Konsolidering av arbetarskyddet cirka 1920-

Periodiseringen utgår från den statliga nivån och de regleringar som genomfördes på arbetarskyddsområdet från och med det industriella genombrottet under 1800-talet. Omkring 1920 menar Frick et al att de flesta västerländska stater har utvecklat åtminstone ett rudimentärt arbetarskydd. Perioden 1920-1960 betecknas som en mognadsfas och kännetecknas av konsolidering samt fredlig utveckling av arbetarskyddet. 1960-talet är en övergångsperiod, som leder till de nya förutsättningar som inträdde under 1970-talet, därav rubriceringen 1920-1970 och inte 1920-1960. Arbetarskyddet inom Grängesbergs Gruv AB följer i stort denna rörelse. Bolaget expanderar från det sena 1800-talet och blir dominerande i den svenska järnmalmsproduktionen. Gruvförvaltningen blir dessutom i hög grad samhällsbyggare i Grängesberg, vilket bland annat uttrycks genom att man står som huvudfinansiär och huvudman för de sjukvårdsinrättningar som uppförs från och med 1800-talets slut och fram till 1930. Dessa skulle ombesörja allmänhetens sjukvård på orten.

På 1930-talet etableras en säkerhetstjänst inom bolaget och embryot till ett medicinskt arbetarskydd kan skönjas. Ortens provinsialläkare spelade en väsentlig roll i denna utveckling. Han var en enskild aktör som i viss mån satt på två stolar; å ena sidan var han hela samhällets läkare och å den andra kom han successivt att bli bolagets ”expert” i sjukvårds- och hälsofrågor. Det fanns således tidigt ett beroendeförhållande mellan doktorn och bolaget. Inte minst då han avlönades av detsamma för de tjänster, som rörde gruvans anställda. 1930 inrättades en större sjukstuga inklusive BB och bolaget var fortfarande huvudman för denna. Samtidigt växte kraven på den offentliga förvaltningen, bland annat från bolagets sida och sjukstugan försåldes till Kopparbergs läns landsting 1938.

På 1930-talet tog bolaget med provinsialläkaren tillika ”gruvläkaren” C G Sundell i spetsen upp kampen mot det på den här tiden största yrkesmedicinska problemet, nämligen silikosen. Här kan man dels se Sundell som en enskild, oberoende aktör, som agerar utifrån sitt ”läkarkall”. Men hans roll kommer också mer och mer att bli rådgivarens och kontrollantens - expertens - som arbetar åt bolaget. Silikosens omfattning och det växande intresset för frågan samt ett alltmer tilltagande intresse för hälsovård, gör att doktorn knyts till företaget, som börjar ta sig an den arbetsbetingade ohälsan i högre och högre grad. Hälsan blir således successivt en produktionsfaktor, som gruvförvaltningen införlivar i sin verksamhet. Ett uttryck härför är att man 1939, ett år efter avyttringen av sjukstugan, alltså knyter doktorn till sig genom ett avtal med densamme. Avtalet är ett litet steg bort från en företagsanknuten

sjukvård mot en mer organiserad preventiv hälsovård. Det är således ett uttryck för gruvbolagets

ökade intresse för de anställdas hälsotillstånd och viljan att mer organiserat ta upp kampen mot arbetsrisker och yrkessjukdomar.

På 1950-talet intensifieras det preventiva, arbetsmedicinska arbetet och en företagshälsovårdsklinik – ”industripoliklinik” – uppförs i Grängesberg. På så vis inkorporerar bolaget hälsovården helt inom ramen för sin verksamhet. Doktor Sundell anställs som ”företagets medicinska rådgivare”. Kliniken underställs bolagets personalavdelning som leds av en överingenjör. Industrikliniken var till stor del en produkt av det systematiska handhavande med ohälsan i arbetslivet, som sedan ett antal år hade etablerats på arbetsmarknaden, inte minst genom ansträngningar från SAF:s sida. Grängesbergsgruvan anammade i hög utsträckning arbetsgivarorganisationens principer för företagshälsovård.

Makten över och styrningen av företagshälsovården i Grängesberg skedde därmed primärt på ”kapitalets” initiativ och SAF:s incitament för att driva utvecklingen av företagshälsovård var i hög grad att organisationen ville motverka statliga regleringar på området. Fackföreningsrörelsen skiner i stort med sin frånvaro i det genomgångna källmaterialet. Det måste dock poängteras att SAF:s intensiva arbete med företagshälsovård, som bland annat resulterade i en skrift med mönsterbildande principer för verksamheten, som utkom på 1950-talet, ratificerades av LO. Arbetarskyddet sedermera arbetsmiljön var självfallet en fråga som skulle lösas inom ramen för den svenska modellen.

Makten över kunskapen och kontrollen av arbetarnas hälsotillstånd låg under perioden sålunda primärt hos bolaget och i synnerhet hos industriläkaren – bolaget var initiativtagare till bygget av kliniken; ett uttryck för det starka intresse för hälsofrågor kopplade till arbetslivet som successivt hade växt fram sedan slutet av 1800-talet.

På en konferens år 1968 i Grängesbergsbolagets regi, som riktade sig till företagshälsovårdspersonal inom den stora malmkoncernen, gavs några intressanta perspektiv på verksamheten. Läkaren Stig Jonés lyfte fram tre områden av betydelse för FHV:s utformning: 1. den företagsekonomiska aspekten, 2. den humanitära aspekten och 3. utifrån påverkande faktorer. Bättre kan man kanske inte sammanfatta de faktorer som har påverkat FHV.

Den företagsekonomiska och den humanitära aspekten är intressanta att ställa emot varandra. Läkaren hade att agera i skärningsfältet mellan dessa två ibland inkommensurabla, åtminstone motstridiga perspektiv. Den svåraste frågan gällde bedömningar av ohälsa. Det var till exempel svårt att avgöra huruvida en person var drabbad av silikos eller ej och i vilket stadium sjukdomen befann sig. Här kom perspektiven i konflikt med varandra. Den tredje kategorin gällde framförallt avtal och

regleringar som styrde utvecklingen.

Läkarens makt och inflytande över den individuelle arbetaren måste betraktas som omfattande. Därmed inte sagt att han missbrukade sin makt; Sundell tycks ha varit en synnerligen autonom yrkesutövare. Det går dock inte att komma ifrån det faktum att läkaren från och med 1956 var direkt underordnad bolagets personalavdelning. En maktrelation som oberoende av läkarens arbetssätt och eventuella övertramp åt det ena eller det andra hållet, gjorde bolaget till den ledande parten vad gäller företagshälsovårdens utformning och inriktning. Naturligtvis var företaget underställt de lagar och förordningar som fanns på området och man tycks ha varit ytterst noga med att följa de rekommendationer och avtal som slöts på arbetsmarknaden och som gällde arbetarskyddet.

I och med inrättandet av industripolikliniken sökte bolaget, med gruvläkaren som pådrivande aktör, att på ett modernt och systematisk vis ta sig an silikosen och andra yrkessjukdomar på bred front. Uppförandet av ett så kallat inhalatorium, en metod som bevisligen inte kunde bota, men däremot lindra silikosens verkningar, blir närmast en symbol för det ambitiösa tekniskt-medicinska projekt, som Gränges Gruv AB gav sig i kast med under 1950-talet. Anläggningen kan i en elakare tolkning betraktas som ett irrbloss eller till och med en ”PR-kampanj”, för att låna ett uttryck från C G Sundells efterträdare Per Westling, som denne använde på nämnda konferens i förhållande till ett annat av företagshälsovårdens områden, nämligen de återkommande hälsokontrollerna av äldre arbetare. Han ansåg med andra ord att dessa var fullständigt överflödiga.

Bolagets drivkrafter för att göra stora investeringar på arbetarskyddsområdet var flertaliga. Det handlade bland mycket annat om att manifestera att man engagerade sig i frågan. Samtidigt hoppades man självfallet på resultat och att i slutändan kunna minska den arbetsrelaterade ohälsan.

Utifrån några av Klas Åmarks sju så kallade maktmoment kan vi i all enkelhet diskutera var det huvudsakliga inflytandet över företagshälsovården och således också över tolkningen och handhavandet av den skadade/sjuke arbetaren låg. Tre av sju maktmoment bedöms vara relevanta att diskutera i förhållande till föreliggande undersökning.

1. Makten över kunskapen. Denna låg i stor utsträckning hos bolaget i och med att man var en drivande aktör i utvecklingen av företagshälsovården. Här hade också företagsläkaren ett stort inflytande och han kunde självfallet gå emot företaget i egenskap av sin position som oberoende läkare och ”expert”. Forskningen på området styrde utvecklingen av exempelvis lagstiftning gällande yrkessjukdomar och dessa påverkade utvecklingen lokalt. I det perspektivet kan vi bland annat se på det alltifrån 1930-talet tilltagande arbetet med silikosens avhjälpande. Här vore det också mycket

intressant att undersöka hur fackföreningsrörelsen arbetade med yrkessjukdomar, till exempel vad gäller upplysningskampanjer samt i vilken utsträckning ”Gruvettan” hade ”egna” läkarkontakter.

Den medicinskakunskapen om yrkessjukdomar låg till grund för bedömningar av arbetsskadade och

huruvida de skulle kunna få ersättning eller inte. Denna fråga har ofta lett till konflikter.242 Vi såg ett exempel på detta i uppsatsens inledning då Grängesbergsgruvans disponent år 1956 var mycket oroad över de konsekvenser som bedömningen av en arbetares sjukdomstillstånd skulle kunna innebära. Här styrdes sålunda utvecklingen primärt av vad som skedde på högre nivåer. Den samhälleliga nivån var dock beroende av vad som gjordes lokalt, inte minst individuella läkare och organisationers uppmärksammande av problem hade betydelse för lagstiftning och andra åtgärder. C G Sundells arbete med silikosfrågan på 1930-talet är ett gott exempel på kontakten mellan olika nivåer, då han bland annat, om än med skralt resultat, försökte övertyga sina läkarkollegor i Svenska Läkarföreningen mot Tuberkulos om sambandet mellan gruvarbete och stendammslunga. Detta var redan 1935.

En annan aspekt på kunskapen som en maktfaktor är att företagsläkaren skaffade sig stor kunskap om de anställdas hälsotillstånd. Då han mellan 1956 och 1975 var direkt underställd personalavdelning blev denna kunskap indirekt bolagets. Detta måste, oberoende av om kunskapen missbrukades eller ej (vilket vi bara kan spekulera kring) betraktas som en problematisk maktrelation mellan bolaget och de anställda.

2. Makten över tolkningen av reglerna var en fråga för olika aktörer, såväl offentliga myndigheter som enskilda intressenter, bland annat bolaget. Inom ramen för det dubbla arbetsskadesystemets andra del, arbetsskadersättningssystemet, var försäkringsbolag och branschorganisationer, till exempel AÖO, inflytelserika instanser i detta avseende.

Den punkt där bolaget utövade det största inflytandet var naturligen i fråga om: 3. Makten över

teknik och arbetsorganisation. Åmark skriver: ”Möjligheterna att ordna en säker arbetsmiljö är

beroende av de kunskaper som finns om risker och skadliga faktorer; viljan påverkas av lönsamhet och kostnader. Detta är den del av maktsystemen som primärt styrs genom marknadens konkurrensstyrning”.243 1950-talets utveckling präglades av denna marknadsmässiga styrning på området. SAF strävade efter att företagshälsovården skulle styras på detta sätt och tog under 1950-talet kommandot i utvecklingen av företagshälsovården, vilket blir tydligt i exemplet Grängesberg. Inom Grängesbergsgruvan skaffade man sig tidigt kunskaper om risker och skadliga faktorer och inom

242 _{Sund, Bill och Åmark, Klas, s. 79} 243 _{Ibid., s. 21}

gruvbranschen utvecklas successivt ett omfattande arbete, innefattande otaliga kommittéer och organisationer, som sysslade med att förbättra arbetarskyddet sedermera arbetsmiljön. Det tekniskt- medicinska arbetarskyddet inom Grängesbergsgruvan var en del av denna utveckling. Denna styrdes i hög grad av ledord i stil med rationalitet, effektivitet och kontroll.244 Arbetet präglades av samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden.