OMVANDLINGSTRYCKET ÖKAR INTERNATIONELLT OCH NORDISKT
Organisationer för samverkan mellan staterna skapade efter andra världskriget är nu utsatta för ett stort omvandlingstryck. Det gäller Förenta Nationerna, Europeiska unionen, NATO och WTO (fd GATT) som alla upplevt kriser med mer eller mindre djup och varaktighet.
De nordiska staterna har samverkat mer eller mindre väl i samband med det korstryck mellan olika intressen och tänkbara samarbetsmönster som staterna utsätts för i samband med omvandlingsprocesserna. Bäst har samarbetet troli- gen fungerat i samband med försöket att reformera Förenta Nationerna och i förhandlingarna inom WTO.
De nordiska staterna är alla bland Förenta Nationernas största vänner och bidragsgivare. Ingen av de nordiska staterna är helt tillfreds med den reform som nu växt fram. Men reformen är god nog för att väcka berättigad själv- medvetenhet om att Förenta Nationerna, tack vare bland annat de nordiska sta- ternas insats, kan fortsätta sitt svåra arbete med bevarad legitimitet. Alla nor- diska stater står också bakom Islands kandidatur till FN:s säkerhetsråd. Det är värt att uppmärksamma att EU-medlemmarna Danmark, Finland och Sverige valt att hellre backa upp Island än EU-medlemmen Österrike.
Franska och holländska Nej till förslaget som ny EU-konstitution gör att den frågan tills vidare inte ställs på sin spets i de nordiska staterna. I frågan om EU:s utvidgningsfrågor har de nordiska EU-medlemmarna hållit ihop och varit klart pådrivande. Frågan är om denna sammanhållning kan bestå när Turkiets inträde i unionen blivit en allt hetare fråga. Det finns skäl att tro att den ansvarige EU-kommissionären, finländaren Olli Rehn, uppfattar ett annat tonläge i de synpunkter som hörs från Danmark än i vad som sägs i Sverige och Finland.
I frågan om Europeiska unionens långtidsbudget intar Sverige och Finland vitt skilda ståndpunkter, framför allt när det gäller jordbruks- och regionalpo- litiken. Sverige vill ha en stramare budget med större reformer medan Finland slår vakt om att det stöd som ges i nuläget till jordbruk och regional utveck- ling ska bestå. Det kan bli så att det först blir under Finlands ordförandeskap under hösten 2006 som budgetkonflikten inom EU kan bringas till en lösning. Trots de proklamationer som gjorts om att de nordiska staterna vill söka samordna sina positioner inom EU måste de faktiska resultaten bedömas som obetydliga. Borde vi inte ha skäl att förvänta oss mera?
Norge och Danmark valde olika hållningar i samband med Irakkriget. Det regeringsskifte som i skrivande stund väntar i Norge tycks inte minska olik- heterna. Den klyfta som uppstått mellan de stora NATO-staterna, å ena sidan
USA och Storbritannien och å andra sidan Tyskland och Frankrike, återfinns också som en skiljelinje mellan de nordiska NATO-medlemmarna Danmark och Norge.
Men när det gäller EU:s militärpolitiska engagemang, bland annat organi- serandet av militära beredskapsstyrkor, är det Danmark som ställt sig vid sidan medan Norge, trots avsaknad av EU-medlemskap, samverkar med Finland och Sverige inom ramen för detta samarbete.
Det finns inga tecken på att de nordiska staterna ökat sin samsyn i ”storpo- litiken”, exempelvis när det gäller dessa staters relation till eller samarbete inom ramen för EU och NATO. Den klyfta mellan olika nordiska stater som funnits allt sedan NATO bildades och Danmark i tidigt 1970-tal inträdde som medlem i det som idag är EU består.
Även det nordiska samarbetets institutioner är utsatta för ett omvandlings- tryck. Inom Nordiska rådet är det inte minst parlamentarikerna själva som utö- var detta tryck. Under det senaste året har dock även de nationella parlamen- tens talmän bidragit till diskussion. Den som lett de nationella parlamentens dialog med Nordiska rådet är den nu avgående stortingspresidenten Jørgen Kosmo.
I en intervju publicerad på hemsidan www.norden.org har han bland annat sagt:
– Man måste utforma Nordiska rådet så att det nordiska samarbetet blir en levande kraft i det nationella parlamentariska arbetet. Det är nödvändigt att vi tillsammans vitaliserar de nordiska problemställningarna och samtidigt är med och sätter den europeiska dagordningen. Norden har stora utmaningar framför sig.
– Min tanke är att man måste skapa en Nordeuropeisk plattform. Men Nordiska rådet ska inte nedläggas, tvärtom. De frågor som är avgörande för norra Europas framtid är klimatförändringarna, användandet av naturresurser- na, olja och gasfyndigheterna i Barents. Men också det vi gärna ser som kärn- frågor, levnadsvillkoren för medborgarna i Norden behöver ses i ett större sammanhang. Jämställdhet, trafficking, organiserad brottslighet är i högsta grad frågor som påverkar våra levnadsvillkor, men som vi inte kan lösa ensamma, säger Kosmo.
Talmännens initiativ till en dialog med Nordiska rådet uppfattas av många främst som ett försök att reducera de ekonomiska anslag som parlamenten ger för att finansiera rådets arbete. Om det är en riktig analys vet jag inte. Det jag däremot vet är att det redan gjorts mycket kraftiga nedskärningar och att rådets relativt sett omfattande verksamhet idag möjliggörs med en minimal byråkrati. Det stora flertalet som deltar i reformdiskussionen vill vitalisera och för- bättra rådets effektivitet. Som ett undantag kan noteras en motion i Sveriges riksdag: en grupp folkpartister med ordföranden i riksdagens kulturutskott Lennart Kollmats i spetsen vill lägga ned Nordiska rådet. Den motionen lär
268
avslås. Omvandlingstrycket gör dock att vi kan förvänta oss att ansträngning- arna att reformera rådet lär fortsätta under ledning av rådets ordförandeland nästa år, med den tilltänkte rådspresidenten Ole Stavad (s) i spetsen.
Omvandlingstrycket har också lett till beslut som innebär en relativt radikal förändring av Nordiska ministerrådet. Istället för de hittillsvarande 18 separata ministerråden ska NMR efter årsskiftet arbeta med bara 11 ministersamman- sättningar. De skilda ministerråden för energipolitik, narkotikafrågor, IT, kon- sumentpolitik, transportpolitik, regionalpolitik och bostadspolitik avvecklas.
Den danska samarbetsministern, Connie Hedegaard, hoppas att framtidens NMR-möten ska bli mera relevanta, konkreta och effektiva. Hon ser det som en framtidssäkring av det organiserade nordiska regeringssamarbetet i en tid när nationella ministrar ”bombarderas” med inbjudningar till internationella ministermöten.
En avgörande fråga är naturligtvis om NMR:s ändrade struktur ska leda till en positiv eller negativ påverkan på resultaten i nordiskt samarbete där dialo- gen mellan ministrar och parlamentariker i Nordiska rådet spelar en avgöran- de roll. Framtiden lär visa detta men jag tror att både parlamentariker och Föreningarna Norden behöver skärpa både sin vaksamhet och sin initiativför- måga.
En av huvudfrågorna på Nordiska rådets 57:e session i Reykjavik lär bli det radikala reformförslag som de nordiska kulturministrarna ställt sig bakom. En lång rad fackkommittéer och institutioner för litteratur, bildkonst, musik och scenkonst föreslås bli nedlagda. Dessa ska ersättas av projektsamarbete styrt av tidsbundna samarbetsprogram, enligt förslaget.
Förslaget utsätts för en mycket kraftig kritik både från konstnärsorganisa- tioner och folkrörelser som Föreningarna Norden. De uttalar att de befarar en toppstyrning i strid med hävdvunna principer för statligt stöd på kulturområ- det, att staten ska stöda men inte styra.
Varaktig utveckling och förnyelse skapas knappast av tidsbegränsade pro- jekt i enlighet med vad företrädare för statsmakten tillfälligt bedömer som politiskt korrekt. Sådan utveckling skapas snarare av en mångfald av obero- ende institutioner som förmår att bära en fortgående förändring och förnyelse. I synnerhet när kulturpolitikens uppgift inte längre är att bygga nationalstater utan snarare består i att skapa förutsättningar för dynamiskt samspel mellan olika kulturer.
Forskaren vid Handelshögskolan i Stockholm, Filip Wijkström, har uttalat att staten i Sverige utsätter kultur- och föreningsliv för ”projektos”. Det vore illa om detta tillstånd drabbar också det nordiska kultursamarbetet.
Anders Ljunggren Krönika om nordiskt samarbete 268