Kunskap och förståelse

För att lärare ska kunna ge rätt stöd till elever i behov krävs ett visst mått av kunskap om vilka svårigheter eleven kan hamna i och språkstörning är ett dolt handikapp och det är inte alltid så lätt för lärare att tillgodose behoven. I både enkäten och intervjuerna är det tydligt hur viktigt föräldrar anser att kunskap och kompetens om språkstörning är, det gör en väsentlig skillnad för barnet både hemma och i skolan.

Det finns föräldrar som uppger att personalen i barnets skola besitter kunskap och då går barnen i språkskola eller särskilda språkgrupper. Men generellt upplever de som svarat i den här studien att kunskapsnivån är låg eller saknas helt och efterlyser ökad kunskap och att det borde ingå i lärarutbildningen att lära sig om språkstörning. Man berättar att den kunskapsbrist som finns i skolorna får förödande konsekvenser för barnet, det bidrar till att barnet inte får rätt stöd eller anpassningar, en besviken förälder säger att barnet inte får använda anpassningar som logoped föreskrivit eftersom läraren anser att det inte behövs. Kraven på barnet blir för höga och skolan har en förväntning att barnet ska klara av uppgifter som är väldigt svåra när man har en språkstörning och det leder till en låg självkänsla och man klarar inte av skolan. Föräldrar upplever att brist på kunskap ger sådana allvarliga effekter på barnen att det påverkar deras vilja att gå till skolan.

Det var fröknarna, de hade nog inte kunskap […] och det var då de vägrade gå […] de (personalen) kunde inte hantera det. (intervju 1)

Enligt föräldern har pedagogerna i skolan inte kunskap om vad det innebär att ha språkstörning och kunde inte hantera svårigheterna, och därmed inte bemöta barnen på rätt sätt vilket resulterade i att de inte ville gå till skolan. När de vuxna som finns runt omkring barnet i skolan inte har kunskap om språkstörning och vad det kan resultera i för svårigheter blir det ofta väldigt fel för både barnet och föräldrarna. Det leder inte sällan till frustration, irritation och den som drabbas hårdast är barnet då det uppstår brister i både bemötande och anpassning av uppgifter och krav.

Det finns de lärare som saknar kunskap och samtidigt har en vilja att lära sig om språkstörning och de uttrycker att den viljan är avgörande för en lyckad skolgång. Även om viljan inte räcker hela vägen för att anpassningar ska fungera 100% så känner sig föräldrarna ändå nöjda. En

förälder berättar att när barnet började på högstadiet och en ny skola upplevde de att personalen var lättare att prata och diskutera med och samtidigt visade de en större förståelse för individen och hans behov.

[…] det har varit mycket lättare, med resonemang runt det här och förståelse för hur han funkar och så här. (intervju 2)

Här berättar en förälder att det har blivit mycket lättare att resonera med skola och att man möter förståelse för individen. En tydlig framgångsfaktor är när pedagoger eller annan personal i skolan visar en vilja att lära sig, eller en vilja att tillmötesgå, då blir upplevelsen för barn och förälder mycket mer positiv. Då finns inte någon irritation och man känner sig nöjd med skolgången.

Det tydligaste som går att utläsa i studien är att man upplever att skolan saknar både förståelse och viljan att lära sig om språkstörning och vad det innebär. Man kan visa en stor frustration efter många år med känslan av att ingen förstår eller visar en vilja att tillmötesgå barnets behov. Man upplever att skolan totalt har kört över och kränkt deras barn, skolan ställer krav på föräldrar istället för att skolan hittar lösningar som kan hjälpa barnet. Man menar att skolans krav på att barnet ska bli självständigt resulterar i att barnet får lösa många uppgifter på egen hand trots att där finns en assistent. SPSM nämns, men samtidigt skriver föräldrar att skolorna inte tar den kontakten och man upplever att det finns prestige hos skolledning som gör att man inte söker hjälp utifrån. Det som beskrivs vara det allra svåraste, är att skolan inte vill lära sig och det är vanligt att skolan lägger över problemet på barnet.

De vill helst att barnet byter skola. Jag har ett mail där rektor skriver att det är jobbigt för pedagogerna och de andra barnen när de inte förstår mitt barn. (frisvar enkät)

Föräldern har ett mail där rektor skriver att det är jobbigt för pedagogerna och de andra barnen som inte förstår barnet med språkstörning, och föräldern säger att de (skolan) vill att barnet byter skola. När ansvaret av ett problem läggs på barnet har skolan ett förhållningssätt och syn på elever utifrån ett kategoriskt perspektiv, medan styrdokument säger att skola ska ha ett relationellt perspektiv. En sådan inställning försvårar när skolan ska arbeta främjande och förebyggande.

Föräldrar upplever att diagnosen språkstörningen ifrågasätts och ignoreras, och därmed tas inte svårigheterna på allvar. När svårigheter och behov nonchaleras blir konsekvensen att eleven inte får rätt stöd eller stöd överhuvudtaget i skolan. Det förekommer att barn med språkstörning

uppfattas ha lågt IQ även när utredningar visat att det inte stämmer. När uppgifterna blir för svåra för barnet får hen sitta och spela spel på dator istället för att få anpassningar och klara av skolarbetet.

Jag är missnöjd för att dom behandlar honom som mindre vetande då så har man inte brytt sig om att lästräna med honom […] (frisvar enkät)

Föräldern berättar att skolan behandlar barnet som mindre vetande och därför har han inte fått den träning med läsning som han behöver. När skolan behandlar barnen som att de inte är tillräckligt intelligenta för att klara visst skolarbete sänks förväntningarna och de får inte rätt möjligheter att lyckas. Det kan resultera i att barnet tappar tron på sin egen förmåga och då hamna efter sina jämnåriga både i utveckling och arbetsprestationer.