En bra process förefaller inte vara nödvändig för bra prestation och en dålig verkar inte förklara låg prestation, åtminstone i den form av GRASCAM och de mått på GRASCAM som användes i delstudie två. I studien ”Del 2. Vad som krävs för god prestation är en bra process och bra kunskap” kunde inte någon stabil positiv relation identifieras mellan GRASCAM och prestation. Heuristisk kompetens, som prediktor för en god GRASCAM process, verkar alltså vara varken tillräckligt för att förklara skillnader i prestation mellan olika beslutsfattare. Möjligen kan heuristisk kompetens vara nödvändigt för en riktigt god prestation, men då tillsammans med någon annan egenskap hos beslutsfattaren.
Det har varit svårt att finna mått som kan förutsäga vem som lyckas i att kontrollera svåra dynamiska problem. Intelligens har fram tills nyligen funnits okorrelerat med prestation [Dörner, 1983, Strohschneider, 1991]. I nyligen genomförda studier har man lyckats visa stabila positiva, men svaga, relationer mellan prestation och intelligens [Brehmer, 1999, Rigas, 2000]. Den svaga relationen mellan intelligenstest och prestation i Moro antyder att ogenomskinliga komplexa dynamiska system ställer andra kognitiva krav än de som mäts i intelligenstest, något som forskare har argumenterat för under lång tid [Dörner, 1986, Putz-Osterloh, 1993]. Se även avsnittet: Mikrovärldar ställer dynamiska krav på beslutsfattare, ovan.
Problem med bland annat reliabilitet hos prestationsmått hos mikrovärldar [Funke, 1995] har dock gjort att sökandet efter mått som kan förutsäga prestation svårt. Problemen med reliabilitet i resultatmått hos ogenomskinliga mikrovärldar består delvis i ett visst mått av tur i att finna de rätta källorna för information – en del av problemet består i att genomsöka en stor informationsrymd efter central information. Beroende på hur rätt en beslutsfattare hamnar från början och hur lång tid det tar innan han eller hon finner de viktiga informationskällorna, så kan detta ge ett stort utslag i hur väl det går för deltagaren i sitt vidare beslutsfattande. Detta gäller särskilt i instabila system som Moro, där ett tidigt misslyckande genom några felaktiga beslut kan ge stora negativa konsekvenser som är svåra att reparera oavsett hur väl deltagaren fortsättningsvis hanterar situationen. Ur ett forskningsperspektiv så betyder detta att ett stort antal deltagare behövs för att balansera effekten av denna tur, vilket kan vara praktiskt omöjligt då varje experimentsituation tar stora resurser i anspråk.
Vad som betecknas som tur eller otur kan dock ofta vara knutet till andra egenskaper hos en beslutssituation än egenskaper hos problemet, exempelvis en persons logisk-deduktiva kapacitet, eller förmågan att upprätthålla en god analytiskt syntetiserande rekursiv process (GRASCAM).
Tidigare studier och angränsande forskningsområden har visat att faktorer som aspiration, målnivå, och riskvilja har inflytande över hur beslut fattas och prestation, exempelvis i termer av
”motivation” [Hesse, Spies & Lüer, 1983], ”thinking” [Dewey, 1933],”self efficacy” [Bandura, 1997], ”cognitive engagement” [Pintrich & DeGroot, 1990], ”beliefs” [Abelson, 1979] etc.
Listan i ovan kan göras lång och tanken om betydelsen av emotion och metaprocesser för bestämmande av mål och intentioner påpekas även av Dörner och Wearing i deras CPS
produktionssystem, se Figur 3. Vad som är tydligt är att metaprocesser vilka påverkar engagemang och motivation kan förväntas ha ett inflytande även för hur beslutsfattare interagerar med
komplexa dynamiska och ogenomskinliga miljöer.
Modeller för prediktion av dynamiskt beslutsfattande måste inkorporera
konfidens
Beslutsfattare i ogenomskinliga system fattar beslut om sin interaktion med uppgiften, inte utifrån en objektiv beskrivning av den problemrymd som han eller hon står inför, utan utifrån uppfattningar om systemet som till en början är bestämda av en mycket begränsad interaktion med systemet. Detta betyder att mål för interaktionen bestäms utifrån de förväntningar om systemet som beslutsfattaren har, förväntningar vilka kan vara mer eller mindre väl grundade. I statiska situationer oavsett genomskinlighet, så har en viss uppfattning om ett system liten betydelse eftersom uppgiften fortfarande är densamma. I en dynamisk situation förändras uppgiften med utvecklingen hos det system som skall kontrolleras. En liten fördröjning, eller en överdriven optimism i fattandet av beslut kan få diametralt olika konsekvenser i hur systemet utvecklas.
Att nå en låg men stabil avkastning i Moro är relativt enkelt. Att få betesmarken att växa och utnyttja utrymmet för att effektivare utnyttja boskapen för att försörja en växande befolkning är betydligt svårare. Att nå en liten grad av ökad effektivitet kräver en oproportionerligt mycket bättre kunskap om Moro systemet. Ett effektivare utnyttjande av resurser i Morosystemet medför samtidigt att man för det närmare en instabil situation, med överbefolkning, överbetning, eller ökenspridning som möjliga scenarier.
Att sätta mål högre i interaktion med ett dynamiskt system innebär ett större behov av information för att upprätthålla samma låga risk att misslyckas. I systemtermer kan vi formulera detta som att för en given nivå av prestation, vid en given nivå av sannolikhet att lyckas, så krävs en viss
kunskapsnivå om systemet. Man kan uppnå en mycket hög prestation även med en dålig förståelse, men sannolikheten är liten, och därigenom också risken för misslyckande stort. Om målen sätts
lägre så är sannolikheten att uppnå en viss låg nivå högre även med mindre kunskap. Likaså är risken för misslyckande i motsvarande grad lägre.
I det att en deltagare sätter sina mål högre, utan att i motsvarande grad ha den mycket högre nivå av kunskap som behövs för denna prestationsnivå, så ökar risken för att misslyckas oberoende av hur god process personen har för att skapa uppfattning om systemet. Han eller hon har gjort sin uppgift svårare. I en statisk uppgift skapas inga risker i att sätta målnivån högre, problemet är fortfarande det samma. Att ha en felaktig nivå av förtroende för sin förmåga att hantera ett visst dynamiskt system kan få stora konsekvenser. Detta resonemang kan förklara varför heuristisk kompetens och intelligens har visat sig ha så litet förklaringsvärde för prestation i komplexa och ogenomskinliga system som Moro – genom att intelligens och heuristisk kompetens kan tänkas vara högt korrelerade med självförtroende i problemlösning. Hur en deltagare ser på sin egen förmåga att lösa problem i en beslutssituation kan alltså ha stora konsekvenser för sannolikheten att misslyckas!
Tre komponenter bestämmer konfidens i en beslutssituation
Vi kan identifiera tre komponenter som samverkar i att påverka nivån av självförtroende i en beslutssituation: Generellt förtroende, specifikt förtroende för en specifik uppgift, samt uppfattningen om den aktuella beslutssituationen. Se Tabell 3. I fortsättningen kallar jag självförtroende i en beslutssituation för konfidens.
Tabell 3. Tre komponenter som bestämmer graden av konfidens i varje givet ögonblick i interaktionen med en uppgift.
Generellt förtroende Tidigare erfarenheter av situationer och metoder för problemlösning som givit upphov till en generell nivå av självförtroende i lösande av problem. Den generella nivån av självförtroende avser en beslutsfattares förmåga att finna relevant kunskap för att lösa ett problem, samt förmågan att utföra lämpliga lösningar till det aktuella problemet.
Specifikt förtroende i specifika uppgifter Tidigare erfarenhet inom den aktuella domänen som leder till en uppfattning om relevanta erfarenheter specifika för den aktuella domänen.
Beslutsfattare har rika erfarenhet av specifika
beslutssituationer. Kunskap om dessa situationer ger upphov till förväntningar om användbarhet av dessa specifika kunskaper.
Uppfattningar om den aktuella beslutssituationen Aktuell förståelse i situation. Varje uppgift har ett antal egenskaper som
beslutsfattaren har en möjlighet att uppfatta. Dessa
ytegenskaper används som grund för att i vidare
interaktion, med utgångspunkt i de två andra komponenterna av konfidens, bygga konfidens och handlingsstrategi.
I ett stort antal studier inom experimentell psykologi har man visat att beslutsfattare är över- konfidenta, det vill säga att de är dåligt kalibrerade i sin uppfattning om sin kapacitet att korrekt lösa – eller inte lösa en uppgift – och tenderar att tro att de kan hantera en situation, vilken de egentligen inte kan hantera. Denna bild av beslutsfattare som fundamentalt överkonfidenta har dock fått stor kritik. Hogarth [1981] har gjort en sammanställning av kritiken mot denna syn på beslutsfattande och föreslår en mer dynamisk syn på beslutsfattande. Det förefaller vidare vara så att då beslutsfattande sker under familjära omständigheter, så har beslutsfattare oftast en mycket god bild av sin egen förmåga att fatta korrekta beslut [Juslin, Winman & Persson, 1994]. Över och underkonfidens uppträder då erfarenheter dras från en annorlunda klass av erfarenheter än den aktuella situationen. Över- eller underkonfidens hos beslutsfattare föranleds av att beslutsfattare felaktigt använder kunskaper från komponenter av vad som bestämmer självförtroendet ur en tidigare situation och tillämpar detta i en situation vilken är annorlunda, eller att beslutsfattaren tillämpar en korrekt kunskap från en annan situation, men missuppfattar den aktuella situationen. När beslutsfattande sker under nya omständigheter så krävs att beslutsfattaren har förmågan att identifiera vilken klass av erfarenheter som är relevant att tillämpa för att förstå den aktuella situationen. För dynamiska situationer har det visat sig att beslutsfattare systematiskt
missuppfattar dynamiska komponenter hos beslutsproblem [Sterman, 1989a]. I ogenomskinliga och dynamiska situationer kan vi alltså förvänta oss att det är svårare att korrekt identifiera viktiga dynamiska komponenter än viktiga komponenter i statiska situationer.
av vad han eller hon klarar av – över tid – och att under vissa omständigheter så kan en skillnad uppträda i hur vi ser på vår förmåga att hantera en viss situation och hur väl vi faktiskt kan hantera den.
Komponenterna för bestämning av aktuell konfidens är ömsesidigt
beroende över tid
En beslutsfattares konfidens är korrekt i det att uppfattningen om relevansen hos tidigare
kunskaper, generella och specifika, i en specifik situation är korrekt. I interaktionen med en uppgift kan vi förvänta oss att denna uppfattning blir mer och mer korrekt över tid i det att mer kunskap om relevansen hos tidigare erfarenheter i relation till uppfattningen om beslutssituationen
utvecklas. Vi kan alltså säga att en persons självförtroende förändras över tid i interaktionen med en uppgift. Under interaktionen med en dynamisk uppgift, så kan det finnas anledning för
beslutsfattaren att revidera sina uppfattningar om uppgiften, sin egen problemlösningsförmåga i relation till denna, och följaktligen också nivån hos de mål som beslutsfattarens satt sig att uppfylla. Denna process kan i sin tur vara beroende av den målnivå som satts, exempelvis så till vida att vissa kombinationer av konfidens och kunskap om situationen leder till större fördröjning i anpassningen av aktuell konfidensnivå. När en beslutsfattare förstår att hans eller hennes kunskapsbas, och förväntningarna att kunna lära sig i nödvändig takt är otillräcklig, så är det nödvändigt att ändra strategi i interaktion med uppgiften och sänka prestationsmålen, samt att i större grad söka att lära sig om vad som kan vara centrala drivande variabler i den aktuella situationen. Så länge en person är konfident i sin interaktion med uppgiften kan vi alltså förvänta oss att han kommer att ställa målen med interaktionen med uppgiften högre än om konfidensen skulle vara låg.
Konsekvenser av överkonfidens i dynamiska problem
I dynamiska uppgifter kan en ändrad målnivå skapa helt nya förutsättningar för problemlösning. Forskningsresultat visar att svårigheten i att lösa dynamiska problem i mikrovärldar ofta är systematiskt underskattade [Sterman, 1989b, 2000]. De dynamiska svårigheter som finns inbäddade i uppgiften är inte tydliga för beslutsfattaren och beslut blir följaktligen felaktiga. I delstudie två som redovisades i ovan visades att heuristisk kompetens, processkunskap och konfidens i hanterandet av dynamiska system, i motsats till de förutsägelser som gjordes från den teori som testades, inte kunde associeras med ökad prestationsnivå eller minskad risk för katastrof i Moro. Med insikt från hur vi kan förvänta oss att konfidens och målnivå i interaktion med en uppgift påverkar utvecklingen i uppgiften mot mer eller mindre svårhanterlig dynamik, så kan vi möjligen förklara låga korrelationer mellan processkunskap, heuristisk kompetens, och prestation.
Nya hypoteser i enlighet med en dynamisk syn på beslutsfattande
Med utgångspunkt i diskussionen ovan, om konsekvenserna av en dynamisk syn på beslutsfattande där informationssökning och konfidens är viktiga komponenter i vår förståelse för hur dynamiska problem hanteras av beslutsfattare, så kan vi formulera ett antal hypoteser som kan hjälpa oss att förklara de problem vi haft i att finna stöd för GRASCAM som en giltig process-modell för förklarandet av beteende och prestation i kontrollen av komplexa dynamiska ogenomskinliga problem.
Beslutsfattare med högt självförtroende vill mer
En förutsättning för att det skall vara relevant med en dynamisk syn, och teori, för hur
beslutsfattare hanterar sin interaktion är att det sätt på vilket en beslutsfattare beaktar sin egen förmåga att hantera en situation påverkar hur han eller hon väljer att hantera en problemsituation längre framåt i tid. Vi kan alltså förvänta oss att deltagare med en hög konfidens i sin egen förmåga att hantera ett problem väljer att agera på ett sätt som avspeglar denna konfidens och därmed utsätter systemet för en högre risk. I system med mycket hög dynamisk komplexitet och ogenomskinlighet (Moro ses här som ett exempel på denna typ av system), där en ökad målnivå skapar oproportionerligt högre krav på prestationsförmåga och information kan vi förvänta oss att risken för katastrof ökar med en högre konfidens.
12 Med högre konfidens kan vi förvänta oss en högre risk för katastrof i Moro (Hypotes 12).
Mer specifikt måste vi kunna förvänta oss att initial konfidens i mötet med en uppgift får
konsekvenser för de mål och den strategi som beslutsfattaren använder sig av i interaktion med problemet. Ju högre konfidens, desto mer optimistisk syn på förmågan att finna kritisk information i det system som skall kontrolleras på ett snabbt och effektivt sätt och följaktligen högre ställda mål (13).
13 Vi kan förvänta oss en positiv korrelation mellan deltagarens förtroende att kunna hantera uppgiften (AC), samt målnivå i hanterandet av systemet (GOAL), i olika komponenter (Hypotes 13).
Traditionella mått på problemlösningsförmåga och allmänna mått på konfidens kan inte förväntas ha hög korrelation med resultat.
risken att överskatta förmågan att hantera dessa dynamiska system vid deras självvalda målnivå. Enligt Hypotes 12 kan vi förvänta oss att de oproportionerligt högre krav som ställs leder till högre risk för katastrof. Detta betyder att de stabila positiva korrelationer mellan
problemlösningsförmåga, konfidens och resultat som kan erhållas från statiska uppgifter inte kan förväntas i samma grad i komplexa, dynamiska och ogenomskinliga uppgifter. Vi kan alltså förvänta oss starkare positiva samband mellan allmän konfidens och resultat i problemlösning av statiska problem där denna effekt inte finns, än i dynamiska instabila problem där risken för misslyckande ökar med högre målnivå. På motsvarande sätt kan vi förvänta oss starkare samband mellan allmän konfidens och resultat i traditionella intelligenstest – som i princip mäter statisk problemlösningsförmåga – än mellan konfidens och prestation i komplexa dynamiska system (Hypotes 14). I nya situationer med dolda problem, i system som Moro, kan vi förvänta oss en högre korrelation mellan uppgiftsspecifik konfidens och generell problemlösningsförmåga än mellan uppgiftsspecifik konfidens och prestation.
14 Vi kan förvänta oss att korrelationen mellan deltagarens konfidens (AC), och deltagarens problemlösningsförmåga (APM), är högre än korrelationen mellan konfidens (AC) och prestation (KRITERIEGRUPP) i Moro (Hypotes 14).
Operationaliseringen av heuristisk kompetens gör den känslig för effekter av konfidens i problemlösning.
I studie två som presenteras i ovan visade det sig att heuristisk kompetens förvånande nog, i
motsats till den hypotes som presenterades och tidigare forskning [Stäudel, 1987b, 1988], inte hade något positivt samband med prestation. Heuristisk kompetens är definierat som en persons förmåga att hantera problem oberoende av tidigare kunskap av en aktuell problemdomän. Det sätt på vilket heuristisk kompetens operationaliserats i dessa studier är i form av självskattningar av hur god den process är som personen ser sig själv använda sig av i lösandet av delvis nya problem, det
förtroende en beslutsfattare har i hans eller hennes förmåga att framgångsrikt hantera nya
situationer [Stäudel, 1988, p. 137]. Med hög konfidens i denna process och den generella kapacitet som personen har i lösandet av uppgifter så kan vi förvänta oss ett ökat självförtroende i uppgiften. Vi kan alltså förvänta oss en hög positiv korrelation mellan operationaliseringen av heuristisk kompetens och konfidens i den aktuella uppgiften (15).
15 Vi kan förvänta oss en positiv korrelation mellan konfidens (AC) och heuristisk kompetens (HC)(Hypotes 15).
Negativ korrelation mellan heuristisk kompetens och prestation kan förklaras genom en dynamisk syn på beslutsfattare
Moro är en mikrovärld som explicit formulerats som ett ogenomskinligt komplext och dynamiskt system. Egenskaperna hos Moro är svåra att identifiera och misstag kan lätt leda till katastrofer. Enligt Hypotes 12 kan vi förvänta oss en koppling mellan hög konfidens (AC), och katastrof. Enligt Hypotes 13 kan vi förvänta oss en tydlig koppling mellan konfidens (AC) och målformulering (GOAL), ett samband som förväntas vara starkare än kopplingen till problemlösningsförmåga (APM), Hypotes 14, och som är nära sammanknuten med heuristisk kompetens (HC) – Hypotes 15. Vi kan följaktligen predicera att för deltagare med en omotiverat (Ingen tidigare erfarenhet av Morosystemet) hög målnivå (GOAL), så finns en oproportionerligt högre sannolikhet för katastrof (Hypotes 16), och för tidigare uppträdande av katastrofer (Hypotes 17).
16 Vi kan förvänta oss ett positivt samband mellan målnivå (GOAL) och uppträdandet av katastrofer i Morosystemet (Hypotes16).
17 Vi kan förvänta oss ett negativt samband mellan målnivå (GOAL) och tid till uppträdandet av katastrofer i Morosystemet (Hypotes 17).
Intelligens är normalt förknippat med högre prestation, men kan genom starka samband med konfidens och målnivå ändå leda till en hög risk för katastrof Katastrofer är situationer där resurser i ett system hamnar i en situation där de går till spillo utan att skapa värde eller tillväxt, eller där de på lång sikt kan leda till permanent lägre avkastning av andra resurser. Enligt hypoteserna 16 och 17 i ovan kan vi förvänta oss att risken för katastrof ökar hos personer med en hög målnivå i Moro. Enligt en traditionell syn på problemlösningsförmåga kan vi förvänta oss att risken för katastrof minskar kraftigt med en högre problemlösningsförmåga. I dynamiska ogenomskinliga system, med dolda dynamiska problem som initieras genom
handlingsstrategier med höga implicta mål, kan vi tvärt om förvänta oss att risken för katastrof hos deltagare med en hög målnivå ökar i samma takt som för deltagare med en lägre
problemlösningsförmåga (Hypotes 18). Denna situation uppstår genom att en högre målnivå, förknippad med personer med hög problemlösningsförmåga, gör uppgiften svårare och därigenom ökar kraven oproportionerligt mer än den positiva effekten på prestation av en högre
problemlösningsförmåga.
18 Vi kan inte förvänta en lägre risk för katastrof för personer med hög
Värdet av problemlösningsförmåga i dynamiska system kan förväntas vara beroende av förmågan att formulera väl avvägda mål
Naturligtvis är det en ingen nackdel med en god förmåga att identifiera samband mellan olika begrepp och en god förmåga att lösa problem. Denna problemlösningsförmåga kan dock tänkas att samvariera med andra egenskaper hos en beslutsfattare. Enligt Hypotes 14 kan vi förvänta oss att problemlösningsförmåga är sammanknutet med konfidens, och att konfidens i sin tur är knutet till målnivå. Målnivå i sin tur föreslås vara kopplat till att göra en uppgift svårare och till en ökad risk för misslyckande genom katastrof (Hypotes 16 och Hypotes 17).
Vidare kan problemlösningsförmåga inte alltid förväntas att kunna kompensera för en ökad grad av svårighetsgrad för personer med högre mål (Hypotes 18). Vi kan följaktligen förvänta oss att deltagare med hög problemlösningsförmåga i kombination med en låg målnivå kan prestera bättre än deltagare med låg problemlösningsförmåga och höga mål i system med dolda dynamisk problem som i Moro (Hypotes 19).
19 Vi kan förvänta oss en interaktion mellan målnivå (GOAL), problemlösningsförmåga (APM) och prestation enligt centrala prestationsvariabler (KRITERIEGRUPP, BETESMARK, GRUNDVATTEN, BOSKAP, BETE, KAPITAL, BEFOLKNING, HIRSODLING, DÖDSFALL I SVÄLT)(Hypotes 19).
Många fel i deltagares mentala modell behöver inte betyda låg prestation
Utifrån diskussionen om behovet av väl avvägda mål och ett dynamiskt perspektiv på beslutsfattares interaktion med en problemdomän, med avseende på utvecklingen av konfidens och målnivå, kan vi ställa upp hypoteser för att förklara de förvånande resultaten att de personer som haft många fel i