Många hemlösa vittnar om kriser och traumatiska upplevelser i sina liv. Förlusten av bostaden har varit en kris som i sig har skapat nya trauman. För att förstå vägen till hemlöshet är det därför viktigt att förstå krisens betydelse i
utslagningsprocessen. I detta avsnitt ges en kort sammanfattning av kristeorin.
Psykisk kris
Man kan sägas befinna sig i ett psykiskt kristillstånd då man råkat in i en sådan
livssituation att ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen
(Cullberg, 2003, sid. 19).
Vilken betydelsen det inträffade får för den drabbade beror på vilken livssituation hon för tillfället befinner sig i och vilka sociala förutsättningar hon har i form av familj eller stödjande nätverk. Det beror också på den utlösande krisens art och på vad personen har varit med om tidigare i sitt liv.
Livskris
Krisen kan vara en livskris, det vill säga en händelse som ingår i människans normala livscykel. Varje psykologiskt och socialt betingat utvecklingssteg, från det man är barn tills man åldras, är ett kritiskt skede och innebär en utmaning för den enskilde.
Cullberg beskriver människans olika kritiska utvecklingsperioder och vad som händer när lösningen på utvecklingskrisen är positiv eller negativ. Det är viktigt att vi i varje utvecklingssteg på ett bra sätt kan gå igenom och lösa de problem som är karaktäristiska för just den utvecklingsperioden. I annat fall kan den olösta krisen aktualiseras senare i livet (a.a.).
Traumatisk kris
En traumatisk kris utlöses av en plötslig, oväntad och ofta dramatisk händelse. Ett trauma är det som utlöser en kris. Det är en reaktion på en yttre händelse som är
av den arten eller graden att individens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller basala tillfredsställelsemöjligheter i tillvaron hotas (a.a., sid.120).
De värden som kan förloras är - förutom livet självt - mat och dryck, värme och trygghet och närstående genom skilsmässa eller dödsfall. Det kan också vara att utsättas för skamsituationer eller att förlora sin sociala identitet genom att bli uppsagd från arbete eller bostad. Att utsättas för våld och kränkningar eller att drabbas av katastrofer kan också utlösa en traumatisk kris.
Styrkan på en kris varierar. En lindigare kris klarar individen av på egen hand eller med hjälp av närstående medan en starkare form av en psykisk kris kräver att personen måste använda sig av alla sina inre och yttre resurser. En ännu starkare kris kan orsaka psykiska störningar (Cullberg, 2003).
Den traumatiska krisens förlopp delas in i fyra olika faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen samt nyorienteringsfasen (a.a.).
- I chockfasen är situationen kaotisk och den drabbade har svårt att koncentrera sig. Efteråt har personen svårt att minnas vad som hänt och vad som sagts.
- I reaktionsfasen tvingas den drabbade förstå vad som hänt eller vad som kommer att hända och att finna mening i den kaotiska situationen.
- I bearbetningsfasen har den drabbade kommit över det akuta skedet och börjar kunna vända sig mot framtiden.
- I nyorienteringsfasen kan den drabbade leva vidare med den traumatiska händelsen som ett ärr. Traumat har bearbetats och den skadade självkänslan har återupprättats (a.a.)
Behandling av psykiska trauman
Herman (1998) betonar vikten av att ställa rätt diagnos på ett psykiskt trauma. Det kan annars inte behandlas på ett riktigt sätt.
Det mest centrala i ett psykiskt trauma är att den drabbade blir maktlös och att banden till andra klipps av. Traumatiska upplevelser är särskilt obarmhärtiga mot dem som redan innan har problem. De som redan saknar kontroll över sina liv, eller som förlorat samhörigheten med andra, löper större risk att utveckla elakartade psykiska sjukdomar än andra.
Ett tillfrisknande grundar sig på att den drabbade återfår sitt självbestämmande och makten över sitt liv. Det är endast möjligt inom en relation. Den drabbades erfarenheter ska tas på allvar och hennes styrka uppmuntras. Man ska förhindra att hon isoleras och motverka dominansdynamiken i bemötandet. Traumadrabbade personer ber sällan om hjälp och är speciellt ovilliga till terapi (a.a.).
Inom socialtjänsten möter man ofta människor som har fastnat i reaktionsfasen och som därför inte har bearbetat den traumatiska upplevelsen. De kan ha sökt hjälp många gånger för olika problem men traumat de har varit med om har inte uppmärksammats och de har inte fått adekvat behandling och bemötande. En låst krisutveckling där personen har fastnat i olika symptom kräver professionell behandling. Personen bör få möjlighet att så detaljerat som möjligt berätta vad som hänt. För att personen ska kunna komma vidare i sin bearbetning av traumat krävs att det som undanhålls och som är undanträngt formuleras och blir synligt (Cullberg, 2003).
Ett bra stöd från omgivningen kan mildra effekten av en traumatisk händelse, medan en fientlig eller negativ respons kan komplicera skadan och förvärra det traumatiska syndromet. Efter en traumatisk händelse är den som drabbats mycket sårbar och har dålig självkänsla. Bjurling (2003) visar i en studie att föräldrar vars barn omhändertagits av socialtjänsten hamnade i kris. De som hade stödjande människor omkring sig, och som fick hjälp att bearbeta krisen, kunde komma ur den och gå vidare. För dem som inte hade något stöd förblev krisen och sorgen obearbetad och de befann sig flera år efter separationen i chock- och reaktionsfasen.
Användning av alkohol och droger kan vara ett försök att dra sig undan och hålla ifrån sig påträngande minnesbilder från ett trauma. Genom missbruk kan den drabbade skjuta upp bearbetningen och riskerar att fastna i chockfasen och reaktionsfasen (Cullberg, 2003).