E fter en tids trafik påminner en ytbehandling i sin uppbyggnad om en tunn, verkblandad beläggning av öppen typ. Under trafikens m edverkan har näm ligen det påförda stenmaterialet tillsammans med bindemedlet bildat ett tunt mer eller mindre väl tätat beläggningsskikt.
För att stenarna vid ytbehandlingen skola kunna fastna i bindemedelshuden på vägen, bör stenmaterialet vara rensiktat från finare fraktioner. N ä r pågruset sprides, ligger materialets kornkurva vanligen mellan ganska snäva gränser. Redan vid vältningen utsättes emellertid stenmaterialet för en viss nedkrossning som sedan oavbrutet, ehuru i långsammare tempo, fortsättes av trafiken. En del grövre material föres därvid undan av trafiken, medan en del inbäddas i bin demedlet i beläggningen. Med tiden ändras därigenom kornkurvans form och får genom tillskottet på finare m aterial en tätare sammansättning. H ur långt denna utveckling går är bl. a. beroende på stenmaterialets hållbarhet men även på, om mängden bindemedel är tillräcklig för att kringsluta och hålla fast ytterligare material, om bindemedlet är tillräckligt lättflytande vid vägbanans temperatur för att möjliggöra detta, om vidhäftningen mellan sten och binde medel är tillräcklig etc.
Det på vägbanan utspridda bindemedlet skall räcka till att täta och friska upp den underliggande beläggningsytan, till att klistra fast det nya beläggnings- skiktet vid underlaget samt till att hålla ihop stenmaterialet i det nya belägg ningsskikt som utlägges.
U n d e r l a g e t s f ö r m å g a att suga åt sig bindemedel varierar beroende på i vilken grad detta är utmagrat på bindemedel och på, om sammansättningen är öppen eller tät. Särskilt tydligt brukar detta fram träda på lagningar och justeringar, där resultatet av ytbehandlingen sällan blir detsamma som på övriga delar av vägen. A v stor betydelse är vidare bindemedlets viskositet. E tt lä ttfly tande bindemedel sugs lättare in i underlaget.
Den bindemedelsmängd som krävs för a t t h å l l a i h o p s t e n a r n a i det nya beläggningsskiktet bör i första hand vara beroende av skiktets tjocklek, dvs storleken hos det använda pågruset. A ndra inverkande faktorer äro pågrusets form och hållbarhet, bindemedlets viskositet och vidhäftningsegenskaper etc.
På provvägen har bindemedelsmängdens inverkan på resultatet av en ytbe handling i första hand studerats på provsträckor i — 12 , där bindemedlet för samtliga sträckor var asfalt av typ A 120. För att om m öjligt få en uppfattning om sambandet mellan bindemedelsmängd och pågrusstorlek, prövades tre stor lekar, 4,5— 9, 7 — 14 och 10,5 — 18 mm, med 4 bindemedelsmängder för varje.
Södra väghalvan erhöll varm t och vackert väder vid utförandet. Den norra väghalvan utfördes tre veckor senare och för dessa sträckor torde i första hand den, med hänsyn till det relativt hårda bindemedlet, kylig a väderleken under och efter utförandet ha påverkat resultatet av ytbehandlingen. V id bedömandet av läm plig bindemedelsmängd bör därför främ st resultatet på södra vägbanan tas i betraktande även om tendensen i resultatet på den norra varit densamma.
skiljas vid olika pågrusstorlekar för den lägsta bindemedelsmängd, vid vilken tillfredsställande täckning och täthet erhållits. A v sträckorna med pågrus 4,5— 9 mm var sålunda sträckan med den lägsta bindemedelsmängden, o,8 kg/m2, i det närmaste utsliten. V id i,o kg/m2 var resultatet bättre, men något varierande, medan de båda sträckorna med 1,2 och 1,3 kg/m2 icke hade förändrats nämn värt sedan utförandet. Gränsen för den lägsta bindemedelsmängden låg således för pågrus 4,5— 9 mm vid ca 1 ,1 kg/m2. P å sträckorna med pågrus 7 — 14 mm låg gränsen vid 1,4 — 1,5 kg/m2. För pågrus 10 ,5 — 18 mm erhölls en något så när tillfredsställande y ta först på sista sträckan med 1,7 kg/m2. H är låg gränsen sannolikt vid 1,8 kg/m2 eller högre.
V id valet av bindemedelsmängder var avsikten, att en uppfattning skulle er hållas om såväl undre som övre gräns för läm plig mängd. Em ellertid har den övre gränsen endast uppnåtts för pågrus 4,5— 9 mm, där sträcka 4 uppvisat överskott på bindemedel i hjulspåren i form av jäm nt fördelade feta fläckar. Bindemedelsmängden var därvid 1 ,3 — 1,4 kg/m2 eller 20— 25 % högre än det lägsta värde, vid vilket tillfredsställande resultat erhållits.
Ehuru omfattningen av försöken torde vara för liten för att några bestämda slutsatser skall kunna dras om gränserna för den bindemedelsmängd, som i olika fa ll bör användas, ha försöksresultaten dock givit en god uppfattning om de faktorer, som i första hand inverka och om storleksordningen av dessa. Inlägges de värden som enligt ovan erhållits på lägsta erforderliga bindemedelsmängd i ett axelsystem med bindemedelsmängd per m2 på ena axeln och övrekornstorleks- gräns på den andra, komma punkterna att väl ansluta till en rät linje, som för kornstorleken noll skär axeln vid bindemedelsmängden 0,4 kg/m2. Sambandet mellan bindemedelsmängd och pågrusstorlek synes sålunda med tillräcklig nog grannhet kunna betraktas som linjärt inom gränserna för normalt använda på grusstorlekar och ekvationen för den erforderliga bindemedelsmängden skulle sålunda vara av formen
B = C + k S
där C = den mängd som upptages av underlaget och som erfordras för att klistra fast ytbehandlingen mot detta.
k — koefficient för bindemedelsmängden i nya beläggningsskiktet. S = pågrusets övre kornstorlek.
B och C anges lämpligen 1 kg/m2, och S i mm.
Insättas värdena från de 12 provsträckorna med A 120, erhålles för dessa
ekvationen B = 0,4 + 0,078 S kg/m2.
För tätning av underlag och klistring åtgick sålunda i detta fall 0,4 kg/m2. Den gam la beläggningen hade här en yta, som var mager på bindemedel, men relativt väl tätad med stenmaterial. P å en del ställen, där lagningar under tidigare år utförts med grov, öppen massa, hade uppsugningen av bindemedel varit betyd ligt större och pågruset flagade snart av på väl avgränsade områden över lag- ningsställena. V ärdet k = 0,078 gäller den lägsta bindemedelsmängd, som gav tillfredsställande sammanhållning i ytbehandlingsskiktet. N ågot värde för mot
svarande högsta bindemedelsmängd erhölls endast för det finaste pågruset, där denna låg ca 2 5 — 30 % högre. Därest samma förhållande gäller även för övriga pågrusstorlekar, skulle värdet på k sålunda få variera mellan 0,08 och 0 ,1.
För att med tillfredsställande noggrannhet i förväg kunna beräkna den binde medelsmängd, som i olika fall bör användas, torde det vara nödvändigt att genom försök på underlag av olika typ få en säkrare uppfattning om den del av den totalt erforderliga mängden, som icke varierar med pågrusstorleken. Såsom fram går av ekvationen kan denna del vara ganska väsentlig i synnerhet vid finare pågrusstorlekar. V id grövre pågrus har en felbedömning av underlagets förm åga att suga åt sig bindemedel större möjligheter att utjämnas ur den del, som varierar med pågrusstorleken.
Viskositetens inverkan på bindemedelsmängden kunde icke nöjaktigt utläsas av resultaten från provvägen. På övriga sträckor av provvägen har visserligen prövats bindemedel av annan typ än A 120, men endast med två pågrusstorlekar och två bindemedelsmängder för varje. Med hänsyn till det ringa antalet p rov sträckor för varje bindemedelstyp har inga bestämda slutsatser kunnat dragas beträffande viskositetens betydelse.
Bindemedelsmängden mätes sedan gammalt i kg/m2, medan det är volym en bindemedel som har betydelse för resultatet. Den skillnad i volym , som erhålles vid användande av samma viktsm ängd av en asfaltlösning som av asfalt, är inte så stor och kompenseras till större delen då lösningsmedlet avdunstar. Skill naden mellan asfalt och tjära är däremot större, då skillnaden i spec, vik t är ca 20 % . Med hänsyn till viskositetens inverkan torde man dock icke utan vidare efter spec, vikt kunna räkna om resultat erhållna med t. ex. asfalt A 12 0 till tjära. På grund av att den normalt använda tjärans benämningstemperatur ligger så lågt som vid 6o° C mot asfaltens 12 0 ° blir tjäran lättflytande under heta sommardagar, då temperaturen i vägbanan kan gå upp till omkring 50° C. T jä rans förm åga att tränga ned i underlaget eller att kringsluta stenarna i ytbehand lingen blir då en helt annan än asfaltens och är bindemedelsmängden hög, pressas tjäran lättare upp mot stenarnas överyta och bildar feta m örkfärgade ytor. A n talet provsträckor med tjära v ar för litet för att göra någon säkrare jämförelse. N ågot så när tillfredsställande resultat av ytbehandlingen erhölls på sista tjär- sträckan, där bindemedelsmängden var 1,5 0 kg/m2, vilket omräknat efter spec, vikt m otsvarar 1,25 kg/m2 A 120. En del stenar voro därvid m örkfärgade av tjära.