BOKESSÄ
KRITIKERN OLOF LAGERCRANTZ
Olof Lagercrantz antecknar följande i sin dagbok den 7 oktober 1960: Min gårdag var så här: på morgonen läste jag en roman av Lars Gustafsson. Signe Sparre kom på visit. Jag satte mig och skrev om ett franskt frihetsmani- fest. Det blev en ledare. Medan jag skrev kom Gunnar Ekelöf genom rummet. Han ställde sin bil utanför och tog taxi ner i stan. Tora Dahl ringde och var glad över min recension av hennes roman som stod inne denna dag. Ingrid Bergom-Larsson ringde och bjöd oss på middag. Jag for i taxi till tidningen. Sammanträde. Sedan promenad till Riche och lunch med Erik Lindegren i tea- tergrillen. Ett livligt, trevligt samtal. Inte Eriks vanliga muttrande för sig själv utan ett utbyte. En dyr fin lunch. Sedan tillbaka till tidningen. Arbete där en stund. Ledaren korrekturlästes. Martina hämtade mig. Tora Dahl kom in och åt middag med oss. Gunnar kom och satt nöjd bakom oss medan vi åt. Tora som ett barn så oskyldig och älsklig. Klockan halv åtta åkte jag till Diakonanstalten på Stora Sköndal och höll föredrag om Harry Martinson. Man lyssnade inten- sivt och jag talade med kraft och så att svetten stod mig i pannan.
Lagercrantz, som 1960 är nybliven kultur- och chefredaktör för Dagens Nyheter, var, som citatet visar, en utomordentligt aktiv person. På en och samma dag hinner han med ett otal möten, han skriver en ledare till sin tid- ning, han håller föredrag, han läser en nyutkommen roman, vilket betyder kontakt med den unga litteraturen. Han odlar sina vänskaper med Sveriges tyngsta lyriker: Martinson, Lindegren, Ekelöf. Han träffar Lindegren på res- taurang, Ekelöf hemma, och därhemma träffar han också en rad kvinnliga författare och kulturpersoner. Hans dag pendlar mellan hemmet och tidningen med utflykter till restaurangen och föredragslokalen. Han lever i högsta grad i Nuet, vilket han också konstaterar när han lägger en kommentar till sin dags- beskrivning:
Hela dagen en känsla av det stora i att få leva, att få verka, att få vara i livet, att brukas till något. Ingenting för evigheten, men en rörelse framåt, en känsla av att vara en bland andra, att ha blod i ådrorna, att inte plågas av självförakt. Hemmet hela tiden närvarande.
Citaten kommer från det urval ur Lagercrantz’ dagbok, som han förde konti- nuerligt och som getts ut av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg under titeln Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. Otterberg har ungefär samtidigt publicerat sin avhandling Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz. Hon förtecknar där närmare 400 artiklar – ledare, recensio- ner, notiser, artiklar, essäer – som Lagercrantz skrev under sin tid på Dagens Nyheter (1951-1975). Det är förstås i kraft av alla dessa artiklar liksom av hans sociala kompetens – hans förmåga till vänskap – som Lagercrantz inte bara levde i Nuet utan också blev en central gestalt i det offentliga samtalet, särskilt
394 Arne Melberg
under 1960-talet då han således inte bara var kulturredaktör utan också chefredaktör på Sveriges största morgontidning. Det var en unik kombination, som bidrar till att Lagercrantz’ 1960-tal idag framstår som en mytisk tid i den svenska kulturjournalistiken, eller rentav som det offentliga samta- lets kortvariga guldålder.
För min egen del kan jag häpna över Lagercrantz’ kolossala akti- vitet i Nuet men lika mycket över att han faktiskt inte bara skrev artiklar för detta Nu utan också böcker för ”evigheten”: under samma period som de 400 artiklarna hann han också med en avhandling, en publicerad ”dag- bok”, flera artikelsamlingar, en diktsamling, monografier om några av de största författarskapen: Dante, Stig Dagerman, Nelly Sachs och Joyce. Den gemensamma nämnaren för allt han skrev var en brinnande kärlek till litteraturen och en aldrig sviktande tro på litteraturens kraft: dess förmåga att visa oss på möjligheternas rike och samti- digt visa oss rätt i verklighetens värld. Också denna övertygelse bidrar förstås till att hans kritik och författarskap idag kan uppfattas som en sista installa- tion av den romantiska tron på diktaren och diktens förmåga att skapa och omskapa verkligheten. Det märkliga med detta är förstås inte att Lagercrantz hade romantiska böjelser utan att han faktiskt också förverkligade sitt program: under hans regim fick faktiskt litteraturen en betydande plats i offentligheten och gränsen mellan politik och kulturjournalistik verkade vara på väg att upp- hävas: litteraturen invaderade ledarsidan och politiken fick plats i kulturen. Då, på 1960-talet, skedde en sådan expansion på villkor som man frestas att kalla idealistiska. Idag är förstås villkoren alldeles annorlunda och i den mån den politiska sfären närmar sig den kulturella så sker det på ekonomins villkor: nu förutsätts ”alla” – författare, vetenskapare, politiker – bli ”entreprenörer” för att på effektivaste sätt ”sälja in” sin ”vara”, i författarnas fall: sälja sig själva.
Lagercrantz var både stridbar och omstridd, vilket inte förvånar med tanke på att han faktiskt rörde om i det offentliga rummet. Redan avhandlingen om Agnes von Krusenstjerna från 1951 var problematisk: den var personlig och anekdotisk på ett sätt som inte så lätt kunde förlikas med den rådande lit-
Kritikern Olof Lagercrantz 395 teraturvetenskapen medan den idag framstår (för mig) som en av få läsbara svenska litteraturavhandlingar från perioden. På den tiden satte man betyg på avhandlingar och Lagercrantz anförtrodde mig en gång att han tillerkändes docentbetyg mot att han lovade att aldrig söka akademiskt jobb. Anekdoten illustrerar inte bara att man hade svårt att hantera avhandlingen utan framför allt att affärerna sköttes diskret och förutsatte vänskapliga snarare än formella förhållanden.
Av mitt inledande citat förstår man att Lagercrantz odlade många vänskaper och ett ännu starkare intryck av detta får man förstås av hela dagboken, sådan den nu publicerats. Hans bok om Gunnar Ekelöf från 1994, Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma, är en underbar demonstration av outtröttlig vän- skap. Boken bygger också till stor del just på dagböckerna, varifrån utgivarna nu har redigerat fram ett antal författarporträtt. Eftersom Ekelöf redan fått sin beskärda del förekommer han nu mest i kulisserna medan det utförligaste porträttet, och den vackraste vänskapsmanifestationen, ägnas Ekelöfs motpol i lyriken, Erik Lindegren.
”Vänskapskritik” brukar man kalla sådan kritik som korrumperas av alltför täta förbindelser mellan kritiker och författare. Lagercrantz drog sig inte för vänskapskritik, vilket man ser redan av mitt inledande citat, där Tora Dahl, som han just recenserat, kommer på middag. Det säger något om den litterära offentlighetens karaktär vid denna tid men framför allt något om Lagercrantz själv: han ville uppenbart vara vän med ett stort antal författare, eftersom det var genom dem som han kunde vårda sin kärlek till litteraturen. Baksidan av denna vänskapskultur demonstreras av de indignerade kommentarer till hans framfart i offentligheten som fortfarande dyker upp. Dessa visar förstås att han rörde om och satte spår men också att många kände sig som vänner med Olof – och många som svikna vänner. Han kunde nämligen vara skarp och kritisk mot vännerna, när han ansåg att de på ett eller annat sätt svek litteraturen; också detta får man rikliga exempel på i dagboken.
Den mest berömda och mest infekterade vänskapskritiken ägnade Lagercrantz sin mentor på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten. När han 1964 kritiserar dennes memoarer innebär det också att han flyttar fram sina poli- tiska positioner. Dagens Nyheter tycks nu verkligen vara på väg att bli en kulturkritisk dagstidning där litteraturen osökt blandar sig i politiken och samhällsanalysen. Det varar förstås inte så länge: att Lagercrantz vid samma tid tar fram sin Dante kanske är ett tecken på att kärleken till litteraturen inte så lätt låter sig förenas med verksamheten i Nuet. Han ville förvisso göra Dante till en ”samtida” men den hängivna uppmärksamhet som han kunde ägna ett historiskt författarskap överskrider ändå journalistiken.
Stina Otterbergs avhandling om kritikern Lagercrantz lyfter fram just hans kärlek till litteraturen och visar hur sammanvävd denna är med hans vänskaper
396 Arne Melberg
och hur den bestämmer hans kritik. Vänskapsperspektivet blir än tydligare i de samtidigt utgivna dagboksklippen i Vid sidan av. Avhandlingen kunde förvisso ha varit mer kritiskt distanserad och anlagt ett tydligare historiskt perspektiv på denna smått unika fas i den svenska litteraturkritikens historia. Nu är det en sympatisk, rentav kärleksfull avhandling, vilket onekligen pas- sar föremålet. Hon motarbetar den demonisering av Lagercrantz som har förekommit och ännu förekommer, men hon redovisar troget alla stridigheter och bidrar därför inte heller till någon idyllisering. Hon påminner ändå om att Lagercrantz gav litteraturen och litteraturkritiken en offentlig plats som kan- ske var unik. Också efter Lagercrantz fanns en period då de större tidningarnas kulturavdelningar styrdes av litteraturvetenskapligt kvalificerade storheter (de flytande övergångarna mellan litteratur, kritik och politik var däremot speciella för epoken Lagercrantz). Idag har litteraterna i stort sett lämnat dagsjournalistiken med undantag för gästspel som krönikörer och frilansande recensenter. En doktorgrad i litteraturvetenskap betraktas inte längre som en kvalifikation för att anställas på en kulturredaktion – något som säger lika mycket om kultursidornas och journalistikens utveckling som om litteraturve- tenskapens utveckling. På 1960-talet verkade det ännu finnas möjligheter till fruktbara kombinationer i den stridbara vänskapens tecken mellan litteratur, kritik och politik; Otterberg påminner oss om att Olof Lagercrantz, om någon, var den som öppnade dörren på glänt till möjligheternas rike.
Arne Melberg
Lagercrantz, Richard och Otterberg, Stina (red.). Vid sidan av. Möten med författare från fyr-
tiotal till sjuttiotal. Wahlström och Widstrand, Stockholm 2011.
397