Lämpliga komponenter Det framgår från studien att komponenterna

till höger är nödvändiga för ett lyckat intensivt grönt tak. Hur dessa bör placeras och vilket material för varje skikt som bör väljas är avgörande för att få ett hållbart grönt tak. Alla lager planeras på ett vis så att inga övriga risker och yttre påfrestningar kompromissar komponenternas funktion och kvalitet. ● Vegetation ● Substrat ● Filter-textil ● Rotskydd ● Vattenlagring ● Dränerande skikt ● Skyddslager ● Isolering ● Fuktspärr

För förtydligande kräver en noggrann utredning av alla tidigare nämnda risker för att försäkra sig om att konstruktionens komponenter håller hela sin livslängd då det blir både besvärligt och kostsamt att göra enskilda ingrepp i konstruktionen såväl som en risk i samtliga lager som är avsedda att vara täta.

6.1.1 Vegetation och substrat:

Vegetation och substrat är starkt inbördes beroende och behandlas därför inte i denna studie till sin helhet. Utförande av substrat kommer alltid behöva väljas baserat på val av vegetation. Riktlinjer kan däremot ges rörande samspelet mellan vegetation och substratet, såväl som dess påverkan på övriga material som resultat av valt innehåll.

Substratet kan fylla flera funktioner i ett grönt tak beroende på hur det planeras och dess funktion framgår som bäst när den innehåller mycket tillsatsmaterial. Tillsatser ger potentialen till att hålla substratet ständigt blött men trots det erhålla en godtycklig mängd luft i jorden. De har även bekräftats bidra till substratets isoleringsförmåga under frysning. Tillsatser är i regel lättare än både jordarter och organiska material och minskar således lasten på underliggande material.

En nackdel med tillsatsmaterial är att de i regel är näringsfattiga. Organiskt material har mycket näring men är tung, har dålig genomsläpplighet, ökar risken för biologiska angrepp på konstruktionen och minskar luftmängden i jorden. Genom att välja vegetation med lågt behov för näringstillskott i form av organiskt material, samt hög tolerans för mycket tillsatsmaterial kan ovan nämnda fördelar med ett tillsatsrikt substrat ges.

6.1.2 Filter-textil

Val av filter-textil baseras på flera faktorer, dels behovet av tålighet men även vattenlagring, men främst för behovet av att separera substratet från att tränga ner i konstruktionen. Hur mycket denna separation ska omfatta framgår inte men den beskrivs som erforderlig nog för sitt syfte. Filter-textil bör placeras direkt under substratet för det är lämpligt med hänsyn till ovan nämnda funktioner, men även för dess förmåga att motstå de minsta rötterna.

Under rådande förutsättningar framgår VT-filten som mest fördelaktig. Den ger ett erforderligt skydd från substratpartiklarna och har god vattenhållningsförmåga. Skulle vattnet ta slut i substratet kan ett fuktutbyte ske mellan VT-filten och jorden. Den är inte lika tålig som geotextilen, men eftersom rotskydd behövs för ett intensivt tak oavsett om filter-textilen är tålig eller inte, överväger det den positiva aspekten.

6.1.3 Vattenlagring

Den säkraste varianten av vattenlagring som särskilt lager (det vill säga lager vars primära funktion är vattenlagring) är en vattenhållande stenullsmatta som finns med i de flesta av dess gröna tak-konstruktioner. Detta skikt är lätt till vikten och kommer i stabila skivor vars höjd kan anpassas till behovet. Med en tjocklek på 40 mm håller komponenten 34 l/m 2 . Stenull är beständig mot väta och brand såväl som biologiska och kemiska angrepp precis som isoleringen av samma material som nämnt i 4.7.1. Den enskilda risken med stenullsmattor är dess

funktionspåverkan vid volymexpansion, vilket visserligen kan påverka

konstruktionens vattenlagring men gör ingen skada på konstruktionen om denna placerar mellan två vattentåliga skikt, vilket är varför den lämpar sig väl mellan rotskydd och dränering.

6.1.4 Rotskydd

Till skillnad från filter-textilen ger rotskyddet ett bättre skydd mot stora rötter som tränger ner i konstruktionen. De kemiska rotskydden utesluts på grund av dess höga risk för kemiska angrepp på underliggande konstruktioner. De fukttäta och permeabla rotskydden i plast framgår därför som lämpliga för denna konstruktion. Vissa modeller (figur 4.1a-4.1d) har rotskyddet under dräneringen vilket sannolikt beror på att det är fukttäta rotskydd. Den lösningen ger dock fri rörelse för

rötterna genom dräneringen och huruvida det problemet hanteras i de fallen framgår aldrig och det framgår som en riskkonstruktion oberoende av val av dränering.

Ett rotskydd ovanför dräneringen ger skydd till hela konstruktionen och framgår som det lämpligaste valet. Skyddet måste vara permeabelt och hänsyn måste tas till att det även kan släppa igenom små rötter. Det ger upphov till ett behov av att

ha en filter-textil som skyddar mot små rötter ovan denna, vilket VT-filten gör. Den bör även placeras under VT-filten för att inte begränsa fuktutbyte mellan VT-filten och substrat samt för att rotskyddet som är vattengenomsläppligt annars riskerar att täppas igen av partiklar från substratet.

6.1.5 Dränering

Dräneringslager är det mest omfattande och samtliga varianter har både för och nackdelar och bör adresseras en och en. Dess placering framgår dock som

lämpligast under både filter-textil och rotskydd vilket innebär att den bör placeras ovan isoleringen.

Med två vattenhållande skikt ovan som riskerar att expandera och ge ett ökat tryck mot underliggande lager är det väsentligt att det underliggande lagret kan ta upp trycket från lagren ovan och samtidigt tillåta egen volymexpansion. Från

riskanalysen framgår det att stillastående vatten är en allvarlig risk och att dräneringen ska bära ovanliggande lager. Det innebär att dräneringsmatta, korkbräda och gummigranulat alla är olämpliga för detta fall.

6.1.5.1 Dränerande material

De dränerande materialen har god potential då de är väl beprövade i markkonstruktioner och finns i olika material. En nackdel med dränerande material är att de, i löst tillstånd, inte kan tillämpas på tak med lutning över 5°. Risken finns att partiklar tillkommer med tiden och dess hela funktion förstörs. Underhåll av det dränerande lagret blir i härled något svårt eftersom det är ett utbrett lager och om det tillåter fri rörelse av både partiklar och vatten kan hela lagret behöva underhållas. Det finns metoder för att förstärka och stadga dränerande material, så väl som hålla dessa på plats, som presenteras nedan.

6.1.5.2 Markarmering

Markarmering nämns i 4.4.2 som en lämplig metod för tryckutjämning såväl som förstärkning av grus och andra dränerande material. Den framgår som ett lämpligt alternativ för att tillämpa dränerande material i gröna tak, hålla dessa på plats för att minska risken för nötning orsakade av rörelse och samtidigt släppa igenom vattnet. Om ovanliggande vattenhållande lager finns borde markarmering kunna tillämpas utan ifyllt material och ändå fungera både som ett tryckutjämnande skyddslager samtidigt som ett dränerande skikt. Med sin stora andel luft ger den i ofyllt tillstånd säker genomrinning och utrymme för fruset vatten att expanderas. Den möjliggör även ovanliggande lager att expandera under frysning.

Markarmering kan tillämpas på alla lutningar vilket gör den lämplig om man vill skapa en säkrare konstruktion genom att öka konstruktionens lutning.

Markarmering finns i olika höjder och med olika egenskaper för genomsläpplighet.

6.1.7 Skyddslager

6.1.7.1 Skyddsbetong

Det framgår från de dränerande lagren att flera av dessa kräver ett viktfördelande ovanliggande skyddslager, framförallt i en tyngre konstruktion som det studerade fallet. Av de etablerade lösningarna för skyddslager är enbart betongen

tryckfördelande och skyddar således underliggande lager från lasten. Det föreligger dock väldigt många risker rörande just betong i konstruktionen, speciellt sådan som tas i direkt kontakt med vatten.

6.1.7.2 Gjutasfalt

Behovet av ett skyddslager tycks dock fortfarande framgå som nödvändigt

speciellt med varierande vegetation som kan ge upphov till mekanisk nötning som resultat av rörelse i konstruktionen orsakad av uppbyggnad, konstruktion och horisontella krafter som vindlaster, likväl riskfyllda punktlaster. Det andra etablerade alternativet är gjutasfalt som inte är viktfördelande och som måste gjutas på ett plant och lämpligt tätskikt .

6.1.7.3 Alternativa metoder

Eftersom skyddsbetong framgår som en riskabel konstruktion och gjutasfalt inte fyller den nödvändiga funktionen bör alternativ övervägas som har båda

aspekterna i åtanke. Omfattningen av behovet tycks bero på vald dränering men framgår som att de föreligger för alla dräneringar förutom dränerande material.

6.1.8 Isolering

Det framgår som att det finns ett behov för syntetisk isolering i konstruktionen för att göra värmeflödet mer kvantifierbar. De lager som beskrivs ovan är

vattenlagrande innebär det att värmekonduktiviteten bör öka när konstruktionen fryser till is som beskrevs i 5.2.3. Utan syntetisk isolering finns det stor risk för värmeförluster för inneklimatet vilket kan resultera i att de krav som ställs på byggnadens energihushållning inte uppfylls . Syntetisk isolering har konstant värmekonduktivitet oberoende av yttre influenser, till skillnad från de övriga komponenterna i takkonstruktionen.Vissa isoleringsalternativ ger dessutom andra fördelar som är av värde för hur lyckat det gröna taket blir.

De olika isoleringarna är likvärdiga eller snarlika med hänsyn till dess

värmehållande funktion. Samtliga varianter är beständiga mot biologiska angrepp och beständiga mot vatten och kyla. Alla är lätta till vikten och har således liten påverkan på underliggande konstruktion.

Det utmärkande alternativet för isolering är cellglas som har alla positiva egenskaper som de övriga isoleringarna har men utan vissa av dess nackdelar. Med speciell hänsyn till tyngden av ovanliggande konstruktion och dess

vatteninnehåll framgår den därför lämpligast. Det som skiljer de olika

isoleringarna är dess värmebeständighet, tryckhållfasthet och permeabilitet vilket beskrivs nedan.

6.1.8.1 Värmebeständighet:

Mineralull och cellglas är obrännbara och inte bara värmebeständiga utan ger dessutom ett erforderligt brandskydd. Cellplast är inte i närheten av lika värmebeständiga och kan förstöras om takkonstruktionen eller delar av den i kontakt med isoleringen kan riskera att bli för varm. Vilket ändå bör tas i beaktning met tanke på hur varma vanliga tak kan bli som resultat av strålning som sedan eventuellt kan ledas in i konstruktionen konduktivt. Ur den synpunkten framgår cellplast som olämplig i en takkonstruktion.

6.1.8.2 Permeabilitet:

Permeabiliteten har relevans eftersom vattnet bör hållas vid det dränerande lagret och här skiljer sig de olika sorterna mycket. Mineralull har, trots sin

fuktbeständighet, god permeabilitet och kommer föra ner dräneringsvattnet mot bjälklaget. Cellglas i skivor och cellplast är fukttäta och därför lämpligare.

6.1.8.3 Tryckhållfasthet:

Beträffande tryckhållfasthet skiljer sig isoleringarna åt. Mineralull har en tryckhållfasthet på 100 kPa är på grund av detta inte lämplig. Cellplast och cellglas har tryckhållfastheten på 400 kPa respektive upp till 2900 kPa och därmed bättre lämpade i detta sammanhang.

6.1.9 Fuktspärr

Lämpligt val av fuktspärren i konstruktionen beror mest på vilken temperatur och vilken mekanisk nötning den utsätts för. Om den inte är placerad i direkt kontakt mer rent vatten blir inte kravet på en lika stort men den måste ändå vara

erforderlig nog givet att någon av ovanliggande lager inte håller tätt. De flytande tätskikten framgår som olämpliga i Svenskt klimat.

Ett grönt tak är så fuktigt att minsta otäthet orsakar en fukttransport ned till

underliggande konstruktion som resultat av gravitationskraften. De flesta takdukar måste därför skarvas och tätas i både skarvar och mot kanter och utesluts.

PVC-duken som kan varmluftsvetsas blir tät och SBS-Modifierad Bitumen är ett tätt lager som kan svetsfästas mot bjälklaget, och båda framgår som tillräckliga som fuktspärrar. Den sistnämnda lägger sig tätare mot bjälklaget och är bäst etablerad i nordiskt klimat för sin beständighet under kyla och gör ett lämpligare alternativ i konstruktionen.