Koncepten som diskuterats ovan är utformade i olika syften och de- ras användbarhet för att underlätta hushållning med naturresurser i fysisk planering skiljer sig åt. Koncepten ger också underlag för att utforma olika typer av indikatorer. Här görs ett försök att diskutera hur pass relevanta de är för att mäta och beskriva olika kategorier av naturresurser. En viktig fråga är även om det går att utveckla an- vändbara planindikatorer utifrån koncepten.
Övergripande förhållningssätt
Försiktighetsprincipen och Kompensationsprincipen syftar till att ge stöd för ett miljöriktigt förhållningssätt i förhållande till nyttjande av naturresurser av samtliga kategorier. De har dock ett begränsat värde för att närmare beskriva olika typer av naturresurser och för att formu- lera lämpliga indikatorer för tillstånd och drivkrafter. Kretsloppsprin- cipen ger stöd för ett helhetstänkande kring naturliga processer m.m. Kretsloppsprincipen är lättare att operationalisera i form av indikato- rer. Exempel på indikatorer som kan härledas till Kretsloppsprinci- pen är ”Återvinningsgrad av utvalda material” och den areabaserade indikatorn ”Andel bebyggelse på f.d. industrimark”.
Operativa metoder/modeller för att styra mot resurseffektivitet
Ekologiska fotavtryck, Faktorprincipen och Decoupling är koncept som är relativt lätta att omsätta i användbara areabaserade indika- torer och planindikatorer. Ekologiska fotavtryck är en av flera area- baserade indikatorer för att mäta uthållig utveckling som har utveck- lats utifrån massflödesbaserade koncept. Ekologiska fotavtryck ger ett mått på den samlade resursförbrukningen hos ett samhälle eller avseende en produkt eller tjänst. Faktorprincipen och Decoupling ger ett mått på resurseffektivitet i avseendet tillväxt i förhållande till resursutnyttjande. Även dessa principer kan översättas till
areabaserade mått som är användbara i den fysiska planeringen. Exempel på en indikator som går att koppla till faktorprincipen är ”Effektiv markanvändning i nytillkomna arbetsplatser: Area per anställd i nya respektive befintliga arbetsplatser”. Det finns anled- ning att eftersträva decoupling avseende tätortens tillväxt i form av antal boende och boendekvalitet från en ökad tätortsexpansion på värdefull natur- och jordbruksmark. Ett exempel på möjlig indikator är ”Andel bebyggelse tillkommen inom definierad tätortsarea”.
De ovan diskuterade principerna är kanske i första hand lämpliga verktyg för att mäta och begränsa miljökonsekvenser i form av mil- jöbelastning av lagerresurser utvinning och användning. De har ett mindre värde för att beskriva naturliga system och processer, vari de består och vilket värde de har för oss människor. En kritik som kan riktas mot principerna är att naturresurser av olika slag slås samman i ett enda mått utan att någon hänsyn tas till att ett överutnyttjande av olika resurser leder till väsensskilda konsekvenser. För lite hänsyn tas till brist- och skadlighetskriterier.55
Beskrivningsmodeller — naturliga system och processer
Det är svårt att finna direkta mått på naturliga systems tillstånd (sta- tus). Hushållningsstatus beskrivs därför lättast via indirekta mått och delmått, exempelvis i form av mått på ytutbredning kopplat till ett kvalitetsmått eller genom de tjänster som systemen levererar. Kon- cepten Sårbarhet och (Eko)systemtjänster ger underlag för att skapa sådana indirekta mått.
Att resonera i termer av vilka tjänster som systemen kan leverera tillsammans med resonemang kring vilka delar av systemen som är särskilt sårbara förefaller vara en framkomlig väg för att ringa in de naturliga systemen, vad de består i och vilka tjänster de producerar. En operativ styrka är att konceptet systemtjänster utgår ifrån hur människor förhåller sig till de naturliga systemen. Ett exempel är ekosystemen. Människor använder många olika typer av tjänster från ekosystem och betraktar ekosystemens välmåga/kondition ut- ifrån hur väl systemet kan förse dem med dessa tjänster.
För att nå fram till bättre beslutsmaterial gäller det att bredda sy- nen på vilka tjänster som man bör räkna med, att i konsekvens- bedömningar även inkludera kulturella (exempelvis upplevelse- mässiga) och stödjande tjänster vid sidan om de rena försörjnings- tjänsterna. Ett systems förmåga att leverera dessa tjänster kan be- dömas genom en rad olika kvalitativa och kvantitativa metoder.
Exempel på areabaserade indikatorer som kan härledas till sy- stemtjänster och sårbarhet är ”Area produktiv jordbruksmark” (eko- systemen), ”Utbredning av inströmningsområde” (det hydrologiska systemet), ”Andel bebyggelse i inversionskänsligt läge” (atmosfärsy- stemet), ”Area av naturliga grusåsar som berörs av planförslaget” (litosfärsystemet).
Koncepten Ekologisk brist och Ekologiskt utrymme bygger på idé- er om att det skulle kunna vara möjligt att göra rimliga antaganden om var gränser för hur stor miljöbelastning och stort resurs-
utnyttjande olika system klarar. Det skulle därefter vara möjligt att jämföra dagens belastnings- och förbrukningsnivåer med uppsatta gränser och nivåer för ett uthålligt resursutnyttjande. Ett problem med att använda koncepten är att det sällan finns tillräcklig kunskap om var dessa gränser är. Bristen på kunskap motiverar till att försik- tighetsprincipen används och även att konsekvenser bör bedömas genom riktningsanalyser snarare än genom bedömningar av abso- luta nivåer. Uppsatta normer för exempelvis ”luft- och vattenkvalitet” bygger på en kombination av uppfattningar om gränser för skadliga nivåer för människors hälsa kombinerat med ett försiktighetstänkande.
Exempel på areabaserade indikatorer som skulle kunna utvecklas ur koncepten Ekologisk brist och Ekologiskt utrymme är ”Samhällets eko- logiska fotavtryck/storleken på ett ekologiskt fotavtryck som är långsik- tigt uthålligt”, ”Lokalt bidrag till växthuseffekten/i förhållande till gränsvärden för långsiktigt hållbara utsläppsnivåer”. De föreslagna indikatorerna är båda utformade på temat ”Planerad resursförbruk- ning och miljöbelastning i förhållande till gränsvärden för ett uthålligt nyttjande”.
Figur 10. En indelning av de olika koncepten som grundar sig på en bedömning av deras användbarhet som utgångspunkt för att utveckla indikatorer.