Kropp och utseende är ett tema som vanligtvis skiljer män från kvinnor när det kommer till representation inom populärkulturen. Stuart Halls (1997) teorier om stereotyper beskrivs som ett sätt att reducera män och kvinnor till ett fåtal karaktäriseringar. Representationerna av de manliga och kvinnliga artisterna som vi hittar i konsertrecensionerna baserades på stereotypa föreställningar. Enligt Milestone och Meyer (2012) och diskursteorin kan maskulinitet
respektive femininitet ses som två diskurser, vilket baseras på antaganden som finns om dem.
Ett av dessa antaganden är att kvinnor vanligtvis definieras av sitt utseende och är
känslosamma, medan männen har karaktärer, karriärer och hjärnor. Detta blir även resultatet av vår analys, där ett fåtal meningar avslöjar att recensionerna fokuserar mer på kvinnornas utseende än männens.
Vi kan se i teoridelen ovan att det börjar bli vanligare att objektifiera män, vilket vi kunde hitta i både Justin Timberlakes och Sam Smiths recensioner. I Aftonbladet beskrivs
Timberlake som en ”sexsymbol”, däremot är det inte mycket fokus på hans utseende. Ordet används mest för att påpeka att han förändrats från en man som bär kostym (en ”sexsymbol”), till en som bär pläd. I Wangs (2009) artikel om kändisar i Taiwan kunde man se en koppling mellan männens utseende och framgång. Detta är ingenting som framgår lika tydligt i Justin Timberlakes konsertrecension, eller för någon av de andra männen. Likt Milestone och Meyer (2012) handlar Justin Timberlakes framgång mer om att han är en ”multitalang” än en
”sexsymbol”.
I Dagens Nyheters recension av Sam Smiths konsert läggs mycket fokus på att han är homosexuell. Det är också i denna recension som vi hittar ord som ”Sött ansikte”,
”sensationellt bred” (trots homosexualiteten) och ”charmig”. Det är fascinerande att orden som beskriver Smith inte heller bygger, likt kvinnor, på prestation utan främst på utseende och känslor. Detta blir i någon mening ett slags motsatsförhållande till den hegemoniska maskuliniteten vi beskrivit. Nog för att artistens ”mäktiga sångröst” omnämns, men
recensenten vill snarare fastna i Smiths inre liv ”problem med närhet” och ”[Smith har] aldrig varit med om besvarad kärlek” (Ringskog Ferrada-Noli 2018: 14). Därtill jämförs han, liksom i Expressen, med den kvinnliga artisten Adele. Till skillnad från Justin Timberlake fokuserar recensenten mycket mer på Sam Smiths sexuella läggning, känslor och kärleksrelationer, än på det musikaliska framträdandet. Detta blir mycket fascinerande att den öppet homosexuelle artisten beskrivs på detta vis i kontrast till hans heterosexuelle kollega, givet att vi ovan i denna uppsats ser Milestone och Meyer (2012) beskriva känslor och relationer som normalt icke åtråvärda teman, och därför inte förekommer i tidningar riktade till män. Men här kan vi samtidigt se tydliga drag av ”the new man”-diskursen. Mannen, Smith i detta fall, har mer kontakt med det som anses vara feminint, något som tillskrivs ”the new man”.
Bland kvinnornas recensioner hittar vi tydligare meningar där fokus ligger på kroppen eller utseendet. I Dua Lipas konsertrecension från Svenska Dagbladet står det ” Dessutom dansar
hon precis lagom långsamt för att de rekordmånga mobiltelefonerna i luften ska hinna fånga en snygg ”snap” eller ”story” för sina sociala medier-flöden.” (Björk 2018: 31). Detta kan tolkas som att Dua Lipa dansar för att hon vill att publiken ska hinna fota henne, alltså fokusera på hennes utseende och rörelser. Kvinnors kroppar representeras, som vi ser i
Milestone och Meyers (2012) teorier, för att behaga och betraktas utifrån den manliga blicken.
Vi kan också förstå Dua Lipa som att ha ett ”behov av kärlek” eller bekräftelse, något som vi också beskriver ovan som ett vanligt sätt för kvinnor att representeras.
I Britney Spears konsertrecension från Aftonbladet noterar vi ord som framställer artistens kropp på ett negativt sätt, ”robotlik”, ”cirkuskonster” och ”svag”. I representationsteorier anses den feminina kroppen endast se bra ut för männens skull och kvinnor bedöms utifrån sina kroppar, inte prestation, något som förefaller tydligt i recensionen av Britney Spears konsert. Intressant nog finner vi ännu en gång ett tillfälle att jämföra Justin Timberlake och Britney Spears, i och med att de haft lika långa och liknande karriärer. För även i Timberlakes recension, från Aftonbladet, står det om ”robotrörelser” och ”pojkbandsaerobics”. Skillnaden är att det är Britneys Spears kropp som ses som ”robotlik” och ”svag” (hennes form). Orden i Justin Timberlakes konsert handlar om att han dansar likt Michael Jacksons ”robotrörelser”
och ”pojkbandsaerobics” refererar till de dagar han var med i ett pojkband som hade koreograferad dans.
I Dagens Nyheters konsertrecension av Kendrick Lamar kan vi även identifiera meningen
”Trots sina oerhört välskrivna texter är inte Kendrick Lamar mindre macho än någon annan.”
(Ringskog Ferrada-Noli 2018: 3). Detta tolkar vi som att recensenten refererar till andra artister och rappare inom hiphopgenren som har vissa stereotypiska drag. En rappare skulle stereotypiskt kunna beskrivas som tuff och aggressiv, vilket bland annat beror på innehållet i låttexterna och att de framförs på ett aggressivt sätt. Bara för att Kendrick Lamar har texter som skiljer sig från andra hiphop-låtar, vill recensenten påvisa att han fortfarande är ”macho”.
Detta kan tydligt kopplas till Milestone och Meyer (2012), när de beskriver traditionell
maskulinitet, där män inte visar känslor eller bryr sig om seriösa ämnen. Alternativt kan vi här påstå att det är en slags hegemonisk maskulinitet som beskrivs.
Som vi diskuterat innan, kan maskulinitet och femininitet ses som två diskurser. Detta baseras på antaganden som finns om könen, där männen vanligtvis definieras utifrån sina karaktärer, karriärer och hjärnor, medan kvinnorna definieras av sitt utseende och känslor. Detta är något
vi kunde identifiera genom att analysera temat om kroppen. Justin Timberlake och Kendrick Lamar ansågs kunna prestera och hade inte mycket fokus på utseende. Däremot fokuserade morgontidningens recension av Sam Smith mycket på hans utseende och sexuella läggning som homosexuell, likt kvinnorna. I Dua Lipas recensioner hamnar viss fokus på hennes låtar som handlar om komplicerade kärleksrelationer och i Britney Spears recensioner fokuserar de till viss del på hennes robotlika kropp.
Skillnaden mellan män och kvinnor blir under denna kategori påtaglig. Kroppen spelar roll i recensionerna som rör de kvinnliga artisterna. Särskilt i förhållande till ett misslyckat framträdande. Då beskrivs den kvinnliga kroppen som onaturlig, eller robotlik. Det framgår av vår analys ingen uppenbar skillnad mellan de båda tidningskategorierna i sin framställning av kvinnorna och männen.
6 Slutsats och diskussion
Vårt syfte med studien har varit att utifrån en kritisk diskursanalys undersöka hur manliga och kvinnliga soloartister representeras i morgon- och kvällstidningarnas konsertrecensioner, samt att jämföra dessa två tidningstyper indelade utifrån teorier om hög respektive låg kultur. Detta för att belysa representationen av kvinnor och män, samt om representationen skiljer sig beroende på om recensionerna är skrivna i morgon- eller kvällstidningar. Analysen har delats in i tre kategorier: prestation, aktivitet och kropp. Att vi har analyserat texten utifrån tre olika kategorier har varit ett fruktsamt sätt att tematisera analysen. Det finns också andra sätt, exempelvis recension för recension och sedan sammanfatta. Dock skulle detta efter vår bedömning förmodligen tråka ut läsaren då arbetet skulle riskera att bli alldeles för stolpigt.
Nu har vi kunnat visa kategori för kategori hur de olika recensionerna skapar ett slags mönster av delvis bekräftad representationsteori. Men vi slår oss givetvis inte för bröstet för detta. Det vi kan visa på är enbart ett axplock av analyserat material, om än ett talande sådant.
Det är som Widestedt påpekar givetvis så recensenternas personliga och kulturella
erfarenheter som har betydelse vid bedömningar av olika slag. På samma sätt har artisterna olika uttryck och gimmicks som gör att de bedöms olika. Recensenterna i vår undersökning, som i ett par fall recenserar olika artister i samma studie, påverkas av konserter som de har varit på innan och läser om artisternas personligheter, vilket i sin tur torde påverkar
bedömningen. Recensenten är inte en person som sitter utan andra intryck än det som recenseras.
Vår analys av artiklarna handlar om att språket, texten, får mening genom olika
representationer. Representationen och de ordval som används i koncertrecensionerna, för att beskriva artisterna, beror på vår kultur och våra sociala konventioner. Trots att artiklarna mestadels innehåller beskrivningar om musiken och konserten, än om artisterna själva, anser vi att dessa beskrivningar är en del av representationen av artisterna.
Skillnaderna mellan representationen av artisterna styrs som sagt av våra kulturella
föreställningar om genus. Vanligtvis är vi inte uppmärksamma på vilka ord som används vid representationen av genus, men med hjälp av den kritiska diskursanalysen har vi
förhoppningsvis kunnat visa dessa. De kulturella föreställningar vi har om genus är
exempelvis de som vi har skrivit om från Milestone och Meyers teorier, där maskulinitet och
femininitet vanligtvis representerats olika inom populärkulturen. Detta knyts också till de stereotypa föreställningar vi har om genus, likt de som Wang kom fram till i sin forskning om kändisar taiwanesiska tidningar. Om genus representeras som att det finns en skillnad mellan de olika könen, är det baserat på de kulturella föreställningar om vilka karaktäristiska
egenskaper som innefattar män och kvinnor. Diskurser representerar kvinnor och män som olika och får oss att tro att det är en skillnad, vilket kan kopplas mediernas och skribenternas makt att representera dessa på ett visst sätt.
Vår analys visar som sagt att det finns en skillnad när det kommer till representationen av kvinnliga och manliga soloartister. Däremot finner vi ingen större skillnad mellan hur morgon- och kvällstidningar representerar dessa, annat än att samtliga av kvällstidningarnas recensioner av kvinnliga artister namnger dessa med dess ålder. Detta kan givetvis vara ett uttryck för ett särskilt kvällstidningsmanér, som morgontidningarna inte har. Vi kommer trots detta till slutsatsen att de olika tidningarna i stort har gemensamma drag, när det kommer till på vilket sätt de representerar män respektive kvinnor. Vi kan alltså se att även om
recensionerna har olika åsikter om artisternas konserter, överensstämmer sättet på vilket representationen av kvinnor och män sker i båda tidningstyper. Därmed vill vi våga oss på att konstatera följande:
Representationen av kvinnor och män i svenska tidningars konsertrecensioner under 2018 sker i stort såsom teorierna pekar på att de gör; kvinnor bedöms utifrån kroppen och attiraljer på scenen, medan männen bedöms utifrån prestationen på scenen.
Det tycks inte göra någon skillnad om det analyserade materialet är kvällstidningar eller morgontidningar.
Därför torde gränsen, även om vi med detta inte kan säga helt säkert, mellan hög och låg kultur, såsom den presenteras av Boëtius och Storey, vara flexibel.
När det kommer till den diskussionen om flytande eller utsuddad gräns mellan hög och låg kultur. Fenomen såsom tabloidiseringen, kommersialiseringen och internets framväxt kan vara bidragande orsaker till detta. I takt med att kommersialiseringen av media ökat, och sociala medier uppkommit inleder journalisterna på både morgontidningarnas
kulturredaktioner och kvällstidningarnas nöjesredaktioner säkerligen varje dag med att skanna av de amerikanska skvallersajternas senaste snackisar för att inte missa något. Även om nöjessidornas recensioner tenderar att stå mer sida vid sida med kändisnyheter och andra
populärkulturella uttryck, medan kultursidornas recensioner av popartister sammanbinds med högkulturella uttryck såsom opera och balett, är journalistens vardag och redaktionens sätt att organisera sig, kanske givet kommersialiseringen, likartad eftersom medierna också
konkurrerar med varandra på samma marknad om samma konsumenter. Dessa företeelser kan också vara faktorer som påverkar den flexibla gränsen mellan högt och lågt.
Denna fråga skulle kunna omhändertas i ett mer extensivt forskningsarbete, i en
masteruppsats eller rentav en avhandling, där man kan tänka sig att som forskare under en längre tid sitta ”inbäddad” på en redaktion och studera själva produktionen och sätter på vilket redaktionerna organiserar sig. Metodologiskt skulle så kunna ske genom att använda fler delar, än vi använt i detta arbete, av Faircloughs tredimensionella modell presenterad ovan.
Vi har gjort valet att inte på förhand peka ut exempelvis den högre kulturen som ”bättre” i att representera, eller motsvarande den lägre som ”sämre”. Det skulle dessutom kräva att vi i teoridelen också beskriver teorier kring vad som är att betrakta som bra respektive dålig representation, eller själva gjort och presenterat den avdömningen. Så har vi inte lagt upp arbetet. Vi har istället haft ambitionen att med uppsatsen peka på representationsteorier och utifrån givet material ta reda på om dessa går att påvisa.
Att media har en viktig roll i samhället förefaller inte helt otroligt att påpeka, särskilt när de som påpekar detta är två mediestudenter, men med en viktig roll kommer ett stort ansvar. Hur kvinnor och män i ”världens mest jämställda land” år 2018 fortfarande representeras efter teorier som bygger på världsomspännande forskning som dessutom har pågått i många år visar på att arbetet med stereotyper, ordval och samhällsdiskurser fortfarande måste ske. Vi är inte framme. Förhoppningsvis har detta arbete bidragit till att blotta och belysa detta.