… i vilket kisset möter sin tillvaro som avvisat abjekt. Som konkret objekt, men som tolkat abjekt.
Upptakt
Julia Kristeva skriver i den första essän i essäsamlingen Powers of horror (Kristeva, 1984) att abjektet är ”not an ject facing me, which I name or imagine. Nor is it an ob-jest, an otherness ceaselessly fleeing in a systematic quest of desire.”, (a.a., s 1). Vidare att ”The abject has only one quality of the object—that of being opposed to I.” Abjektet är ett förnekat objekt varken objekt eller subjekt, som titeln på essän i översättning lyder. Abjektet är formellt ett objekt, men i förståelse, i tolkningen, behandlat som något annat, något som står i relation till objektet men som tillskrivs en egenskap och den
egenskapen är att vara i opposition till ett tolkande Jag. Abjektet bildar en förnekad del av en identifikation, jag vill hellre uttrycka det så att abjektet bildar den del av en struktur som är förnekad, som helst skulle förbli osynlig, eller i alla fall oupptäckt, i alla fall bortforslad. Kristeva fortsätter att skriva ”[…] as in true theatre, without the makeup or masks, refuse and corpuses show me what I permanently thrust aside in order to live”,
(a.a., s 3). Kristeva tycks mena att det finns saker som är kroppsliga men som behöver döljas från ett seende och det är detta som hon kallar för abjekt, det förkastade, det utkastade. Och hon kopplar detta utkastade till en term katarsis, renande, så att renandet ”make up the history of religions, and end up with that catharsis par excellence called art […]”, (a.a., s 17)
Abjekt-begreppet är inte Julia Kristevas eget utan det finns i allmänspråket men inte i officiella svenska ordböcker så vitt jag har kunnat se. Oxford Dictionary of English Etymology skriver däremot att Abject betyder avvisad,
rejected, det är ett adjektiv
och beskriver sålunda ett objekt, det är en egenskap hos ett objekt. Etymologin
beskriver vidare att ordet abject på engelska är synonymet med degraded, despicable, downcast. Ordet
härstammar etymologiskt från latinets abjectus, presense particip av abicere. Således kan abjekt bäst beskrivas som en bestämning till ett objekt, ett particip till ett verb som betyder avvisa, (Onions, 1966, s. 3).
Heuristiska implikationer
Jag är främst intresserad av ett abjekt-begrepp som kan tillskrivas den diskussion son utgår från Simone de Beauvoirs synpunkter (se exempelvis Kristeva, 1984). de Beauvoir tycks mena att en behöver dela in världen i åtminstone tre kategorier, Subjekt, Objekt och Abjekt.15 I alla fall i termer av förnekande, det som utgör abjektet, det förnekade (föraktliga), en substantiverad handling, en abjektion. Subjektet, den första kategorin, utgör en slags utgångspunkt för ett seende. Feminister som exempelvis Donna Harraway (Harraway, 1991) har undersökt detta subjekt och många med henne menar att subjektet är historiskt kontingent så tillvida som det är inskrivet i ett ideologiskt sammanhang, till skillnad från en slags objektivistisk syn på subjektet som värderingsfritt, i alla fall
15 Jag kommer att återkomma till detta och beskriva både objekt och abjekt närmare, tillsvidare får det stå obearbetat, har tålamod med mig.
Figur 1 Three Graces, fotografi av Sally Mann, del av hennes projekt Immediate Family.
Jens Martin Svendsen | Don’t eat the yellow snow 32 principiellt. Objektet är det som ställs före ett seende, detta är i sig problematiskt för det är inte klart vad det är som ställs före, också det kan sägas vara påverkat av allehanda ideologier. Även om en inte ser det så, så får en problem med vad objektet kan tänkas vara eftersom en analys av objektet kan leda till att de upplöses, i så fall i allt mindre delar. Vad objektet är eller hur det får förefintlighet är i allt väsentligt en metafysisk fråga, (se exempelvis Harman, 2010). Det jag kan säga här är att objekt påverkar varandra oberoende av ett mänskligt subjekt, stenar som blir blöta i regn är väl ett uppenbart exempel, ett annat exempel är blandning av vatten och sand som blir till kvicksand; objekten äger en egen agens, egen handlingsförmåga gentemot varandra.
Detta senare tycks emellertid inte vara fallet med den extrakategori som Simone de Beauvoir diskuterar. Det hon tycks som om det hon lanserar är en uppdelning av objektet i två kategorier. Det ena är objektet sådant det framstår och är erkänt som en egen existens, ett objekt där mereologiska och metafysiska resonemang förefaller relevanta, även om en diskussion om objektet-som-det-framstår inte nödvändigtvis påkallar varken mereologi som undersökningsmetodik eller metafysik.16 Det andra är det förnekade objektet som äger förefintlighet men som för den skull inte är accepterat. Det som här istället blir påkallat är ideologi. Och kanske andra resonemang, och det är detta som intressear mig – det jag är nyfiken på är således ett abjektbegrepp som utgår från Simone de Beauvoir, ett abjektbegrepp som hennes text Det andra könet slingrar sig kring.17 Och jag är intresserad av eventuella ideologiska faktorer som kan vara i görningen i en tolkningshändelse som involverar en abjektvt betingad tolknings-händelse, ett avståndstagande.
Materialet ur abjektets aspekt
Istället för att undersöka objektet i dess delar eller hur objekt påverkar varandra vill jag pröva den semiotiska och semantiska vägen. Om det är så att abjektet i själva verket inte kan betraktas som en egen kategori i metafysisk mening, däremot som en kategori i en förståelseform (mytologisk förståelseform: ond|god, dålig|bra, förskjuten|acceptabel, etc.), så kan en skilja ut objekt och tillskriva dem mening i en syntaktisk struktur. Abjekt blir ett avståndstagande till en specifik del som får en specifik värdekonnotation kopplad
16 Sönderdelande, ju närmare en betraktar ett objekt desto mindre delar tycks det falla sönder i, till slut hamnar vi i naturens minsta beståndsdelar, protoner, neutroner, higgspartiklar och sådant.
17
[…] women, who are destined to give life and not to risk it, do not experience absolute negativity, but abjection. Woman’s function of mediation between nature and man is open to a reading in terms of abjection. Even though Beauvoir does not use the term ‘abjection’, she invents another term to represent it, that is, ‘absolute alterity’. Women, according to The Second Sex, are not relative to others, but Others. (Direk, vol 49, issue 1, 2011, sidan 54).
till sig, inte abjicere som en verbhandling utan ett abjekt som ett objekt med en viss betydelse.
När det gäller Sally Manns fotografi så kan en se det så att det består av flera själv-ständiga delar. Dels kropparna i sig, tre kroppar. Dels kropparna som uppbyggda av delar, kroppsdelar där varje del har sin egen betydelse och sin egen värdekonnotation förknippad med den. Figurerna, kropparna, står uppställda i en slags skulptural ordning, som om de vore en skulptur och bilden föreställer denna skulptur. Men inte bara en skulptur utan en som det rinner ut, alltså en slags fontän. Om syntagmen (samman-sättningen av delarna till en helhet) består av dessa kroppar och de delar som ingår i kropparna, och kropparnas förhållande till varandra, det faktum att de är bundna till varandra genom deras hållning och position intill varandra, så kommer de att ge betydelse åt varandra. Det är lätt att förstå om en tänker att liknande kroppar, men med andra kroppsdelar synliga. Då skulle rimligen kropparna haft en annan betydelse än de har nu, nu är kropparna tre kvinnor, ur kvinnorna rinner vätska, vätskan får sin specifika betydelse efter som de rinner ut kvinnokroppar, vätskan utgjuten ur dessa kroppar och får då sitt värde genom detta utgjutande i dessa specifika sammanhang.
Diskussion
Jag vill påstå att abjekt bildar ett substantiv på tolkningens, eller språkets, nivå. Även om abjektet är något som behöver döljas, alltså inte en språklig kategori, så i ett verk av det slag som Three Graces är, så är abjekt något språkligt.
Kristeva hävdar att abjektet är ett specialfall av objekt, något som behöver döljas eller förskjutas, osynliggöras. Om kiss, riktigt kiss, är något som är att betrakta som avskräde, något som har med avträdet att göra, så kan det klassas som abjekt, alltså som något som borde förnekas, något grundläggande motbjudande, något som ska bort från kroppen som inte hör till. Om det då lyfts fram på det vis som Sally Mann gör, och bildar en del av ett verk, således en del av en kropp, så kan en lätt förstå att det kan tolkas som bjudande. Genom överkodning så blir hela syntagmen, hela sammansättningen mot-bjudande. Detta bygger givetvis på en hel del förutsättningar: dels syntagmens egna, alltså sammansättningen av delar, där det går att skilja ut delarna så att de bildar separata objekt kombinerade till en sammanhållen syntagm; dels att minst ett av objekten är ett abjekt, något förnekat. Hela syntagmen, hela verket, antar det värde som tillskrivs en del.
Jens Martin Svendsen | Don’t eat the yellow snow 34 Så ett första (tentativt) svar på min strategiska fråga (Varför värderas kiss olika?) skulle här bli denna: i ett sammanhang där kisset är en del, och där kisset kommer från en kropp där kisset är frånstötande, där värderas kiss som ett abjekt, men abjekt ska här inte förstås som en specialform av objekt (trots ljudlikheten) utan som ett particip. Det är en bestämning till ett objekt men är samtidigt en verbhandling, att avvisa, att dölja, det synliggjorda, som ska eller bör vara dolt för att det är motbjudande eller oönskat. Detta ger en värdering som genom överkodning bestämmer värdet på hela syntagmen. Tolkningen av ett objekt i abjekttermer fungerar här som en tolkningskod som bestämmer koden för tolkning av alla de andra ingående elementen i syntagmen. I korthet, ett objekt tolkat i abjekttermer är starkare än andra tolkningar så att det bestämmer värdekonnotationerna i de andra tolkningskoderna. Abjektet är så starkt.