet kan därför, liksom perforerande projektiler, utgöra en potentiell risk för omgivningen, även om hastigheten hos en projektil sannolikt är låg efter passage genom ett djur. Vid jakt med kulvapen finns en risk för rikoschetter om kulan träffar ett hårt föremål, medan denna risk är liten vid jakt med pil och båge, vilket sannolikt också minskar risken för skador på människor och egendom.
Jakt med pil och båge är tyst och kan av denna anledning anses vara mindre störande för omgivningen. Å andra sidan har nordamerikanska utvärderingar visat att den smygande karaktären hos jakt med pil och båge, utförd av kamouflerade jägare, kan skrämma allmänheten (The Wildlife Society, 1999). I sitt svar på Naturvårdsverkets remiss om nya jaktmedel (Naturvårdsverket, 2018b) framhöll Svenska Rovdjursföreningen (2018) att mötet med kamouflageklädda jägare kan innebära obehag för den som inte jagar. Kamouflage är dock vanligt även vid jakt med kul- eller hagelvapen (Junuzovic et al., 2013). Kulvapen kan också förses med ljuddämpare som gör jakten tystare.
Jaktlagen reglerar på vilken mark som jakt får ske. Konflikter med markägare kan uppstå vid all jakt, oavsett jaktmetoden. Jakt med pil och båge skulle kunna tänkas öka risken för tjuvjakt eftersom skytten inte avslöjas av ljudet av skottet. Försedda med ljuddämpare blir dock även kulvapen tysta. Triezenberg (2010) fann i en intervjustudie i USA att markkonflikter ofta har underliggande orsaker som osämja kring egendom och författarna menar att själva jaktmetoden inte har någon stor betydelse för eventuella markkonflikter vid jakt.
Gjerris et al. (2016) reflekterade över relationen mellan jägare och andra friluftsutövare i Danmark. Författarna menade att jägares rätt att utöva sitt fritidsintresse inte är en självklarhet, bland annat eftersom det finns flera andra intressegrupper som också kräver tillgång till naturen, t.ex. människor som tycker om att vistas i skogen och kan ha specialintressen som mountainbike, ridning, svampplockning eller fågelskådning. Enligt en nyligen genomförd SIFO-undersökning (Källberg, 2018) var acceptansen för jakt hög i Sverige. Tusen slumpvis utvalda personer tillfrågades och av dem som svarade uppgav 89 % att de accepterade jakt. Det ingick inga frågor om jaktmetod, jaktmotiv eller viltart i enkäten. I en icke vetenskapligt granskad rapport om friluftslivet i Sverige (Fredman et al., 2019) presenterades en enkät med 20 926 deltagare, där en majoritet svarade att de var ute i naturen ganska eller mycket ofta på helgerna (66 %) och vid längre ledigheter (80 %). Mellan 13 och 19 % av deltagarna angav att otrygghet var ett hinder för att kunna utöva olika fritidsaktiviteter utomhus. Knappt 3 % menade att de brukade ha negativa upplevelser av andra friluftsutövare när de var ute i naturen.
Anledningen till upplevd otrygghet framgick inte av rapporten. Två bevarandeorganisationer tog upp denna fråga i sina svar på Naturvårdsverkets remiss avseende nya jaktmedel (Naturvårdsverket, 2018b; Svenska Rovdjursföreningen, 2018). Naturskyddsföreningen pekade i sitt yttrande på att Naturvårdsverkets förslag inte tog upp hur allmänheten, och utövandet av allemansrätten, kunde komma att påverkas om jakt med pil och båge tilläts (Naturskyddsföreningen, 2018).
Jakt med pil och båge kan genomföras i viltförvaltande syfte. Stewart et al. (2013) beskrev hur en population av vitsvanshjort i en tätbefolkad förort i Indiana, USA reducerades effektivt genom jakt med pil och båge. Innan kontrollprogrammet inleddes fanns mer än 60 djur per kvadratkilometer. Vid första årets jakt nedlades 230 djur (35,5 djur/km2) och under andra året 66 djur (10,2 djur/km2). Enligt författarna är jaktmöjligheterna i ett tätbebyggt område vanligtvis begränsade på grund av lokala förbud mot kul- och hagelvapen och jakt med pil och båge skulle då kunna vara en lösning, förutsatt att beslutsfattarna är följsamma och det finns jägare som är motiverade att delta i lokal viltförvaltning. Weckel och Rockwell (2013) simulerade resultatet av en långsiktig förvaltningsplan som byggde på jakt med pil och båge för
54
vitsvanshjort i några av New Yorks förorter. Simuleringen grundade sig på data från förvaltningsprogram. Det saknas underlag för att bedöma möjligheterna att bedriva jakt med pil och båge i tätbebyggda områden i Sverige samt vilka eventuella för- och nackdelar det kan innebära.
Jaktturism är en etablerad verksamhet i många länder och på t.ex. Åland marknadsförs möjligheten till jakt med pil och båge för att locka inhemska och utländska jägare (Visit Åland, 2019). Fackpressen innehåller många reportage om jaktresor till andra länder, såväl för jakt med pil och båge som med kul- eller hagelvapen. Om jakt med pil och båge tillåts i Sverige skulle svenska bågjägare eventuellt välja att jaga i Sverige istället för andra länder.
Samtidigt skulle utländska jägare kunna besöka Sverige i samma syfte. Bågjägarnas uppfattning om jaktresor är dock inte kartlagda. Jaktturism kan skapa arbetstillfällen på landsbygden i regioner där det är ont om arbete (Matilainen, 2007) och i Sverige har jaktturism beskrivits som en framtidsbransch (Kagervall, 2014). Huruvida jaktturism kan sägas bidra till onödigt lidande hos de jagade djuren är diskutabelt, men jaktens betydelse för viltförvaltning och samhällsnytta skulle kunna försvagas om jägarna inte har någon anknytning till jaktmarken, oavsett jaktmetoden. Det saknas vetenskapliga belägg för att jakt med pil och båge har potential att påverka svensk turistnäring överlag.
De samlade konsekvenserna för människor och egendom av jakt med pil och båge som följd av ett eventuellt införande i Sverige beror således inte bara på eventuella risker i samband med själva jakten utan även på omfattningen av jakten och huruvida den skulle ersätta eller komplettera annan jakt, liksom på formerna för jakten (jämför avsnitt 6.3. Riskbedömning).
7.2 Konsekvenser för natur
Jakt med pil och båge skulle kunna förespråkas av miljöskäl, under förutsättning att den ersätter jakt med blykula eller blyhagel. Bly från ammunition som hamnar i miljön har negativ påverkan på vilda djur, särskilt fåglar. Änder, svanar och hönsfåglar får i sig ammunition när de söker föda och rovfåglar får i sig ammunition när de äter bytesdjur som har ammunition i sig (Andreotti et al., 2018; Pain et al., 2019). Bly i vilt kan också ha sekundära negativa effekter på människor som äter sådant kött. Kollander et al.
(2014) visade att det är vanligt med rester från blyammunition i älgfärs och olika styckdelar från rådjur, dovhjortskalvar, vildsvin och kråkor skjutna med blyammunition.
Forsell et al. (2014) fann också en förhöjd blyhalt hos vuxna människor i hushåll där någon jagar regelbundet och man konsumerar viltkött. Författarna fann att blyhalten i blodet var i genomsnitt 16,3 µg/L hos vuxna personer som åt viltkött, vilket jämfördes med 11,0 µg/L hos dem som inte åt viltkött. Det fanns även ett samband mellan blyhalten i jägarnas blod och antalet skott som de hade skjutit. Även EFSA (2010) konstaterade att blyhalterna är jämförelsevis höga i viltkött och att konsumenter av kött eller inälvor från vilt har en högre exponering för bly än andra konsumentgrupper.
Mängden bly från jaktkulor som hamnar i miljön är liten i jämförelse med mängden bly från hagel (Naturvårdsverket, 2006). Enligt rapporten stannar en betydande del av kulorna i bytesdjuret och sprids inte i naturen om jaktbytet är rätt omhändertaget.
Rapporten pekade på att korrosionen av kulor är långsam, att blyet får en större spridning i miljön vid jakt med hagelvapen och att korrosionen av ammunitionen är snabbare än för kulor, men utan att lämna några tidsuppgifter. Enligt samma rapport används mellan 580 och 709 ton blyammunition årligen i Sverige, beroende på beräkningsmetoden, och 6-10 ton bly från kulor och 100-160 ton bly från hagel hamnar årligen i miljön på grund av jakt. Därtill kommer bly från kul- och hagelammunition som används vid skytte på skjutbana, till vilket räknas det träningsskytte som jägare bedriver inför jakten. En mer aktuell sammanställning av spridningen av bly vid jakt saknas. Det
55
är okänt hur nuvarande träningsskytte med kul- eller hagelvapen inför jakt skulle påverkas av ett införande av jakt med pil och båge och därmed mängden bly som hamnar i naturen.
Den totala spridningen av bly i naturen till följd av jakt beror också på var och hur mycket personer med jaktkort jagar med olika metoder (jämför avsnitt 6.3. Riskbedömning).
Naturvårdsverkets förslag om införande av jakt med pil och båge i Sverige omfattade ett begränsat antal djurslag, medan jakt på övriga djurslag antas fortsätta bedrivas med kul- eller hagelvapen. Miljöpåverkan beror på var i miljön blyet hamnar och på markens beskaffenhet på dessa platser, t.ex. dess fuktighet och surhet (Naturvårdsverket, 2006;
Pain et al., 2015). I Sverige är användning av bly förbjuden vid jakt med hagelvapen över våtmarker och grunda vatten, men inte vid jakt över land eller djupare vatten, enligt 14 b § ’Förordning (SVS 1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter’. Det är oklart om det totalförbud mot användning av blyhagel som skulle börjat gälla i Sverige 2008 (Naturvårdsverket, 2006), men som inte infördes, senare kan bli aktuellt i Sverige. Hageljakt med bly är helt förbjuden i Danmark medan den, efter ett förbud 2005, är tillåten i Norge på utvalda arter som inte lever i våtmarker (Clausen et al., 2017). I Finland är blyhagel förbjudet vid sjöfågeljakt (4 kap. 33 § jaktlagen). EU- kommissionen vill på sikt förbjuda användning av bly vid jakt och fiske (European Chemicals Agency, 2018), och arbetar i ett första steg med ett förslag att förbjuda blyhagel vid jakt i våtmarker (European Chemicals Agency, 2017). Sammantaget är det svårt att förutsäga om och i vilken grad ett införande av jakt med pil och båge skulle påverka spridningen av bly i Sverige, liksom de miljömässiga konsekvenserna av detta.
7.3 Sammanfattande bedömning
Fara för människor och egendom i samband med jakt kan förutom olycksfall även antas omfatta störningsmoment i landskapet där jakt bedrivs, t.ex. oljud, människors oro och konkurrerande markanvändning. I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt och av dem får i genomsnitt två personer så allvarliga skador att de dör. Cirka 12 % av de dödliga jaktolyckorna drabbar människor som inte deltagit i jakten. De vanligaste skadorna vid jakt med kul- eller hagelvapen är skär- och klämskador, frakturer från fall, hundbett och hörselskador. Av dessa bör risken för hörselskada och hundbett minska vid bågjakt. Det korta skjutavståndet och en minimal risk för rikoschetter bör också minska risken för olyckor med dödlig utgång vid jakt med pil och båge.
Jakt med pil och båge är tyst och anses därför inte vara störande för omgivningen, men allmänheten kan uppleva jaktens smygande karaktär som skrämmande. Den låga ljudnivån kan möjligen även öka risken för tjuvjakt. Jakt med pil och båge kan under vissa förhållanden vara ett fungerande verktyg för att förvalta viltstammar, men det behövs mer tid för att minska en viltpopulation med pil och båge än med kulvapen. Det är oklart om jakt med pil och båge skulle öka möjligheterna till god viltförvaltning under svenska förhållanden.
Jakt med pil och båge kan anses vara mer miljövänlig än jakt med kul- eller hagelvapen, eftersom pilen inte innehåller bly eller andra giftiga ämnen. I vilken grad införande av jakt med pil och båge skulle kunna påverka den totala mängden bly som hamnar i naturen är dock oklart, eftersom det beror på i vilken grad pil och båge vid ett eventuellt införande av sådan jakt skulle ersätta kul- och hagelvapen med blyhaltig ammunition och i vilken omfattning bly framledes kommer att vara tillåtet i ammunition.
56