I kapitel 1 framhålls att en kritisk blick på kulturella föreställningar och för- väntningar, i synnerhet på maskulinitetsnormer, är av central betydelse för arbetet med mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Vid utformandet av in- satser riktade till våldsutövare kan det krävas ytterligare former av kulturell anpassning och aktivt förhållningssätt till kulturella minoritets- respektive majoritetspositioner.
Som påpekas ovan är insatser anpassade för män som utövar hedersrelaterat våld ett utvecklingsområde, särskilt när det handlar om påverkansinsatser och behandling. I forskningen internationellt har inte hedersproblematiken lyfts fram så tydligt som ett eget område. Däremot har frågan om etniska mi- noritetspositioner lyfts fram och det framhålls att om mannen som utövar våld tillhör en etnisk minoritet kan det ställa specifika krav på hur insatsen erbjuds och genomförs. Det har diskuterats i vilken grad generella påverkans- program och andra insatser är lämpliga för män från etniska minoritetsgrupper. Debatten om behovet av kulturanpassning har bland annat handlat om en problematisering av både själva bemötandet av och arbetet med män från mi- noritetsgrupper. En nyckelfråga har varit att de professionella som arbetar med våldsutövare ofta domineras av den etniska majoriteten, vilket påverkar arbetet med våldsutövande män från etniska minoriteter. En annan fråga har varit i vilken grad insatserna behöver anpassas eftersom det finns kulturspeci- fika antaganden om män, våld, familj etc. inbyggda i modellerna. Slutligen har debatten också aktualiserat frågan i vilken grad arbetet med männen tar hän- syn till diskriminering och ojämlikhet kopplad till etnicitet och rasifiering.
Än så länge finns få exempel på och studier av kulturellt fokuserade in-
satser och mer forskning behövs.88 Men forskning pekar på betydelsen av
att i bedömningen av lämpliga insatser också förhålla sig till våldsutövande mäns kulturella identitet och självbild. Arbetssätt som bortser från kultur kan ha särskilt negativ betydelse i möte med män som är starkt identifierade med en minoritetskultur eller som har erfarenheter av diskriminering och institutionell rasism.89
Not. 87. Gottzén & Korkmaz (2013).
Not. 88. Parra-Cardona et al, (2013), Rothman et al. (2007), Williams (2003). Not. 89. Gondolf & Williams (2001).
Kapitel 4. Målgruppsanpassade insatser
50 Förändringsarbete med våldsutövande män. Strategier för kvalitetsutveckling
Kulturell anpassning handlar inte bara om minoriteter, utan också om majo- ritetskulturen. Erfarenheter från arbetet med våldsutövande män i Sverige pekar på att vissa män från den svenska etniska majoriteten kan ha svårt att känna igen sig i de bilder av våldsutövande män som förmedlas i program från exempelvis USA och Storbritannien, där våldsutövande män kan framställas som ojämställda både när det handlar om attityder och när det gäller ekonomi,
hushållsarbete och ansvar för barn.90 Svenska män kan dock utöva våld och
kränka sina partners sexuellt, trots att relationen är mer ”jämställd” när det handlar om obetalt omsorgsarbete och fördelningen av hushållssysslor och ansvar för barn. Kulturanpassning av insatser är med andra ord ett utveck- lingsområde både när det gäller minoriteter och majoriteten i Sverige.
Hbtq-relationer
Insatser för våldsutövande män behöver vara tillgängliga för och anpassade även till män som utövar våld mot en manlig partner. Den forskning som finns visar att våld i homosexuella, bisexuella, trans- och queerrelationer, förkortat hbtq-relationer, är relativt vanligt förekommande.91 Enligt en större studie
som genomförts i Sverige om denna form av våld har ungefär var fjärde hbtq- person utsatts för någon form av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld av en nuvarande eller tidigare partner.92 Utsattheten gäller även unga. Det finns
studier som tyder på att våld i parrelationer kan vara minst lika vanligt, om inte vanligare, bland hbtq-ungdomar, jämfört med heterosexuella unga, och
transungdomar framträder som en särskilt utsatt grupp.93
Det är värt att notera att även studier om våld i hbtq-relationer pekar på kö- nade mönster i våldsutövande och utsatthet. Exempelvis verkar män utsätta sina partners för sexuellt våld i högre utsträckning än vad kvinnor gör, medan kvinnor framför allt utövar fysiskt och psykiskt våld mot sina partners.94 Så-
dana tendenser har även beskrivits när det gäller våld i ungas hbtq-relationer.95
Andra specifika mönster att ta hänsyn till i arbetet med män som utövat våld i hbtq-relationer är hur just identiteten som hbtq-person kan stå i fokus för våldsutövandet, i synnerhet om den utsatta inte lever öppet. Det kan handla om att våldsutövaren använder rädsla för homofobi för att hindra den utsatta att söka hjälp, eller hotar att ”avslöja” identiteten som hbtq-person.96
Not. 90. Eriksson et al. (2006).
Not. 91. Hester et al. (2010), Longobardi & Badenes-Ribera (2017). Not. 92. Holmberg & Stjernqvist (2006).
Not. 93. Dank et al. (2014).
Not. 94. Hester & Donovan (2009); Holmberg & Stjernqvist (2006). Not. 95. Dank et al. (2014).
Sammanfattning
> Verksamheter som riktar sig till våldsutövande män bör ha rutinmetoder för att upptäcka svåra psykiska störningar och missbruk.
> Verksamheter som riktar sig till våldsutövande män bör arbeta med en intensiv intervention under de första månaderna om målgruppen är män som utövat mycket våld eller begått andra våldsbrott.
> Verksamheter som riktar sig till våldsutövande män bör anpassa insatserna efter mannens personliga förutsättningar och vilken typ av våld han utövat.
> Det kan finnas behov av anpassningar också till unga män, män med omsorgsansvar för barn, till kulturell kontext och till män som utövar våld i hbtq-relationer.