I föreliggande kapitel belyses hur organisationen av språkintroduktion och övergången till nationellt program vid gymnasieskolan diskursivt konstrueras i de intervjuade lärarnas artikulationer. Lärarna var vid intervjutillfällena under hösten 2015 verksamma inom språkintroduktion och intervjuades utifrån en intervjuguide (se kapitel 2). Intervjufrågorna fokuserade verksamheternas organisation och elevernas övergång till gymnasieskolan (se bilaga 1). I texten förekommer utdrag i dialogform ur intervjutranskriptioner med intervjuare (I) och lärare (L). Lärarnas svar på intervjufrågorna utgör artikulationer kring övergången,
övergången till nationellt program vid gymnasieskolan har urskilts.
Under 2015, då intervjuerna genomfördes, tog Sverige emot ca 35 000 asylsökande ensamkommande barn och ungdomar (www.scb.se). Ensamkommande ungdomar är den elevgrupp som, enligt lärarnas artikulationer, utgjorde den största ökningen av elever i de sex undersökta kommunerna vid tiden för intervjuerna. Återkommande i lärarnas svar är att många av eleverna har kort skolbakgrund, det vill säga upp till tre års skolgång. I ett par mindre kommuner har elevgruppen med kort skolbakgrund utgjort hela språkintroduktionsprogrammet under flera år, medan det i en av de större kommunerna är en av flera elevgrupper som har ökat i storlek under året innan intervjutillfället, sett till det totala elevantalet.
Språkintroduktion skiljer sig gentemot övriga gymnasieprogram i det att antagningen sker under hela läsåret, och antagningsförfarandet av nya elever kan organiseras på olika sätt, enligt Skolverkets allmänna råd för utbildning av nyanlända elever (SKOLFS 2016:2). I vissa kommuner får eleverna vid intervjutillfället påbörja språkintroduktion så snart de har anlänt till kommunen, medan andra kommuner anordnar antagning vid några tillfällen per termin. En av de verksamheter som har undersökts för denna studie har förändrat sin organisation från att ha kontinuerlig antagning till att ha antagning under några tillfällen per termin. Anledningen till detta var att den kontinuerliga antagningen upplevdes oorganiserad. Undervisningen påverkades, framgår det av lärarnas artikulationer, då det ständigt tillkom nya elever i grupperna och lärarna upplevde att de gång på gång började om från början med undervisningen. I det här kapitlet presenteras två diskurser: Ålder, tid och språkkunskaper – förhållningssätt till
96
Ålder, tid och språkkunskaper – förhållningssätt till predestination
Den första diskursen, Ålder, tid och språkkunskaper – förhållningssätt till predestination, handlar om elevens ålder, närmare bestämt den tid eleven har möjlighet att studera språkintroduktion innan eleven fyller 19 år, och de språkkunskaper som eleven behöver uppnå. I Skollagen anges den övre åldersgränsen för när gymnasieskolan kan påbörjas: ”Gymnasieskolan ska vara öppen endast för ungdomar som avslutat sin grundskoleutbildning eller motsvarande utbildning och som påbörjar sin gymnasieutbildning under tiden till och med det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år” (SFS 2010:800, kap 15, 5 §). I praktiken betyder det att eleven måste påbörja nationellt program vid gymnasieskolan senast vid höstterminens start det kalenderår eleven fyller 19 år, eftersom inga nationella program startar vid vårterminens början. I Skollagen fastställs alltså två faktorer, elevens ålder och den tid som eleven har till sitt förfogande, för att nå de åtta eller tolv godkända betyg som krävs för att bli antagen till nationellt program vid gymnasieskolan. I tabell 6 ges en översikt över diskursen
Ålder, tid och språkkunskaper – förhållningssätt till predestination.
Tabell 6. Översikt av diskursen Ålder, tid och språkkunskaper – förhållningssätt till predestination.
nodalpunkt Ålder och tid.
moment Kunskapskraven i årskurs 9, antagningsregler till nationellt program
element Språkfärdighet, bedömning under tiden vid
språkintroduktion, predestinering organisation, språkutvecklande arbetssätt
ekvivalenskedja ”födelseår”
” åtta respektive tolv betyg” ”nivågrupperingar” ”kort skolbakgrund”
myt Språkkunskaper är en given väg till studier och arbete.
Den nodalpunkt som urskiljs i denna diskurs är tecknen ålder och tid, då dessa är bärande för diskursen. I diskursen finns även elementen språkfärdighet, organisation och språkutvecklande
97
arbetssätt. Att dessa har benämnts som element beror på att de inte är tillslutna, då begreppen har olika innebörd på olika skolor och i olika lärares artikulationer. I analysen av lärarnas artikulationer framkommer att språkfärdighet är något som alla informanter berör på ett eller annat sätt. Detta är föga förvånande, då ämnet svenska som andraspråk är ett språkämne och språkfärdighet är ett viktigt inslag. Analysen visar hur denna språkfärdighet konstrueras i lärarnas artikulationer.
För att en elev från språkintroduktion ska kunna bli antagen till ett gymnasieprogram måste eleven först erhålla ett godkänt betyg i bland annat svenska som andraspråk. Alla informanter framhåller att det är kunskapskraven i årskurs 9 som är riktlinjen för ett godkänt betyg. I diskursen utgör kunskapskraven i årskurs 9 ett moment i informanternas artikulationer i och med att detta är riktlinjen för att lärarna som undervisar niondeklasseleverna ska kunna sätta betyg. Enligt Laclau och Mouffes diskursteori är ett moment en temporär tillslutning, det vill säga inte en fullständig tillslutning, men där det finns en diskursiv hegemoni (Laclau & Mouffe, 2001, s. 134). I sammanhanget lärare och kunskapskrav måste lärare transformera kunskapskraven, det vill säga omsätta dem i en praktik. Det är alltså lärarens tolkning av betygskraven som omsätts i elevens slutliga betyg och denna tolkning kan se olika ut hos olika lärare. På så sätt är det inte en total diskursiv tillslutning, även om Skolverket verkar för en tillslutning genom att exemplifiera bedömning i kommentarmaterial. Det betyder inte att det finns ett medvetet val hos lärarna att bedöma olikt Skolverkets intentioner, men då betygssättning handlar om enskilda lärares bedömning är det rimligt att anta att det kan finnas en glidning i tolkning av dokument mellan läraren och Skolverket. Då blir konsekvensen att det kan finnas ett gap eller en förskjutning i det diskursiva momentet.
Ett par av de intervjuade lärarna anser att kravet på åtta eller tolv godkända betyg för att elever ska kunna antas till ett nationellt gymnasieprogram är högt ställt. Dessa informanter säger dock att kraven förbereder eleverna för studier på gymnasienivå och att vissa elever ser nyttan av att ha studerat många ämnen på svenska innan gymnasietiden. När informanterna formulerar sig om vad som är viktiga kunskaper för eleverna att ha med sig från språkintroduktion anger sex av dem sådant som direkt kan knytas till språkfärdighet. Exempelvis säger Lärare 2 att ”Jag tycker att den här kommunikativa förmågan är viktigast. Utan ett språk där du kan kommunicera är det ju svårt både för vidare studier och svårt att kunna få ett jobb”. Lärarna uttrycker i artikulationerna att ämnet svenska som andraspråk främst är ett språkfärdighetsämne. Även de två lärare som tydligt uttrycker att de profilerat sig mot läsning och skönlitteratur, det vill säga att de i hög grad använder sig av skönlitteratur i undervisning, talar om ämnet som ett
98
språkfärdighetsämne. I artikulationerna urskiljs även att skönlitteraturens roll handlar om att ge kunskaper och färdigheter i läsning och textförståelse. Kunskaperna är enligt dessa informanter ett viktigt verktyg för elevens vidare studier, vilket framgår av följande: ”Ja, jag tycker ju att läsförmågan är helt avgörande. Att dom är självständiga, engagerade läsare och har strategier för hur dom ska klara svårigheter som dom möter i läsningen” (Lärare 6).
Ett resultat i kapitlet om förskjutningar i skolämnet svenska som andraspråk visar att språkfärdighetsdiskursen som går att urskilja i styrdokumenten har påverkats av den språkdidaktiska forskning som pågått kring undervisning i andraspråk. Praxisrelaterad forskning går även att urskilja i diskursen Ålder, tid och språkkunskaper – förhållningssätt till
predestination. Ett tydligt exempel på detta är forskning kring språkutvecklande arbetssätt i
undervisningen, vilken redogjordes för i kapitel 2. Detta artikuleras hos ett par av lärarna när de återger hur elevernas språkförmågor tränas. De säger sig lägga ner mycket tid på att utförligt visa exempel på hur olika texttyper utformas och låter sedan eleverna arbeta med egna texter. ”Att man upprepar samma moment flera gånger fast på olika sätt. Dom kan få presentera en talanalys muntligt och sedan gör vi den skriftligt så att dom lär sig gången” (Lärare 4). Motivet till detta är att utveckla elevernas texter och förbereda dem för senare kurser och uppgifter. Läraren som citerades finner att detta arbetssätt fungerar väl bland alla elever som behöver stöd i sin språkutveckling, oavsett om svenska är elevens första- eller andraspråk. Språkutvecklande arbetssätt och genrepedagogik är områden som läraren skulle vilja utveckla tillsammans med de övriga gymnasieprogrammen. Läraren uppger sig arbeta genrepedagogiskt och ser fördelarna med att använda metoden i arbetet med ämnesspecifikt språk. Inom området genrepedagogik anses varje skolämne ha sin specifika vokabulär (Gibbons, 2016; Rose & Martin, 2012), vilken bör behandlas inom varje ämne, då ämnesläraren är experten på den typen av vokabulär. Detta är ytterligare någonting som Lärare 4 tar upp:
Det är en nödvändighet att utbilda programlärare [i språkutvecklande arbetssätt] för att det ska fungera, att dom inser hur dom ska undervisa våra elever och att det även gynnar andra elever. För det jag ser när jag undervisar svenska elever [gymnasiekurs i skolämnet svenska, författarens anm.], då arbetar jag enligt cirkelmodellen, man upprepar samma sak hela tiden och man ser att det gynnar många svenska elever. Även om jag inte tycker om sån undervisning så måste man ha en färdighetsundervisning. Så det är vissa färdigheter man måste lägga ner mycket tid på och trycka på i undervisningen för annars tar sig inte eleven igenom det här. (Lärare 4)
Den här läraren har anammat arbetssättet och visar genom tecken som ”färdighetsträning”, ”lägga ner mycket tid på” och ”annars tar sig inte eleven genom det här”, att elevens lärande står i fokus oavsett om det handlar om ämnet svenska som andraspråk eller svenska. Trots att
99
läraren säger sig inte vara förtjust i färdighetsundervisning i gymnasiekurser i ämnet svenska ser vederbörande ändå nödvändigheten av den typen av träning för att hjälpa elevens fortsatta skrivande och slutförande av kurs.
I artikulationerna ovan beskrivs språkutvecklande arbetssätt som ett nödvändigt och effektivt sätt att arbeta, men trots det har det ändå inte en etablerad plats i gymnasiekursen i skolämnet svenska hos den här läraren. Läraren vill å ena sidan ägna tid åt annan undervisning och har försökt arbeta mer tematiskt i kurserna i skolämnet svenska:
Jag har testat att jobba ganska tematiskt med svenska elever och det är ju roligt, men man ser att vi inte når fram. Då skiter det sig, dom kan inte presentera källor eller dom vet inte vad ett argument är och så vidare. (Lärare 4)
Å andra sidan anser läraren att genrepedagogik skulle kunna ha en plats inom andra ämnens ramar i olika gymnasieutbildningar för att underlätta inlärningen för eleverna. I analysen av artikulationen utläses att läraren är positiv till det arbetssättet, men har en kluven inställning till att använda det i skolämnet svenska. Läraren anser att ”det är roligt” att arbeta på det sätt läraren kallar tematiskt i det ämnet.
Inom diskursen fungerar språkutvecklande arbetssätt som ett diskursivt element i tre av lärarnas artikulationer. Dessa lärare ger ingen komplett beskrivning av vad detta arbetssätt innebär, vilket antagligen beror på deras förgivettagande om min förförståelse av begreppet. De ombads inte heller definiera begreppet, men även om intervjufrågorna inte specifikt handlar om språkutvecklande arbetssätt återfinns artikulationer om detta alltså i tre lärares artikulationer. Detta gör att begreppet tar plats och har betydelse för diskursen. Innebörden av detta begrepp är emellertid inte fixerat, vilket ger det en ställning av element i diskursen. Begreppet hade kunnat vara ett diskursivt moment om intervjufrågorna mer specifikt hade rört vad lärarna la in i betydelsen av språkutvecklande arbetssätt och om det då hade visat sig finnas en samsyn i artikulationerna.
Ett exempel på hur kunskapen om språkutvecklande arbetssätt sprids återfinns på den skola där lärare 7 arbetar. Där pågår ett utvecklingsarbete där en förstelärare i svenska som andraspråk har uppdraget att informera och föreläsa om språkutvecklande arbetssätt bland övrig personal på gymnasieskolan. Läraren säger att det finns ett större intresse för språkutveckling bland rektorer och övriga kollegor än vad som tidigare var fallet, vilket av läraren upplevs som positivt. Däremot är det inte alltid en enkel uppgift att utbilda sina kollegor. Läraren upplever ibland att det budskap om språkutvecklande undervisning som hon presenterar uppfattas som
100
kritik av kollegornas arbete och undervisningsmetoder. I artikulationen framkommer att läraren måste betona att det är förslag på utvecklingsområden som förmedlas och inte kritik mot nuvarande undervisning. Praktiskt tillvägagångsätt i undervisning undersöks inte i denna avhandling, men då några av lärarna nämner språkutvecklande arbetssätt har det en plats inom diskursen. I artikulationerna framkommer tydligt att dessa arbetssätt används i språkintroduktion och att rektorer på skolan organiserar ett slags kollegialt lärande kring utvecklingsområdet språkutvecklande arbetssätt, vilket tyder på att arbetssättet sprids till andra program vid den aktuella gymnasieskolan. I den ovan citerade artikulationen av Lärare 4 syns en vilja att sprida kunskapen om språkutvecklande arbetssätt, men kanaler saknas.
Didaktisk forskning kring andraspråksinlärning, både svensk och internationell, har framhållit språkutvecklande arbetssätt och genrepedagogik som ett framgångsrikt sätt att undervisa andraspråkselever på (jfr. Rose & Martin, 2012; Axelsson, 2015). Inom diskursen Ålder, tid
och språkkunskaper – förhållningssätt till predestination finns alltså språkutvecklande
arbetssätt som ett moment. Innebörden är inte fixerad, men är en tydlig del inom diskursen. Arbetssättet sprids inom den del av verksamheterna där de intervjuade lärarna arbetar, men i diskursen framkommer utifrån lärarnas artikulationer att implementeringen av arbetssättet behöver organisatoriskt stöd för att nå ut även till andra lärargrupper.
Bedömning under tiden på språkintroduktion
En del av diskursen Ålder, tid och språkkunskaper – förhållningssätt till predestination är lärarnas artikulationer kring bedömning. För ämnet svenska som andraspråk inom språkintroduktion gäller målen och kunskapskraven för årskurs nio för att eleven ska erhålla betyg. Alla intervjuade lärare använder sig av det nationella provet i svenska som andraspråk för årskurs 9 i bedömningen i slutet av tiden på språkintroduktion. Under tiden inom språkintroduktion sker bedömning kontinuerligt. Tre av lärarna uppger att de tillsammans i sitt arbetslag arbetar med bedömning av elevernas prestationer.
Utifrån lärarnas artikulationer om hur bedömning sker under tiden en elev studerar vid språkintroduktion finns en del skillnader kommunerna emellan. Det finns inga standardiserade prov eller mätinstrument speciellt framtagna att använda under elevens tid på språkintroduktion. I diskursen finns dock flera lösningar när det gäller mätning av elevens kunskaper och progression. Samtliga lärare är överens om att det inte går att använda nationella provet i årskurs 3, eftersom elevernas ålder och kognitiva nivå inte passar, då målgruppen för provet är nioåringar. Däremot säger sig en informant använda det nationella provet för årskurs
101
6, då den språkliga nivån i provet anses matcha var eleven ungefär befinner sig i sin språkliga utveckling, även om det åldersmässigt inte är optimalt. Inom diskursen framkommer artikulationer som beskriver att gamla nationella prov för vuxenutbildning i Svenska för invandrare (sfi) används för att göra en avstämning av elevernas kunskaper. Eftersom dessa prov är utarbetade för vuxna gör det att den kognitiva nivån passar bättre, enligt lärarna. En lärare konstaterar dock att sfi-proven är utarbetade mot andra mål än dem som uttrycks i grundskolans kursplan:
Just dom här eleverna som läser sva, har ju mycket att hämta in vad gäller sva-kunskaper, så vi har gjort så att dom har gjort dom här sfi-nationella proven som delmål. Och det skrivs in i deras studieplan. Och det är syv [studievägledaren, författarens anm.] som skriver in det i studieplanen så att det är liksom en morot för dom. Här på skolan vet jag att dom inte gjort nationella proven för år 3 och år 6, utan bara för år 9. Dom har gjort sfi-proven istället. Men dom svarar egentligen mot fel mål, inte mot sva-målen. (Lärare 2)
I diskursen framkommer alltså att lärare använder sig av kursprov som är framtagna mot andra mål än dem som undervisningen syftar mot, vilket indikerar att lärarna upplever ett behov av standardiserade mätinstrument under utbildningens gång. Informanterna som står för artikulationerna om de olika mätinstrumenten har dock utbildning i ämnet och det är rimligt att tro att de kan se de förmågor som mäts i provet och hur eleverna står sig mot dessa, även om proven inte är framtagna mot kursmålen för deras elever.
Inom diskursen finns artikulationer kring användning av bedömningsskalan från Gemensam
europeisk referensram för språk (GERS) för bedömning av språknivån när elevernas kunskaper
mäts. Skalan har i Sverige främst använts inom moderna språk och inom Svenska för invandrare (vuxenutbildning). Referensramen utgör en gemensam grund för att utarbeta kursplaner, läroplaner, examina och läromedel för språkinlärning i hela Europa (Skolverket 2009, s. 1). I lärarnas artikulationer urskiljs att en verksamhet som ingår i denna undersökning använder denna bedömningsskala för att kunna placera elever i rätt undervisningsgrupp utifrån nivå. Grupperna är också namngivna efter nivåerna på GERS-skalan, exempelvis A1, A2 och B1. Denna bedömningsskala används i moderna språk i den svenska skolan, men också i svenska som andraspråk inom vuxenutbildning. Däremot är den inte frekvent använd i de undersökta verksamheterna, vilket framgår då det inom diskursen urskiljs få artikulationer kring den. Några artikulationer inom diskursen handlar om igenkänning av GERS, men i artikulationerna urskiljs att skalan inte används av de flesta informanter som känner till den.
Att informanter utvecklar och genomför egenproducerade prov urskiljs inom diskursen och har ett större utrymme än artikulationerna kring GERS. Inom diskursen går det sammantaget att
102
utläsa att nationella prov är den typ av prov som inom språkintroduktion har störst utrymme och som dominerar artikulationerna inom diskursen, men det finns även artikulationer som pekar på att egenproducerade prov också genomförs. De artikulationer som har minst utrymme kring prov och bedömning är de som handlar om GERS. Ett par artikulationer som visar att en kommun använder sig av datorprogram där eleverna genomför test. Dessa datorbaserade test ska enligt läraren mäta elevernas kunskaper i svenska, matematik och engelska. Dock förväntade sig läraren att kartläggningsmaterialet för elever i svenska som andraspråk, som Skolverket väntades publicera någon månad efter intervjun genomfördes, skulle ersätta detta datorprogram. Läraren kommenterar även användning av nationella prov:
L: Vi har ju använt det här dataprogrammet så det är ju ett sätt. Tidigare använde vi sfi-proven, men vi gör det inte längre, utan vi använder det här dataprogrammet.
I: Använder ni några andra prov under tiden eleverna är på språkintro? Andra mätmetoder, eller? L: Alltså vi, i grupp fyra [gruppen som förväntas nå kunskapskraven årskurs 9, författarens anm.] använder ju nationella provet i svenska [och svenska som andraspråk, författarens anm.] årskurs 9.
I: Inga andra prov?
L: Nä, inte så där. Däremot skulle man ju önska att vi fick använda provet i årskurs 6. Men det får vi ju inte eftersom det är på gymnasieskolan. Det är ju jättemärkligt, vi läser grundskolans så får vi… Jag kan tycka att det vore toppen ifall vi till och med fick sätta betyg i årskurs sex. Men det får vi ju inte heller. (Lärare 8)
Läraren uttrycker en önskan att få sätta betyg när eleven nått de kunskapskrav som motsvarar årskurs 6, men enligt läraren är detta inte möjligt eftersom språkintroduktion ska arbeta mot betygskraven för årskurs 9.
Lärarnas artikulationer om bedömning i diskursen Ålder, tid och språkkunskaper –
förhållningssätt till predestination tyder på gemensamma förhållanden för alla kommuner, men
också förhållanden där praktiken runt bedömning skiljer sig åt. Det gemensamma är att kunskapskraven i årskurs nio gäller, men bedömningen under utbildningens gång är alltså mer mångtydig när lärarnas artikulationer analyseras. Hur bedömning av språkfärdigheten ska gå till är ett element där det finns tvetydighet inom diskursen. Informanterna är alla lärare med erfarenhet av bedömning av elevens kunskaper och den sker under utbildningens gång med olika bedömningsinstrument. Utifrån lärarnas artikulationer används inte de nationella proven i årskurs 3 av informanterna med motiveringen att de inte passar elevgruppen mognadsmässigt: