Kvinnorna och de intagna

Resultatet i vår studie tyder på att kvinnliga kriminalvårdare kan uppleva många olika typer av bemötande från de intagna. Dessa kan vara både nedvärderande, säkerhetsutmanande men även närgående. I BRÅs (2006) rapport ansåg de manliga vårdarna att de blev betydligt tuffare bemötta av de intagna, än de kvinnliga vårdarna. Detta ansågs bero på att de intagna

32

respekterar de kvinnliga vårdarna mer. Resultatet av vår studie visar snarare att en kvinnlig kriminalvårdare ofta blir illa bemötta och utsätts för både hot, nedvärdering och trakasserier från de intagna.

Våra informanter uppgav att skällsord och nedvärderande beteende riktade till dem från de intagna var en vanligt förekommande företeelse på deras arbetsplats. Detta skedde oftast i olika bemötandesituationer där kvinnan var i en uppenbar maktposition vilket möjligtvis provocerade den intagne, exempelvis när en kvinnlig vårdare sa åt en intagen vad denne skulle göra. En informant uppgav att vid tillfällen där hon blir bemött med skällsord tar hon på sig en “mask” och försöker behålla sin roll som kriminalvårdare och inte ta påhoppen personliga. Kriminalvårdaren bör se sitt agerande som ett framträdande likt det Goffman (1959) menar att individer går in i en roll som en skådespelare på en teaterscen, där

kriminalvårdaren är skådespelare och bemötandet är scenen. Den kvinnliga kriminalvårdaren har flera olika framträdanden beroende på vilket bemötande som sker och vilken roll som tillåts att spela. Kvinnan har även en personlig fasad, men som skiftar i roll utifrån situation.

Vid handling tar de kvinnliga kriminalvårdarna på sig olika roller som sker i både

”frontstage” och ”backstage” (Goffman, 1959). Kriminalvårdaren befinner sig i oftast i

”frontstage” på arbetet och vid hanteringen av de intagna. Den roll som kvinnan spelar för de intagna är rollen som kriminalvårdare, men det finns en föreställning om vad som förknippas med kvinnlighet och den rollen finns alltid med henne, men som inte uttrycks i relation till de intagna. För samtliga anställda inom Kriminalvården krävs det att de går in en roll som spelas

“frontstage” och lämnar sina privata roller “backstage”, detta för att inte bli för privat i sin roll i hanteringen av de intagna. Vid bemötande situationer som anses som nedvärderande krävs det att den kvinnliga vårdaren går in i en roll som är belagd i ”frontstage”. Kvinnans

framträdande bör innefatta rollen som kriminalvårdare för att skapa ordning. När kvinnan kliver in i rollen som kriminalvårdare kliver hon även in i rollen som makthavare. Det skapas då en maktprocess mellan kriminalvårdare och intagen. Maktprocessen är föränderlig då vardera parten agerar makthavare och motståndare. Syftet med maktprocessen är att låta kriminalvårdaren gå in i en roll och bruka makt för att få de intagna mer anpassningsbara till samhället (Foucault, 2003). Det är viktigt att kvinnan behåller sin roll som makthavare för att undvika att makten ändrar riktning och att de intagna får chansen att bruka den. Det kan i vissa fall finnas utrymme för de intagna att utnyttja vårdarens roll i den maktprocess som sker mellan dem, vårdarens roll kan utnyttjas beroende på om den är auktoritär eller oauktoritär.

En kvinnlig vårdare som har en oauktoritär roll kan lättare bli utsatt för skällsord och

33

nedvärderande beteende av den anledningen att hennes maktposition inte är tillräckligt övertygande. Otydlighet i hennes roll kan utsätta kvinnan för fara i sin yrkesutövning. En kvinnlig kriminalvårdare som ofta blir nedvärderad av de intagna kan uppleva sin

kriminalvårdarroll som förminskad, detta kan i sin tur leda till minskad självkänsla som bidrar till en bristande säkerhet för kvinnan. Ervin Goffman (1959) beskriver att en tydlig roll

utmärkts genom att vi tar hjälp av kroppsspråket och olika språkliga signaler för att förmedla vilken roll vi har. Detta kan göras exempelvis via kläder vilket i detta fall speglar uniformen som kriminalvårdarna bär. Uniformen signalerar auktoritet vilket innebär att den kvinnliga kriminalvårdaren måste leva upp till den roll som uniformen kräver.

Bemötandet som sker mellan den intagne och den kvinnliga vårdaren kan även yttra sig på andra sätt än i kränkande syfte. Kvinnorna i vår studie uppgav att de både har upplevt

flörtande och försök till skapande av en relation från de intagnas sida. Försök till skapandet av en privat relation kan te sig i för stort engagemang i kvinnornas liv och anledningen till de intagnas flörtande kan vara ett sätt att manipulera och på vis försöka ta över makten från kvinnorna. Att manipulera kvinnorna gör männen i syfte att försöka återskapa hierarkin i den maktrelation som finns för att förminska kvinnan då hon i detta läge är makthavaren och den intagna är den underlägsna.

Normen i samhället är att männen alltid har varit de som har haft innehav av hierarki

gentemot kvinnorna. Genusteorin problematiserar förhållandet mellan män och kvinnor och hur kön har konstruerats. Könets konstruktion innebär att det finns uppfattningar om vilka egenskaper som tillhör respektive kön (Lander, 2003). De kvinnliga kriminalvårdarna representerar inte det som förväntas av kvinnor vilket kan uppfattas som störande hos de manliga intagna. De visar tydligt sitt missnöje och sin införtrodda maktposition genom att hålla avstånd, avvisa kvinnorna och nonchalera dem. Precis som genussystemet belyser diktomin och principen av männens innehav av makt vill en del män inte acceptera kvinnornas maktposition som kriminalvårdare och inte heller vill interagera sig med de kvinnliga vårdarna. Med detta menas att de manliga intagna utgår från samhällets genusnorm där män och kvinnor skiljs åt och där det enligt Hirdman (2003) finns ett isärhållande där männen har makten. Kvinnan som kriminalvårdare och makthavare utmanar den manliga hegemonin om att mannen är den överordnade i samhället.

34