Som konstaterats redan i metodkapitlet (avsnitt 3.3.2) finns en tydlig koppling mellan Vg 199 och den jylländska DR 131. Som nämnts i avsnitt 5.4 ovan skulle likheten mellan de båda ste-narna kunna tyda på att en fras av typen X kveðsk… varit spridd inom det östnordiska språk-området under under sent 900-tal och tidigt 1000-tal, och inte nödvändigtvis varit knuten en-bart till runstenar. En annan möjlighet är att författaren/ristaren bakom en av de båda inskrift-erna direkt inspirerats av den andra, och att det helt enkelt handlar om en direkt koppling mel-lan stenarna, snarare än att de båda på var sitt håll kommit att använda sig av en sedan tidigare känd fras.
Det som är aningen mystiskt i sammanhanget är att de båda inskrifterna har snarlika for-muleringar utan att vara helt identiska. Där DR 131 har stæinn kveðsk hērsi standa længi, ver-kar Vg 199 ha [stæinn] kveðsk hær[sa] sȳ[n]a længi. Inskrifterna är således helt överensstäm-mande vad gäller orden kveðsk och længi (och förmodligen även vad gäller ordet stæinn), me-dan resterande ord – hērsi visavi hær[sa] och standa visavi sȳ[n]a – är närliggande i skrift (och förmodligen även i uttal) men ändå inte helt lika. Detta skulle möjligen kunna vara ett ar-gument mot att formuleringarna härrör från ett allmänt känt uttryck, eftersom man då hade kunnat förvänta sig att formuleringarna varit identiska, eller åtminstone uttryckt samma inne-håll. Det förefaller nästan troligare att tänka sig att exempelvis författaren till Vg 199 låtit sig inspireras direkt av DR 131, men formulerat om lite efter eget tycke. Med tanke på runinskrif-ternas annars så formelbundna språk är det samtidigt inte helt självklart hur stort formule-ringsutrymme man kan tillåta sig att tillskriva enskilda ristare.
Hur kopplingen mellan Vg 199 och DR 131 bäst bör förstås förblir alltså något av ett mysterium. I vilket fall tyder ändå parallelliteten mellan inskrifterna på någon form av kultur-ella förbindelser mkultur-ellan Västergötland och Jylland. Att Jylland och Västergötland stått nära varandra kulturellt under vikingatiden har belysts av ett flertal forskare inom olika forsknings-områden, och bl.a. Löfving (1986:174) och Hyenstrand 1989:16) har föreslagit att Västergöt-land (eller åtminstone en del västgötar) tidvis har lytt under dansk kung. Som belägg för kopplingen mellan Västergötland och Jylland har exempelvis lagts fram likheten mellan run-inskrifterna Vg 112 och DR 127, och här kan onekligen Vg 199 hjälpa till att ytterligare bely-sa desbely-sa kulturella förbindelser. Man bör dock akta sig för att dra alltför stora bely- samhällshistor-iska slutsatser utifrån enbart det faktum att ett antal runstenar uppvisar snarlika formuleringar. Lerche Nielsen (2000:144) ger exempel på olika förklaringar som givits till det faktum att en del danska runstenar uppvisar vad som ansetts vara svenska drag, och han visar på det han kallar ”an unscientific indistinctness […] which can easily lead to a misleading conception of
the runological evidence in Denmark from the Viking Age”. Hur Vg 199 egentligen kan bidra till vår kunskap om historiska förhållanden under vikingatiden låter jag därmed förbli en öp-pen fråga, men det torde inte råda någon tvekan om att stenen skulle kunna ha relevans för framtida historisk forskning.
6 Sammanfattning
I denna uppsats har jag kommit fram till att den troligaste läsningen av Vg 199 är: …£kuis£k : hi!r-- : s£u-£a : liki : kuisk : h!ialms : £k£u£n£a : £hal"t… …!iþ : ka… £k£u"t : £u!rþ : bar :. Läsningen
skiljer sig, vad gäller de flesta runorna, inte markant från Sven B. F. Janssons första analys av inskriften, men en viktig skillnad är ändå att den runföljd som Jansson translittererat som
h---n, och som han tror sig kunna läsa som h[ira]n, enligt min bedömning även skulle kunna
läsas som antingen hir[on], hir[si] eller hir[so]. I min tolkning har jag utgått ifrån det senare
alternativet, men detta är långt ifrån säkert.
Inskriften tolkas och översätt på följande sätt: [Stæinn] kveðsk hær[sa] sȳ[n]a længi.
Kveðsk Hialms Gunna Halfd[anaR brōður/faður langa hr]īð geta. Gott orð bar. ’Stenen
för-kunnar att den länge ska synliggöra hövdingen. [Den] förför-kunnar att den en lång tid ska omtala Hjälms Gunne, Halvdans bror/far. [Han] hade ett gott rykte.’ På grund av att stenen är skadad och att många runföljder (som synes av läsningen ovan) inte är komplett bevarade, vilar tolk-ningen bitvis på osäker grund. Relativt säker är dock tolktolk-ningen av runföljderna £kuis£k
respek-tive kuisk som verbformen kveðsk, tolkningen av runföljden liki som adverbet længi,
före-komsten av ett mansnamn HialmR i genitiv, samt den avslutande satsen Gott orð bar. Om den avslutande meningen verkligen ska förstås på det sätt som jag föreslagit är dock mer osäkert.
Tolkningen av resterande runföljder kan inte med säkerhet fastställas, men det går att hitta paralleller till de flesta av mina föreslagna ord och konstruktioner i andra runinskrifter, och tolkningen får därmed ändå betraktas som högst rimlig. Anmärkningsvärt är att inskriften inte tycks innehålla någon minnes- eller resarformel. I stället påminner den, både till innehåll och uppbyggnad, om en typ av versifierade avslutningsformler som återfinns i ett mindre antal an-dra runinskrifter (varav ytterst få i Västergötland). Inskriften ger intryck av att endast utgöra en s.k. statusmarkör, och man skulle därmed kunna tänka sig att Vg 199 ingått i ett parstens-monument, och att ytterligare en sten funnits, som innehållit resarformeln.
Vissa underliga ordställningar, såsom namnformen Hialms Kunna och uttrycket Gott orð
bar, med OV-ledföljd, tyder också på att inskriften kan vara på vers. Med undantag för den
första satsen ([Stæinn] kveðsk hær[sa] sȳ[n]a længi) tycks även metriska regler avseende al-litteration etc. tillämpas, och det får därmed ses som troligt att åtminstone de sista två tredje-delarna av inskriften är på vers. Detta tillsammans med förekomsten av verbformen kveðsk in-nebär att inskriften har många likheter med den jylländska stenen DR 131, vilket också tycks bekräfta att det troligen förelåg starka kopplingar mellan Västergötland och (i synnerhet nor-ra) Jylland under 900- och 1000-talet.
Källor och litteratur
ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Stockholm.
Barnes, Michael, 1994: On types of argumentation in runic studies. I: Proceedings of the Third International Symposium on Runes and Runic Inscriptions. Grindaheim, Norway, 8-12 August 1990. Utg. av James Knirk. Uppsala. (Runrön 9.) S. 11–29.
Bergqvist, Amanda, 2011: Regionala antroponomastikon under runsvensk tid. (C-uppsats.) In-stitutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
Bianchi, Marco, 2008: Runstenar och vikingatida skriftkultur i Kronobergs län. I: Runor i Kronobergs län. Växjö. (Kronobergsboken.) S. 20–31.
— 2010: Runor som resurs. Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland. Uppsala. (Runrön 20.)
Brate, Erik, 1925: Svenska runristare. Stockholm. (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar NF 13:5.)
— & Sophus Bugge, 1887–91: Runverser. Undersökning af Sveriges metriska runinskrifter. Stockholm. (Antiqvarisk tidskrift för Sverige 10:1.)
Brink, Stefan, 2005: Verba volant, scripta manent? Aspects of early Scandinavian oral society. I: Literacy in medieval and early modern Scandinavian society. S. 77–135.
Brylla, Eva, 1999: Anna Mædh inga hænder, Karl Dængenæf och Ingridh Thiuvafinger. Någ-ra exempel på medeltida binamn. I: Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999. Red. av Lennart Elmevik & Svante Strandberg et al. Uppsala. (Namn och samhälle 10.) S. 11.–19.
Christensson, Inga Kajsa, 1994: Norra Lundby kyrka. Skara. (Skara stifts kyrkobeskrivningar 17.)
Christiansson, Hans, 1959: Sydskandinavisk stil. Studier i ornamentiken på de senvikingatida runstenarna. Uppsala.
Cleasby, Richard & Gudbrand Vigfusson, 1874: An Icelandic-English dictionary. Oxford. DR + nummer = Runinskrift i DR.
DR = Danmarks runeindskrifter. Ved Lis Jacobsen & Erik Moltke under medvirkning af An-ders Bæksted & Karl Martin Nielsen. Text. – Atlas. – Registre. 1941–42. København. Egilsson, Sveinbjörn & Finnur Jónsson, 1931: Lexicon poeticum antiquae linguae
septentrio-nalis. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog. (2 udg.) København.
Eliasson, Stig, 2007: ”The letters make no sense at all ….”. Språklig struktur i en ”obegriplig” dansk runinskrift? I: Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Utg. av Lennart Elme-vik. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 97.) S. 45–80.
EM85 = Moltke, Erik, 1985: Runes and their origin. Denmark and elsewhere. Copenhagen. Friesen, Otto von, 1933: De svenska runinskrifterna. I: Runorna. Utg. av Otto von Friesen.
Stockholm–Oslo–København. (Nordisk kultur 6.) S. 145–248.
Fritzner, Johan, 1886–1896: Ordbog over det gamle norske Sprog 1–3. (2., omarb., forøg. og forb. udg.) Kristiania.
G + nummer = Runinskrift i SRI 12.
Heggstad, Leiv, Finn Hødnebø & Erik Simensen, 2008: Norrøn ordbok. (5 utg.) Oslo.
Hellberg, Lars, 1978: Schwedische Ortsnamen und altwestnordische Dichtersprache. I: The Vikings. Proceedings of the symposium of the Faculty of arts of Uppsala university, June 6-9, 1977. Red. av Thorsten Andersson & Karl Inge Sandred. Uppsala. (Symposia Uni-versitatis Upsaliensis annum quingentesimum celebrantis 8.) S. 67–77.
Janzén. Stockholm. (Nordisk kultur 7.) S. 187–234. Hs + nummer = Runinskrift i Åhlén 1994.
Hübler, Frank, 1996: Schwedische Runendichtung der Wikingerzeit. Uppsala. (Runrön 10.) Hyenstrand, Åke, 1989: Sverige 989. Makt och herravälde 1. Stockholm. (Stockholm
ar-chaeological reports 24.)
Håkansson, David, 2008: Syntaktisk variation och förändring. En studie av subjektslösa satser i fornsvenska. Lund. (Lundastudier i nordisk språkvetenskap A 64.)
Iversen, Ragnvald, 1955: Norrøn grammatikk. (5. revid. og økte utg.) Oslo.
Jacobsen, Lis, 1931: Eggjum-Stenen. Forsøg paa en filologisk tolkning. København.
— 1935: Syv runestens-tolkninger. I: Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie 1935. København. S. 169–224.
Janzén, Assar, 1947: De fornsvenska personnamnen. I: Personnamn. Utg. av Assar Janzén. Stockholm. (Nordisk kultur 7.) S. 235–268.
Jesch, Judith, 1998: Still standing in Ågersta. Textuality and literacy in late Viking-Age rune stone inscriptions. I: Runeninschriften als Quellen interdisziplinärer Forschung. Abhand-lungen des Vierten Internationalen Symposiums über Runen und Runeninschriften in Göttingen vom 4.-9. August 1995. Utg. av Klaus Düwel. Berlin. S. 462–475.
Knirk, James, 2002: Runes. Origin, development of the futhark, functions, applications, and methodological considerations. I: The Nordic languages. An international handbook of the history of the North Germanic languages. Vol. 1. Utg. av Oskar Bandle et al. Berlin. (Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft 22:1.) S. 634‒648.
Kousgård Sørensen, John, 1984: Patronymer i Danmark. 1, Runetid og middelalder. Køben-havn. (Navnestudier 23.)
Kurath, Hans, 1972: A note on alliterative practices in Germanic verse. I: Studies for Einar Haugen. Presented by friends and colleagues. Red. av Evelyn Scherabon Firchow, Kaaren Grimstad, Nils Hasselmo & Wayne A. O’Neil. Haag–Paris. (Janua linguarum. Series ma-ior 59.) S. 321–322.
Källström, Magnus, 2007: Mästare och minnesmärken. Studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden. Stockholm.
— 2012: Binamn på vikingatida runstenar. Hur vanliga är de och varför finns de där? I: Bi-namn. Uppkomst, bildning, terminologi och bruk. Handlingar från NORNA:s 40:e sym-posium i Älvkarleö, Uppland, 29/9–1/10 2010. Red. av Staffan Nyström (huvudredaktör), Eva Brylla, Katharina Leibring, Lennart Ryman & Per Vikstrand. (NORNA-rapporter 88.) Uppsala. S. 65–88.
Lagman, Svante, 1989: Till försvar för runristarnas ortografi. I: Projektet De vikingatida run-inskrifternas kronologi. En presentation och några forskningsresultat. Uppsala. (Runrön 1.) S. 27–37.
Larsson, Lars & Evert Salberger, 1984: A rune-inscribed detail of a comb from L:a Köpinge, Scania. I: Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1983–1984. Lund. S. 128–137.
Lerche Nielsen, Michael, 2000: Swedish influence in Danish runic inscriptions. I: Von Thors-berg nach Schleswig. Sprache und Schriftlichkeit eines Grenzgebietes im Wandel eines Jahrtausends. Internationales Kolloquium im Wikinger-Museum Haithabu vom 29. Sep-tember - 3. Oktober 1994. Utg. av Klaus Düwel, Edith, Marold & Christiane Zimmer-mann. Berlin. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 25.) S. 127–148.
Lind, E. H., 1905–1915: Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden. Upp-sala.
Löfving, Carl, 1986: Var Knut den store kung även över Västergötland? Ett diskussionsinlägg. I: Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1986. S. 168–175.
Meijer, Jan, 1992: Planning in runic inscriptions. I: Blandade runstudier 1. Uppsala. (Runrön 6.) S. 37–66.
Moltke, Erik, 1976: Runerne i Danmark og deres oprindelse. København. N + nummer = Runinskrift i NIyR.
Nielsen, Niels Åge, 1983: Danske runeindskrifter. Et udvalg med kommentarer. København. NIyR = Norges innskrifter med de yngre runer. Utg. av Magnus Olsen m. fl. 1–. 1941 ff. Oslo.
(Norges indskrifter indtil reformationen 2.)
Noreen, Adolf, 1904: Altnordische Grammatik. 2, Altschwedische Grammatik mit Einschluss des Altgutnischen. Halle. (Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte. A, Hauptreihe 8.)
— 1913: Geschichte der nordischen Sprachen. Besonders in altnordischer Zeit. (3., vollst. umgearb. Aufl.) Strassburg.
ONP = Ordbog over det norrøne prosasprog. http://onp.ku.dk/ (Kontrollerad 2014-05-26.) Otterbjörk, Roland, 1983: ”Mus-Gea” och Gestabondo. Något om prefigerade och ”absoluta”
binamn. I: Personnamnsterminologi. NORNAs åttonde symposium i Lund 10–12 oktober 1981. Red. av Göran Hallberg et al. Uppsala. (NORNA-rapporter 23.) S. 114–122.
Palm, Rune, 1992: Runor och regionalitet. Studier av variation i de nordiska minnesinskrifter-na. Uppsala. (Runrön 7.)
— 2001: Ráði drengr þaR rýnn sé. Några tankar om ”runacy”. I: Nordiska språk – insikter
och utsikter. Föredrag från det 5:e studentkollokviet i nordisk språkvetenskap. Berlin, 6.– 7. Mai 2000. Utg. av Jurij Kusmenko & Sven Lange. Berlin. S. 110–123.
— 2006: Muntlighet i runinskrifter. I: Grenzgänger. Festschrift zum 65. Geburtstag von Jurij Kusmenko. Utg. av Antje Hornscheidt. Berlin. (Berliner Beiträge zur Skandinavistik 9.) S. 237–245.
Peterson, Lena,2006: Svenskt runordsregister. (Tredje, reviderade upplagan.) Uppsala. (Run-rön 2.) http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:437203/FULLTEXT01.pdf (Kontrol-lerad 2014-05-26.)
— 2007: Nordiskt runnamnslexikon. (Femte, reviderade utgåvan.) Uppsala.
— 2012: ”En brisi vas lina sunn, en lini vas unaR sunn … En þa barlaf …” Etymologiska studier över fyra personnamn på Malsta- och Sunnåstenarna i Hälsingland. Stockholm. (Runica et mediævalia. Opuscula 15.)
Ralph, Bo, 2007: Gåtan som lösning. Ett bidrag till förståelsen av Rökstenens runinskrift. I: Maal og minne 2007:2. S. 133–157.
Romano, Christian, 2011: Skald risti. En studie av förhållandet mellan fornöstnordiskt och fornvästnordiskt diktarspråk. (Magisteruppsats.) Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
Salberger, Evert, 1978: Runsvenska namnstudier. Stockholm. (Stockholm Studies in Scandi-navian Philology, New Series 13.)
— 1988: Råda-stenens ristningsfel. I: Västgötalitteratur 1988. Skara. S. 67–77.
SAS = Studia anthroponymica Scandinavica. Tidskrift för nordisk personnamnsforskning. 1–. 1983 ff.
Sawyer, Birgit, 2002: Runstenar och förmedeltida arvsförhållanden. I: Om runstenar i Jönköp-ings län. Red. av Jan Agertz & Linnéa Varenius. Jönköping. S. 55–78.
Simensen, Erik, 2002: The Old Nordic lexicon. I: The Nordic languages. An international handbook of the history of the North Germanic languages. Vol. 1. Utg. av Oskar Bandle
et al. Berlin. (Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft 22:1.) S. 951– 962.
Skaraborgs län. I: Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/skaraborgs-län (Kontrollerad 2014-05-26.)
Sm + nummer = Runinskrift i SRI 4.
SMP = Sveriges medeltida personnamn. [Numera:] Utg. av Språk- och folkminnesinstitutet. 1–. 1967 ff. Uppsala.
Snædal, Thorgunn, 1997: Björketorpsstenens runinskrift. I: Runor och ABC. Utg. av Staffan Nyström. Stockholm. (Runica et mediævalia. Opuscula 4.) S. 149–164.
SRD = Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm (Kontrollerad 2014-05-26.)
SRI = Sveriges runinskrifter. Utg. av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1–. 1900 ff. Stockholm.
Sö + nummer = Runinskrift i SRI 3.
Söderwall, K. F., 1884–1918: Ordbok öfver svenska medeltids-språket 1–2. Lund. U + nummer = Runinskrift i SRI 6–9.
Vg + nummer = Runinskrift i SRI 5.
Vries, Jan de, 1977: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. (3. Aufl.) Leiden.
Wessén, Elias, 1958: Svensk språkhistoria. 2, Ordbildningslära. (Tredje upplagan.) Stock-holm. (Stockholm studies in Scandinavian philology 18.)
— 1965: Svensk språkhistoria. 3, Grundlinjer till en historisk syntax. (Andra upplagan.) Stockholm.
— 1968: Svensk språkhistoria. 1, Ljudlära och ordböjningslära. (Åttonde upplagan.) Stock-holm.
Widéen, Harald, 1934: En nyfunnen runsten. I: Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 4:7/8. S. 126–128.
Wideen, Harald, 1955: Västsvenska vikingatidsstudier. Arkeologiska källor till Vänerområd-ets kulturhistoria under yngre järnålder och äldsta medeltid. Göteborg. (Skrifter utgivna av Göteborgs arkeologiska museum 2.)
Widmark, Gun, 2000 [1997]: Tolkningen som social konstruktion. Rökstenens inskrift. I: Boksvenska och talsvenska. Ett urval uppsatser samlade till författarens 80-årsdag 31 juli 2000. Uppsala. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala univer-sitet 50.) S. 67–75.
Williams, Henrik, 1990: Åsrunan. Användning och ljudvärde i runsvenska steninskrifter. Upp-sala. (Runrön 3.)
— 2000: Om attribuering av runstenar i Fjädrundaland. I: Arkiv för nordisk filologi 115. Lund. S. 83–188.
— 2010: Read what’s there. Interpreting runestone inscriptions. I: Futhark. International journal of runic studies 1. Utg. av James E. Knirk & Henrik Williams. Oslo/Uppsala. S. 27–39.
— 2013: Interpreting runestone inscriptions. (Version 2.) Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. (Opublicerat manuskript.)
Wilson, Lars, 1994: Runstenar och kyrkor. En studie med utgångspunkt från runstenar som påträffats i kyrkomiljö i Uppland och Södermanland. Uppsala. (Occasional papers in ar-chaeology (Uppsala) 8.)
Åhlén, Marit, 1991: Runinskrifter i Skaraborgs län. Skara. (Småskrift, Skaraborgs länsmuse-um 2.)
Åkerström, Hanna, 2011: Sm 144 Gursten. En småländsk runsten från tidig vikingatid. (Magi-steruppsats.) Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
Ög + nummer = Runinskrift i SRI 2. Öl + nummer = Runinskrift i SRI 1.
Bilaga: Bilder och figurer
Figur 1. Den vikingatida runradens tecken och deras vanligaste ljudvärden (Williams 2013:3).
Figur 3. Vg 199, imålad av Sven B. F. Jansson (ATA 5452/56, bilaga).
Figur 6. DR 131, A-sidan (DR Atlas:122).
Figur 8. ”Smula-gruppen” (Wideen 1955:154).
Figur 10. Vg 40 (SRI 5 pl. 33).