Regeringens förslag: Länsstyrelsen utövar tillsyn över att föreskrifter och beslut följs, om föreskrifterna och besluten gäller allmänna sammankomster, offentliga tillställningar, platser för fritids- eller kulturverksamhet, handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes flygtrafik eller platser för privata sammankomster.
På begäran av länsstyrelsen ska den som bedriver eller ansvarar för verksamheten lämna de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Länsstyrelsen har rätt att få tillträde till lokaler, områden och utrymmen där verksamheten bedrivs. Polismyndigheten ska på begäran lämna länsstyrelsen den hjälp som behövs om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl.
Länsstyrelsen får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och för att föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och beslut enligt lagen ska följas. Länsstyrelsen ska vid behov samråda med smittskyddsläkaren. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorians lagförslag anges inte att länsstyrelsen har rätt att få tillträde till utrymmen där verksamheten bedrivs.
Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på promemorians förslag. Svensk Scenkonst anser att kommunerna i många fall saknar resurser och kompetens för det aktuella tillsynsuppdraget. Flera länsstyrelser anser att det bör vara möjligt att samordna eller överlåta tillsyn mellan länsstyrelserna eller att överlåta viss tillsyn till kommunerna för att effektivisera tillsynsarbetet. Länsstyrelserna anser också att kravet på synnerliga skäl för att begära bistånd från Polismyndigheten är för högt ställt och bör ersättas med
Prop. 2020/21:79
68
särskilda skäl. Arbetsmiljöverket ser en risk för att länsstyrelsen och Arbetsmiljöverket beslutar förelägganden som är oförenliga med varandra och efterlyser en tydlig reglering av hur en sådan situation ska lösas. Kammarrätten i Stockholm anför att bestämmelsen enligt promemorians förslag kan kompletteras med ordet förbud för det fall förbehållslösa förbud kan bli aktuella inom ramen för länsstyrelsens tillsyn. Svenskt Näringsliv anför att beslut om vitesföreläggande bör få användas endast om den som föreläggandet avser inte rättar sig efter en erinran eller varning. Liknande synpunkter framförs av Svensk Handel. Transport- styrelsen anser att ett system med sanktionsavgifter bör övervägas. Folkhälsomyndigheten anser att samma instans inte bör både utöva tillsyn och ta fram föreskrifter och besluta i enskilda fall. Förvaltningsrätten i Linköping har liknande synpunkter.
Skälen för regeringens förslag Valet av tillsynsmyndighet
För att säkerställa att de föreskrifter och beslut enligt den nya och tillfälliga covid-19-lagen följs bör det finnas någon myndighet som har tillsyns- ansvar för detta. Lagen omfattar verksamheter av skiftande slag. Syftet med de särskilda begränsningarna är dock detsamma, nämligen att förhindra spridning av sjukdomen covid-19. Föreskrifterna kommer därmed att ha många gemensamma drag. Regeringen anser därför att det bör utses endast en myndighet som ska utöva tillsyn över alla verksamheter. En sådan ordning framstår som ändamålsenlig.
Det är Polismyndigheten som för närvarande ansvarar för att pröva ansökningar om tillstånd att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Polismyndigheten har även befogenhet att under vissa förutsättningar ställa in eller upplösa sådana sammankomster och tillställningar. Regeringen gör i avsnitten 12.2 och 13.2 bedömningen att Polismyndigheten ska ha kvar dessa uppgifter när det gäller föreskrifter och beslut som tar sikte på att förhindra spridning av sjukdomen covid-19. Det framstår dock inte som en ändamålsenlig lösning att i detta samman- hang ge Polismyndigheten några ytterligare uppgifter i fråga om tillsyn.
En tänkbar lösning är att kommunen utövar tillsyn enligt den tillfälliga covid-19-lagen. Kommunerna har emellertid redan ett tillsynsansvar enligt lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen, som tar betydande resurser i anspråk. Om kommunerna tillförs ytterligare tillsyns- uppgifter, skulle det riskera att tränga undan tillsynen av serveringsställen och annan viktig tillsynsverksamhet. En sådan ordning bör därför inte införas.
Regeringen anser att ett lämpligare alternativ är att utse länsstyrelsen som tillsynsmyndighet. Länsstyrelserna föreslås få besluta i enskilda fall om särskilda begränsningar enligt den tillfälliga covid-19-lagen. Regeringen bedömer att det kan vara lämpligt att t.ex. länsstyrelserna bör få meddela föreskrifter om särskilda begränsningar på regional nivå. Länsstyrelserna kommer i så fall att ha goda kunskaper om det aktuella regelverket. Myndigheterna har stor erfarenhet av tillsynsarbete och bör därför ha goda förutsättningar att snabbt arbeta upp effektiva rutiner. Mot denna bakgrund anser regeringen att länsstyrelsen är den myndighet som är bäst lämpad att ha tillsynsansvaret enligt den tillfälliga lagen.
69 Prop. 2020/21:79 Länsstyrelsen bör därför utöva tillsyn över att föreskrifter och beslut om
särskilda begränsningar följs, om föreskrifterna och besluten gäller allmänna sammankomster, offentliga tillställningar, platser för fritids- eller kulturverksamhet, handelsplatser, kollektivtrafik, inrikes flygtrafik eller platser för privata sammankomster.
Regeringens förslag innebär att länsstyrelserna ska få besluta om särskilda begränsningar i enskilda fall (avsnitt 12.1). De förslag som behandlas i avsnitten 11.1–6 ger utrymme för att bemyndiga läns- styrelserna att meddela föreskrifter om särskilda begränsningar på regional nivå. Folkhälsomyndigheten anser att en och samma instans inte bör både utöva tillsyn och ta fram föreskrifter och besluta om åtgärder i enskilda fall. Förvaltningsrätten i Linköping har liknande synpunkter. Regeringen konstaterar att det inte är ovanligt att en myndighet utövar tillsyn i fråga om beslut och föreskrifter som myndigheten själv har beslutat. Ett exempel på det är Post- och telestyrelsens tillsyn enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (7 kap. 1 §). Under förutsättning att det görs en organisatorisk åtskillnad mellan de olika funktionerna inom länsstyrelsen, ser regeringen inte något hinder mot en sådan ordning i detta fall. Den framstår tvärtom som både ändamålsenlig och lämplig.
Det finns 21 länsstyrelser, som var och en får tillsynsansvar enligt den tillfälliga covid-19-lagen. För att tillsynen ska kunna utövas så enhetligt och effektivt som möjligt bör det finnas någon som ansvarar för tillsynsvägledning och samordning. Regeringen bedömer att Folkhälso- myndigheten bör ansvara för nationell tillsynsvägledning. Dessutom bör en länsstyrelse ha ansvar för att samordna länsstyrelsernas tillsynsarbete. Dessa frågor kan lämpligen regleras genom förordning.
Flera länsstyrelser anser att det bör vara möjligt att samordna eller överlåta tillsyn mellan länsstyrelserna eller att överlåta viss tillsyn till kommunerna för att effektivisera tillsynsarbetet. Regeringen konstaterar att det i nuläget inte finns något beredningsunderlag för att överväga en sådan reglering.
Rätt till upplysningar och tillträde
För att länsstyrelsen ska kunna utöva tillsyn enligt den tillfälliga covid-19- lagen har den behov av information. Regeringen föreslår därför att länsstyrelsen ska ha rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen av den som bedriver eller ansvarar för verk- samheten. För att kunna utöva tillsyn bör länsstyrelsen dessutom ha rätt att få tillträde till lokaler, områden och utrymmen där verksamheten bedrivs. I vissa fall kan länsstyrelsen behöva få hjälp av polisen för att kunna utöva tillsyn. I likhet med vad som gäller enligt lagen om tillfälliga smitt- skyddsåtgärder på serveringsställen bör länsstyrelsen därför kunna begära att Polismyndigheten lämnar länsstyrelsen den hjälp som behövs. En sådan begäran bör få göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl. Flera länsstyrelser anser att kravet på synnerliga skäl för att begära bistånd från Polismyndigheten är för högt ställt och bör ersättas med ett krav på särskilda skäl. Regeringen konstaterar att uttrycket synnerliga skäl är vedertaget i detta sammanhang,
Prop. 2020/21:79
70
se 9 kap. 9 § alkohollagen (2010:1622), 7 kap. 19 § lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter och 6 § lagen om tillfälliga smitt- skyddsåtgärder på serveringsställen. Det saknas därför skäl att frångå promemorians förslag.
Tillsynsåtgärder
Länsstyrelserna bör få besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och för att föreskrifter och beslut enligt den tillfälliga covid-19-lagen ska följas. Ett beslut om föreläggande kan innebära en skyldighet för mottagaren att göra något, t.ex. att vidta en viss smittskyddsåtgärd. Det kan också innebära att mottagaren ska avstå från att göra något. Ett föreläggande kan således som en yttersta åtgärd innebära ett förbud mot att bedriva en viss verksamhet. Med anledning av Kammarrätten i Stockholms synpunkter kan det noteras att ett beslut om föreläggande kan innebära ett förbehållslöst förbud. Regeringen föredrar därför promemorians lagtextförslag. Arbetsmiljöverket ser en risk för att läns- styrelsen och Arbetsmiljöverket beslutar förelägganden som är oförenliga med varandra och efterlyser en tydlig reglering av hur en sådan situation ska lösas. Det kan konstateras att föreskrifter och beslut enligt den tillfälliga lagen inte påverkar arbetsgivares skyldigheter enligt föreskrifter och beslut om arbetsmiljö. Regeringen ser därför inte någon risk för att den situation som Arbetsmiljöverket befarar uppkommer i praktiken.
Länsstyrelsens beslut inom ramen för tillsynen enligt covid-19-lagen ska syfta till att förhindra smittspridning. För att säkerställa att besluten i sak är de lämpligaste från smittskyddssynpunkt bör det i lagen anges att länsstyrelsen, om det behövs, ska samråda med smittskyddsläkaren. Det innebär inte att smittskyddsläkaren måste rådfrågas inför varje beslut. Det bör vara länsstyrelsen som i det enskilda fallet avgör om smittskydds- läkarens kompetens behövs.
Länsstyrelsens beslut om förelägganden bör kunna förenas med vite, vilket bedöms vara ett lämpligt och effektivt påtryckningsmedel för att få en verksamhetsutövare att följa föreskrifter och beslut om särskilda begränsningar enligt den tillfälliga covid-19-lagen. Regeringen anser inte att det finns anledning att frångå promemorians förslag på det sätt som Svenskt Näringsliv och Svensk Handel efterfrågar. Det är länsstyrelsen som i ett beslut om vitesföreläggande ska bestämma vitets storlek till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt med hänsyn till adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå denne att följa det aktuella föreläggandet, se 3 § lagen (1985:206) om viten. Bland annat i de fall som länsstyrelsen beslutar om förbud mot att bedriva en viss verksamhet, kan det vara lämpligt att beslutet förenas med ett löpande vite i enlighet med 4 § lagen om viten.
Förhållandet till Polismyndighetens uppgifter
Polismyndigheten har enligt ordningslagen i uppgift att pröva ansökningar om tillstånd att hålla allmänna sammankomster och offentliga till- ställningar. Polismyndigheten har även befogenhet att under vissa förutsättningar ställa in eller upplösa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Regeringen gör i avsnitten 12.2 och 13.2 bedömningen att Polismyndigheten ska ha kvar dessa uppgifter när det
71 Prop. 2020/21:79 gäller föreskrifter och beslut som tar sikte på att förhindra spridning av
sjukdomen covid-19. Frågan uppkommer därför hur Polismyndighetens uppgifter förhåller sig till länsstyrelsens tillsynsuppgifter.
Polismyndigheten ska enligt förslaget ha ensamt ansvar för tillstånds- prövningen. Polismyndigheten kommer i det sammanhanget att behöva förhålla sig till dels föreskrifter om särskilda begränsningar av allmänna