Kontinuerlig utbredningskarta

Mjukbotten

Mjukbotten som kontinuerligt raster levereras enligt samma indelning (figur 13) som tidigare beskrivna områden för analys. För varje delområde anges ett rekom- menderat brytvärde (tabell 8) för hög respektive låg sannolikhet för mjukbotten. Dessa brytvärden har använts för uppdelning mellan hög och låg sannolikhet i tillhörande filer som beskriver hur data ska visas (så kallade lyrfiler) (figur 14). Det underliggande kontinuerliga datasetet (figur 15) kan dock klassas på olika sätt utifrån aktuell frågeställning. Valideringsresultatet i bilaga 1 är gjord utifrån dessa brytvärden.

Tabell 8. Rekommenderade värden i det kontinu- erliga datasetet för gränsen mellan hög/låg san- nolikhet att påträffa mjukbotten per delområde. Delområde Rekommenderat bryt-

värde 1 0,75 2 0,70 3 0,80 4 0,70 5 0,75 6 0,60 7 0,75 8 0,75 9 0,80 10 0,75 11 0,70 12 0,70

Figur 14. Bilden visar sannolikheten att påträffa mjukbotten, klassificerad enligt rekommenderad brytpunkt för område 7, i låg och hög sannolikhet för mjukbotten. Utsnittet är från Stockholms län.

Figur 15. Bilden visar sannolikheten att påträffa mjukbotten i en relativ skala. Utsnittet är från Stockholms län.

Underlaget kan även användas omvänt, tillsammans med underlaget som visar potentiella ytor för hårdbotten. Områden med mycket låga värden indikerar att området är en höjd eller är utsatta för mycket hög bottenstress vilket är en bra indi- kation om hårdbotten.

Hårdbotten

De olika indikatorerna för hårdbotten lades samman enligt tabell 4 i syfte att gene- rera ett nationellt kartskikt över den relativa sannolikheten att påträffa hårdbotten. Resultatet levereras som ett heltäckande nationellt dataset. Rekommenderade bryt- värden för klassning levereras i tillhörande lyrfil och motsvarar klasserna i tabell 5. För specifika områden eller frågeställningar kan underlaget dock anpassas och andra klassindelningar göras. Exempel från Östergötland (figur 16) och Norrbotten (figur 17) visas nedan.

Områden med lägst sannolikhet för hårdbotten kan därmed användas som indikat- ion på det motsatta, dvs. mjukbotten.

Figur 16. Bilden visar sannolikheten att påträffa hårdbotten i 5 klasser enligt legenden. Utsnittet är från Östergötlands län.

Figur 17. Bilden visar sannolikheten att påträffa hårdbotten i 5 klasser enligt legenden. Utsnittet är från Norrbottens län.

6.2 Klassindelad utbredningskarta

Nedan presenteras några exempel på hur den klassindelade utbredningskartan kan se ut. Resultaten visar alltså den sammanvägda högsta sannolikheten för utbred- ningen av respektive ytsubstrattyp och kallas i kartorna för potentiellt ytsubstrat.

DELOMRÅDE 1

Området täcker huvudsakligen Västra Götalands län och karaktäriseras av ett fjord- landskap med höga och ofta branta klippkuster, med små insprängda sand- eller grusstränder. Skyddade områden har ofta en mjukbotten av siltblandad lera och skalgrus. Skärgårdslanskapet är mycket kargt och exponerat och där klipporna planar ut under vattnet tar ofta en sand/skalgrusbotten vid (figur 18).

Figur 18. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 1.

DELOMRÅDE 4

Området täcker huvudsakligen Blekinge län och utgörs av en flack och grund skär- gård med låga öar, holmar och skär med omkringliggande fjärdar som i västra de- len av området övergår till en mer öppen kust med morän och sandstränder. Kusten domineras av hårdbotten men med mjukbottnar i skyddade lägen (figur 19).

DELOMRÅDE 5

Området sträcker sig huvudsakligen över Gotlands län och Öland i Kalmars län. Kusten domineras av klintkust, huvudsakligen kalkstensklint och flack moränkust omväxlande med större sammanhängande sandområden. Välutbildade klap- perstensfält förekommer i delar av området (figur 20).

Figur 20. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 5.

DELOMRÅDE 7

Området sträcker sig huvudsakligen över skärgårdsområdet i Uppsala, Stockholms, Södermanlands och Östergötlands län. Regionen är en biologisk övergångszon för limniska såväl som marina organismer och med en landhöjning på 4-5 mm/år sker en kontinuerlig förskjutning av skärgårdszonerna från en maritim till en mer konti- nental karaktär vilket i förlängningen bidrar till en förändring av undervattensmil- jöerna. Området domineras av ett utpräglat sprickdalslandskap i ett urbergsområde med djupa vikar och en vidsträckt skärgård som kännetecknas av klippiga och steniga skär, uddar och sund samt mer eller mindre vidsträckta fjärdar. Blåmusslor breder ut sig på vegetations- och sedimentfria klippbottnar och lerområden är van- ligt förekommande (figur 21).

Figur 21. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 7.

DELOMRÅDE 8

Området täcker delar av Gävleborgs län och sträcker sig över södra Bottenhavet berggrunden består övervägande av sandsten/lersten. Området går från småkuperad till flack klipp- och moränkust med block- och klapperstensstränder. Kring älv- mynningarna och inne i fjärdarna finner man sand- och lerstränder (figur 22).

DELOMRÅDE 9

Området sträcker sig från Sundsvall i söder till Nordmaling i norr och omfattar delvis det som kallas Höga kusten. Kuststräckan har mycket höga naturvärden och finns sedan 2000 på UNESCO:s lista över världsarv.

Landhöjningen i detta område är den högsta i världen, cirka 8 mm årligen. Kusten kännetecknas av djupa dalgångar och relativt branta exponerade stränder. Vatten- områdena är förhållandevis djupa och större sammanhängande grunda områden (< 6m) är sällsynta. På grund av den snabba landhöjningen pågår ständigt processer med t.ex. avsnörning av havsvikar i området. Det förekommer också laguner inom området vilka är speciellt viktiga som fortplantningsområden för fisk.

Jordarterna på land är oftast starkt påverkade av landhöjning och ursvallning vilket bland annat har gett upphov till stora klapperstensfält och kalspolade hällar. Den marina geologin är delvis en avspegling av landgeologin. Nära strand återfinns ofta sand- och grusavlagringar till följd av den starka exponeringen för vågverkan. End- ast i de djupaste och mest skyddade vikarna återfinns ackumulationsbottnar. I detta område är den fotiska zonen mycket liten till följd av att djupet ökar mycket snabbt ut från stränderna. Däremot är siktdjupet gott i större delen av området (Ny- gård m.fl. 2011). Se figur 23 för exempel från området.

Figur 23. Bilden visar ett utsnitt av den klassindelade ytsubstratkartan från delområde 9.

DELOMRÅDE 11

Området sträcker sig från Piteå i norr till Umeå i söder och präglas av en stor söt- vattenspåverkan. Kusten karaktäriseras av en öppen och måttligt exponerad miljö i söder där en botten bestående av morän med inslag av sand och lera dominerar.

Norra delen av området karaktäriseras av grunda skärgårdsområden med botten bestående av gyttja/lera och morän med ett inslag av ren sand (figur 24).

7 Diskussion

7.1 Kvalitet

VARIATIONER I UNDERLAGSDATA

Det finns stora skalskillnader i de olika ingående dataunderlagen som har använts. Skalskillnaderna återfinns dels mellan olika underlag och dels inom vissa underlag som t.ex. jordartskartan och maringeologin. Det är viktigt att ha detta i minnet vid tolkningen av resultaten. Variation i skala och noggrannhet gör att den geometriska precisionen i resultaten varierar. I strandnära lägen pekas hårdbottenstränder och strandnära revlar ut med god precision jämfört med något djupare lägen och längre ut i skärgårdarna eftersom underlagsdata här har en grövre geometrisk upplösning. De skiftande naturliga förutsättningarna längs med kusten påverkar också precis- ionen i resultaten. Raka sanddominerande kustlinjer längs Sveriges sydkust är lät- tare att hantera jämfört med stora skärgårdsgradienter. Analysmetoden som utgår ifrån avgränsning av bassänger resulterade likväl i bättre resultat i de mer kom- plexa skärgårdsområdena eftersom dessa har mer distinkta bassänger. På så sätt kan en djupmodell generera relevant bassänginformation även i områden där djupmo- dellen baseras på grova djupdata. I områden med små djupvariationer och därmed diffusa bassänger är det svårare att med grovt karterade sjökortsdata analysera fram korrekta naturliga bassänger.

DATABRIST

Substratmodeller av potentiellt ytsubstrat har utgått ifrån befintliga underlag. Det är viktigt att komma ihåg att vissa styrande faktorer som är viktiga för tolkningen av potentiellt ytsubstrat inte har kunnat tas hänsyn till, exempelvis strömmar. I dags- läget finns inga nationellt användbara underlag för denna variabel.

Att få tillgång till korrekt djupdata är förstås avgörande för resultatet. I dagsläget råder sekretess på djupdata i Sjöfartsverkets djupdatabas. Det går att ansöka om tillgång till sekretessbelagt djupdata men analysresultat baserat på dessa djupdata kräver spridningsstillstånd vilken inte alltid medges. Det försvårar kommunikat- ionen och användbarheten av framtagna djupmodeller och andra analysresultat. En grundläggande förutsättning för att kunna skapa bra planeringsunderlag för landets marina miljö är en förbättrad tillgång till bästa tillgängliga djupdata för hela landet.

DJUPMODELLEN

Djupmodellen som har tagits fram i arbetet är den bästa möjliga utifrån befintliga djupdata. Det innebär att tillgängliga djupmodeller som har karterats inom andra projekt med djupdata från Sjöfartsverket djupdatabas har lagts till i djupmodellen. I övrigt är det en interpolation av punkter och linjer från sjökort. Sjökortet har som framgår i rapporten olika karteringsnoggrannhet i olika delar. Djupkurvor är också

generaliseringar och visar generellt sett grundare djup än verkligt djup. I mycket grunda kustnära områden med få djuppunkter och djupkurvor finns en ökad risk för underskattning av djupet. Detta ger effekter på efterföljande analyser som t.ex. bottenstress.

Den framtagna djupmodellen har ärvt de generaliseringar och variationer i karte- ringsnoggrannhet som förekommer i sjökorten och vidare analyser eller modelle- ringar baserade på denna blir därför också generaliserade på samma sätt. Där un- derlaget baseras på djupdata från sjökort är djupunderlaget relativt generaliserat men interpolerat med en geometrisk upplösning på 25 meter. Där underlaget base- ras på interpolation av punkter med bestämda djup från Sjöfartsverkets djupdatabas är underlaget mer djupmässigt korrekt men har sämre geometrisk upplösning (150- 300 meter, se avsnitt 3.2) på grund av sekretesskäl.

GEOMORFOLOGI BASERAT PÅ DJUPMODELLEN

Analyser av lutning, kurvatur eller topografiskt index (höjd, sluttning, bassängbot- ten osv.) har anpassats till bristerna som den framtagna djupmodellen är behäftad med. Geomorfologiska analyser som försvårar på grund av den dåliga noggrann- heten hos befintliga djupdata är bland annat kartering av hårdbottnar utifrån före- komst av höjder i terrängen. En lokal höjd (potentiellt rev) definieras som högre än sin omgivning, och en upplösning på t.ex. 100 meter innebär att höjder mindre än detta inte går att fånga upp i analysen.

Avgränsning av lutning har också fått anpassas. Lägre upplösning på djupdata ger en mer generaliserad lutning. Vid låg upplösning måste därför hårdbotten baserad på lutning avgränsas redan vid mycket vaga fluktuationer i lutning (4-5 grader) med resulterande brist i positionsnoggrannhet (figur 25). Det är därför inte heller möjligt att ge en allmänt giltig rekommendation för avgränsning av hårdbotten baserat på lutning. Den måste anpassas efter djupdatats kvalitet och upplösning. Ju finare upplösning på djupdata desto mindre generaliserad blir modellen och grad- antalet på lutningen kan då också sägas avspegla lutning i verkligheten på ett bättre sätt.

Figur 25. Djupmodell över Östergötlands norra skärgård. Bildens övre högra del visar djupmo- dellen så som den blir av interpolerade sjökortsdata. I nedre vänstra halvan syns den del av modellen som bygger på djupdata från sjöfartsverkets djupdatabas, vilken har en geometrisk upplösning på 200 meter men är djupmässigt mer korrekt och geomorfologiskt mer relevant. Detta ger olika gränser för den bottenlutning som kan anses avspegla hårdbotten.

För vissa delområden som täcker mer långgrunda, öppna kuster utan skärgård som Hallands län och Skånes västra kust (delområde 2 och 3) skapade bassängmodellen felaktiga bassängindelningar som en artefakt av djupmodellen. Dessa områden har därför inte tagits upp som exempel i resultatdelen. I dessa områden skulle mjukbot- tenområden ges visuellt mer tilltalande avgränsningar om modellen endast tog hänsyn till bottenstress och inte bassängindelningen. Huruvida det skulle bli mer korrekt är dock osäkert.

BOTTENSTRESS

Som underlag för bottenstress används förutom framtagen djupmodell även befint- lig vågmodellering. Tyvärr tar denna inte hänsyn till bottentopografin vilket får till följd att bottenstress övertolkas i innerskärgårdar och områden som ligger innanför grundklackar som inte når upp till vattenytan. Topografin under vattenytan reduce- rar nämligen vågenergin. I aktuell analys innebär det att ett område innanför en grundklack (som inte bryter vattenytan) får samma bottenstress/djupkompenserade vågexponering som ett lika grunt område utanför grundklacken, vilket ger en fel- aktig bild av verklig bottenstress. Djupmodellen påverkar även resultaten på så vis att stora grunda ytor i sjökort med gles djupinformation ibland blir mycket grunda vid en interpolation mellan strandlinjen och första djupkurvan (som är 3 meter). Det leder i sin tur till en överskattad bottenstress.

KLASSINDELADE UTBREDNINGSKARTOR

Metoden för att ta fram de klassindelade ytsubstratkartorna fungerade bäst i skär- gårdsområden och kuststräckor med relativt smal fotisk zon. I långgrunda områden skapades artefakter, eller felaktiga geometrier, vilket beror på metoden att expan- dera strandklassningen. Kartorna för dessa områden ger visserligen en bra över- siktsbild av vilket ytsubstrat man kan förvänta sig. Det bedöms dock som mycket svårt att kommunicera hur kartan bör tolkas till en tänkt användare.

För vissa delområden där föreliggande metod inte gav tillfredsställande resultat, som t.ex. delområde 2 och 3 är det möjligt att en bättre karta skulle kunna tas fram utifrån de kontinuerliga underlagen samt de olika strandindikatorerna och därmed inte ta hänsyn till bassängerna. För att avgöra vilka av dessa alternativ som stäm- mer bäst överens med faktiska förhållanden krävs dock ytterligare validering.

7.2 Validering

Det finns utrymme för förbättringspotential när det gäller valideringen av mo- dellerna. Dels spelar typ av valideringsdata in, dels skalskillnader mellan valide- ringsdata och substratmodell. Befintliga valideringsdata är knutna till vissa typer av substrat beroende på vilken inventering eller övervakning den är hämtad ifrån. Dessutom är urval av valideringspunkter inte slumpmässigt fördelade, vilken kan göra att vissa substrattyper är underrepresenterade. När det gäller skalskillnader har valideringsdata en precis positionering medan modeller bygger på pixlar i storleken 25 x 25 meter. En pixel på 25 meter i substratmodellen kan innehålla flera olika klasser substrat enligt valideringspunkterna, eftersom deltransekter från invente- ringsdata inventeras med en noggrannhet på meternivå. Ett sätt att komma runt skillnaderna i rumslig upplösning mellan modell och tillgängligt valideringsdata kan vara att söka korrelation mellan inventeringspunkter och substratmodell på en större skala (skalområdet hektar) snarare än pixelvis (dvs. 25x25 meter).