Konsekvenserna av den negativa bilden och kopplingen till maskulinitetsperspektivet

Vilka konsekvenser får då den enormt negativa fokuseringen av fotbollssupportern bland de svenska dagstidningarna i samband med de två olika kravallhändelserna? Författaren och huliganexperten Dougie Brimson menar att en av de dåliga

konsekvenserna med att enbart framställa en fotbollssupporter som en våldsman i ett problematiskt sammanhang, är att det bidrar till en svartvit generalisering. Ett

exempel på denna generalisering är att så fort någon fotbollssupporter gör något dumt eller korkat under en match blir han genast stämplad som huligan bland medierna i allmänhet och dagspressen i synnerhet. Det som följaktligen kan hända när medierna ständigt förknippar en negativ supporterhändelse med huliganism är att det underlättar för den riktiga hard-core skaran av huliganer då det ger dem ett större utrymme bland

By applaying the catch-all tag of ′hooligan′ to anyone who is just being either stupid or a pain in the arse, you are actually diluting the impact of the terminology and therefore weakening the power of the word when describing the threat. /…/ The result is that you

unwittingly aid the perpetuation of the problem (Brimson, 2006: 65).

Som jag tolkar det kan en huligan mycket väl klassas som en fotbollssupporter, då han precis som alla andra fotbollssupportrar brinner för ett specifikt fotbollslag. Men att påstå att alla fotbollssupportrar är huliganer eller våldsmän så fort dessa hamnar i negativa händelser är att gå ett steg för långt, då det i sin tur bidrar till en negativ generalisering av en fotbollssupporter. Eftersom dagspressen dessutom bara tar upp och behandlar en och samma bild om och om igen blir detta till slut den enda sanna bilden av en fotbollssupporter (Brimson, 2006).

En annan intressant aspekt i samband med våld och fotbollssupportrar är deras koppling med maskulinitetsperspektivet. Den gemensamma nämnaren för alla våldsinfluerade fotbollssupportrar i allmänhet och huliganer i synnerhet är att de alla består av män (Mendel-Enk, 2004). Detta påtagliga påstående understryks således även av mitt empiriska material.

I samtliga artiklar i de tre specifika dagstidningarna framstår det att de inblandade fotbollssupportrarna i samband med de båda kravallhändelserna 2004 och 2006 enbart består av män. Så här skriver till exempel Simon Bank i anknytning till Råsunda- kravallerna 2004: ”/…/ den här gången, på Råsundas norra läktare såg vi dem tydligt, de där förkrympta pojkarna och männen som alltid kallas "klicken"” (Bank, ”Festen är slut - våldsmännen har vunnit”, Aftonbladet: 2004-10-19).

Även Mats Olsson hade sin uppfattning klar i samband med Söderstadion- kravallerna 2006: ”/…/ hela den onda fotbollsvärlden ska få veta att Hammarbys supportrar inte längre är några glada sångbröder med en bärs och en holk utan lika kallhamrat kriminella som vilket motorcykelgäng som helst” (Olsson, ”Det har alldeles för länge handlat om naivt lalleri”, Expressen: 2006-08-30).

Johan Esk, anser, på samma sätt som Bank och Olsson i samband med de två fotbollskravallerna, att de hängivnaste fotbollssupportrarna består av män:

Nu vill han stänga klackläktaren och bara släppa in såna Bajen Fans har koll på där. Det går ändå inte att få in de förvirrade firmapojkarna i gemenskapen. Han har själv försökt aktivt (Johan Esk (2006), ”Nu är Bajen bara en i mängden”, Dagens Nyheter, 2006-08-29).

Att ord som våldsman, ligist eller huligan har använts flitigt som benämning på en fotbollssupporter bland journalister och krönikörer i samband med dessa två kravaller är som sagt ett påtagligt faktum. Men ett annat lika tydligt konstaterande bland tidningarnas samtliga artiklar och krönikor är att alla dessa våldsfixerade

fotbollssupportrar även består av män, då kommentarer som ”förkrympta pojkar och män”, ”sångbröder” kontra ”kriminella motorcykelgäng” och ”förvirrade

firmapojkar” alla refererar således till det manliga könet.

Vad är det då som gör att män ibland tar till våld i samband med fotbollssupport? Inom sociobiologin är många forskare inne på att män av sin natur är väldigt

tävlingsinriktade, aggressiva och våldsamma (Beynon: 2002). Detta är något som i sin tur dementeras av forskaren Clare som menar att sådana biologiska differenser mellan de båda könen absolut inte är huggna i sten som så många forskare vill få det att framstå (Clare i Beynon: 2000).

Författaren och fotbollsskribenten Stephan Mendel-Enk menar på att våldsbenägna fotbollssupportrars ideal och värderingar inte alls skiljer sig i jämförelse med andra mansdominerade sammanhang i dagens samhälle:

Stå pall. Behärska dig. Var lojal mot gruppen. Offra dig för något större och viktigare än du själv. Den interna hierarkin. Den stenhårda uppdelningen offentligt/privat. Föraktet för svaghet. Jag kände igen allt för jag är uppfostrad enligt samma principer. (Mendel-Enk, 2004:11).

Jag tolkar Mendel-Enks kommentar som att det är samhällets manliga synsätt som gör att det exempelvis anses manligt för fotbollssupportrar att bruka våld i samband med

fotbollsmatcher. Detta betyder alltså att huliganer agerar, precis som alla andra manliga individer, utifrån samma samhällssyn.

I Internetartikeln ”Manligheten” (2007) anser bloggskribenten ”Matilda” att det som skulle kunna bidra till ”acceptansen” av det manliga våldet är att man ser en koppling mellan våld och män och inte försöker hitta andra beteendeorsaker:

Att det skapas en kultur bland män som är våldsam betraktas inte som problematiskt, eller i alla fall inte som det överordnade problemet. Det är snarare sporten eller säkerheten som är problemet. Att se på

fenomenet på detta banala sätt bidrar till att befästa destruktiva könsroller som inte gynnar någon; inte dig, inte mig och framförallt inte samhället i stort (Matilda,

http://royamatilda.wordpress.com/2007/06/09/manligheten/: 2007-06- 09).

Besöksförbudslagen som uppkom i samband med kravallerna på Råsunda 2004 är ett exempel på att man förbiser det manliga våldsbeteendet och istället skyller på andra faktorer så som säkerhetsproblem. Denna lag gav arrangörer rätt att portförbjuda problempublik som exempelvis våldsamma och rebelliska fotbollssupportrar. Så här skriver Simon Bank i sin krönika Slödderstadion i samband med

Söderstadionkravallerna 2006 : ”Om vi ska tacka fotbollens egna våldtäktsmän för något så är det för att de i går visade vidden av det hot de utgör mot sporten” (Bank, ”Slödderstadion”, Aftonbladet: 2006-08-29). Bank menar följaktligen att man ska se detta problem i första hand utifrån ett fotbollsperspektiv. Bloggskribenten ”Matilda” menar dock att företeelsen av att anklaga manliga fotbollssupportrar för att vara våldsmän (eller våldtäktsmän) i olika medier är en sak, men att sedan reducera detta samhällsproblem till att enbart kalla det för säkerhetsproblem eller att bara skylla detta beteende i samband med fotboll och fotbollssupport är inget annat än dubbelmoral:

Det är absurt att kvinnor opererar sina bröst, på samma sätt som det absurt att manliga supportrar efter att ha sett en fotbollsmach slåss /…/ I vårt samhälle betraktas nämligen dessa två fenomen som helt

naturliga, utan någon som helst reflektion kring vad detta säger om vårt samhälle i stort och om de roller kvinnor och män formas till att uppfylla (Matilda,

http://royamatilda.wordpress.com/2007/06/09/manligheten/: 2007-06- 09).

Mansforskaren och skribenten Filip Andersson menar att manliga fotbollssupportrar använder sig av våldsamma metoder för att kunna slå vakt om en förlegad syn på manlighet som bland annat resulterar i bekräftelse och förakt för det kvinnliga:

Är kanske huliganism en reaktion mot ett alltmer jämställt samhälle där gammalmodiga manliga värderingar håller på att försvinna? En frizon där männen kan leva ut sin syn på vad en man är (Andersson, ”Fotboll, genus och en manlighet i kris?”, Stockholms Fria tidning: 2007-08-15).

Mansforskaren John Beynon är också inne på samma sak, då han menar att det överdrivna våldet som oftast brukas av nästan enbart män, bör kopplas samman med det kulturella fenomenet “Machismo”, alltså försvarandet att ”den manliga hedern”:

”Macho man” is compelled to be dominant and controlling and refuses to tolerate any disrespect or challenge to his honour and feels obligated to respond with threatened or actual violence /…/ It is easy, therefore, to understand why violence is widely held to be a part of ′normal′ masculinity (Beynon, 2002: 81).

Det kanske är så att gränsen mellan manligt och kvinnligt blir allt mer otydlig på grund av dagens allt mer jämställda samhälle, men dessa manliga värderingar (på vad som är manligt och omanligt) består än idag i form av en omedveten gemensam överenskommelse i samband med det påtagliga ”dominerande manliga idealet” i dagens samhälle (Mendel-Enk, 2004).

Och i så fall så finns det ju fortfarande olika ideal och kriterier på vad som anses som kvinnligt och manligt i dagens samhälle: ”Att bara säga ’det är fel att slås’ åt någon som uppfostrats enligt den dominerande manlighetens moral blir därför ganska verkningslöst” (Mandel-Enk, 2004: 35).

Samhället i stort bör kanske i så fall ta ett större ansvar än att exempelvis bara stänga av dessa våldsamma individer i samband med fotbollsmatcher, då det enbart skjuter undan problemet istället för att lösa det.

Att fotbollssupportrar har en benägenhet att vara våldsamma skulle således kunna bero på att de till största delen består av män (Beynon, 2002). Att män i sin tur är våldsamma skulle i så fall grunda sig på acceptansen av det dominerande manliga idealet genom samhällets sociala och kulturella maskulinitetskonstruktion (Mendel- Enk, 2004).

4 Gängkultur och