Konsekvenser ur ett vidare perspektiv

Om man tänker på APU i ett vidare samhällsperspektiv kan det ses som ett led i normaliseringsprincipen där målet är att personer med utvecklingstörning ska ha samma möjlighet att delta i samhällets som alla andra. (Tideman. 2000b). Genom att låta eleverna bli en naturlig del av en arbetsplats som eventuellt kan leda till ett lönearbete normaliseras och integreras de i samhället. Hinder för integrering och normalisering är den allt mer tekniska arbetsmarknaden som gör att fler elever anses tillhöra en gruppen daglig verksamhet eftersom det inte finns yrken som de inte blir funktionshindrade i mötet med arbetsuppgifterna. Elevökningen i särskolan kan man också se som ett hinder eftersom det diskvalificerar elever i vanliga skolsystemet som förut ansågs tillhöra gruppen ”normala” till funktionshindrade som nu måste integreras i samhället istället för att redan vara en del av det. Framtiden kan man bara sia om, jag tänker mig att den tekniska utvecklingen på arbetsmarknaden gör det allt svårare för intellektuellt funktionshindrade att skaffa arbete. Det kommer i sin tur kommer att öka arbetslösheten för den redan utsatta grupp människor. Samtidigt har vi idag ett politiskt läge där alla ska ut i arbete och sjukbidrag och aktivitetsersättning stramas åt. Det borde bidra

32 till att en mindra antal människor får rätt till sysselsättning inom dagligverksamhet. Då tror jag det krävs att beslutsfattarna ser på denna problematik från nya synvinklar då det ser ut som att denna grupp människor fastnar i ett skruvstäd.

Skolan står inför en stor utmaning att lyckas hitta relevanta APU platser till ungdomarna. Skolverket (2006) skriver att det är stor skillnad mellan kommuner hur man lyckas med utslussningen av särskoleelever till arbetsmarknaden. Jag tolkar det som att skolan i min undersökning efterlyser ett tydligare samarbete med AF (arbetsförmedlingen) för att det ska bli en smidigare övergång från skolan till AF, eftersom det står i skolans lokala dokument (2010) att många elever inte blir kontaktade av AF förrän flera månader efter skolans slut, då de står utan ekonomiskt stöd. Och kommunen jag genomfört min undersökning tror jag skulle vinna på ett tydligare samarbete för att lyckas ge eleverna en meningsfull praktik som kan resultera i en anställning. Enligt min mening är det en alldeles för stor klyfta mellan hur målen med APU står beskrivna i GySär 2002 och hur vekligheten ser ut på skolan och arbetsmarknaden. Att APU ska ge särskoleelever en fördjupad yrkeskunskap framstår för mig som ett luftslott då det är mål som inte är realistiska i dagsläget. Jag tror det krävs en större omstrukturering i framtiden för att förbättra särskoleelevers chanser till ett yrkesverksamt liv. Skolan behöver tydligare riktlinjer för att kunna förse sina elever med en bättre förberedning inför APU och det kräver samhälleliga insatser för att hitta nya vägar till relevanta APU platser. Det är inget en skola kan göra ensam utan det krävs stöd och resurser.

En konsekvens för pedagogerna som arbetar på de tre program jag genomfört min undersökning tror jag är att det blir svårt att veta hur man bäst förbereder eleverna inför kommande APU. Det kan bli svårt att förse eleverna med de relevanta sociokulturella redskap (Säljö 2000) som eleven behöver för att kunna klara av meningsfulla arbetsuppgifter på arbetsplatsen.

Och för eleverna tror jag detta glapp mellan utbildning och arbetsliv att de inte upplever sin utbildning som en helhet, vilket är meningen enligt GySär 2002. Utbildningen kan då te sig mer abstrakt för eleven då skolans verksamhet är åtskiljd från APU:n, vilket eventuellt kan bidra till att eleven inte uppfattar undervisningen i skolan som lika meningsfull när den inte förbereder dem inför kommande arbetsliv. Men det är ett mångbottnat problem, arbetsmarknaden är inte till för denna grupp av människor och det är främst inom handels jobb finns. Men om gymnasiesärskolan skulle anpassas efter arbetsmarknaden skulle det bidra till att många program försvann eftersom det inte finns några jobb inom de inriktningarna. Och då skulle särskoleungdomar få ännu mindre valmöjligheter inför gymnasievalet, och gymnasiesärskolan ska likna den vanliga skolan så långt det är möjligt. Det skulle verka diskriminerande att särskoleungdomar exempelvis bara skulle kunna gå ett handelsprogram. Jag tycker det är minst lika viktigt att eleverna under sin gymnasietid får chansen att utvecklas inom de områden de är intresserade av, det anser jag nödvändigt för att man ska behålla sin lust för att lära nya saker.

För mig som framtida pedagog är det viktigt att reflektera över vad jag själv skulle tänka på när jag arbetar med särskoleungdomar som ska ut på APU. Det som ter sig viktigast är att ha en fungerande dialog med elevernas arbetsplats och se till att elevens handledare på arbetsplatsen är väl medveten om vad eleven ska utveckla under sin praktikperiod. Samt att tillsammans med mina kollegor försöka anpassa undervisningen efter kraven på arbetsmarknaden så långt det är möjligt för att bäst förbereda eleverna på framtida arbete. Förövrigt tror jag det är viktigt att all skolans personal medvetet arbetar för att skapa ett gott samarbete med övriga inblandade parter som kommunen, arbetsförmedlingen och arbetsplatserna.

33

Käll och litteraturföreteckning

Bartholdsson, Å. (2008). Den vänliga maktutövningens regim: om normalitet och makt i

skolan. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Dysthe, O. (1996). Det flerstämmiga klassrummet: att skriva och samtala för att lära. Lund: Studentlitteratur.

Esaiasson, P. (2007). Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. (3., [rev.] uppl.) Stockholm: Norstedts juridik.

Goffman, E. (1972). Stigma: den avvikandes roll och identitet. Stockholm: Norstedts förlag. Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. (2. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Lind, J. (red.) (2006). Normalitetens förhandling och förvandling: en antologi om barn, skola

och föräldraskap. Stockholm: Östlings bokförlag Symposion.

Molin, M. (2008). Delaktighet i olika världar: om övergången mellan gymnasiesärskola och

arbetsliv. Trollhättan: Högskolan Väst.

Sverige. Skolverket (2002). Gymnasiesärskolans individuella program: kursplaner och

kommentarer : kurs- och ämnesregister. (1. uppl.) Stockholm: Skolverket.

Sverige. Skolverket (2009). Kunskapsbedömning i särskolan och särvux: ett stödmaterial för

samtal och verksamhetsutveckling. Stockholm: Skolverket.

Sverige. Socialstyrelsen (2010). På tröskeln: daglig verksamhet med inriktning på arbete. Stockholm: Socialstyrelsen.

Sverige. Utbildningsdepartementet (1994). Läroplaner för det obligatoriska skolväsendet och

de frivilliga skolformerna: Lpo 94 : Lpf 94. Stockholm: Utbildningsdep..

Stukát, S. (2005). Att skriva examensarbete inom utbildningsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.

Szőnyi, K. (2005). Särskolan som möjlighet och begränsning: elevperspektiv på delaktighet

och utanförskap. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005. Stockholm.

Säljö, R. (2000). Lärande i praktiken: ett sociokulturellt perspektiv. Stockholm: Prisma. Tideman, M. (red.) (2000a). Perspektiv på funktionshinder och handikapp. ([Ny utg.]). Lund: Studentlitteratur.

Tideman, M. (2000b). Normalisering och kategorisering: om handikappideologi och

välfärdspolitik i teori och praktik för personer med utvecklingsstörning. ([Ny utg.]). Lund:

Studentlitteratur.

UR: Sveriges utbildningsradio (2006). Livskraft [Elektronisk resurs] : Särskola, och sen då?. Utbildningsradion.

34

Internetsidor

Socialstyrelsens termbank:

http://app.socialstyrelsen.se/termbank/ViewTerm.aspx?TermID=4182 (2010-12-20, kl 10:17) Etikregler för humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, 1999:

35

Bilaga

Intervjufrågor