Läraren har en maktposition i interaktionen och i talet om eleverna

I likhet med Bartholdssons (2008) definition av maktbegreppet, att makt är något man äger

rätten till att utöva, ser vi i vårt resultat att lärarnas tal om eleverna som normala eller

avvikande utgår från att de äger ett företräde att utöva makt över eleverna. Vi uppfattar därför att lärarnas åsikter om normalitet och avvikelse inverkar på hur de ser på och behandlar eleverna, vilket i sin tur kommer att påverka interaktionen mellan dem. Det faktum att lärarna kan ge en tydlig beskrivning av de elever som de anser är normala respektive avvikande visar att de besitter makten att tala om, särskilja och behandla eleverna utifrån dessa begrepp. De diskurser om normalitet och avvikelse vi funnit uppvisar att lärarna i stort har samma värderingar och likartade åsikter. I deras uttalanden framkommer att de alla tycker att en normal elev befinner sig på skolan, sköter sig och gör det den ska samt kan rätta sig efter skolans normer och regler. De ger också samstämmiga beskrivningar av de avvikande eleverna; det är elever som har svårt att anpassa sig och följa både de skrivna och oskrivna reglerna, så kallade regelbrytare, som kan uppvisa ett omoget och/eller utåtagerande beteende. Dessa åsikter och den bild de ger av normalitet respektive avvikelse är dock inte skapat utifrån dem själva utan är en spegling av samhällsnormerna som i sin tur skapar normerna för

skolan och dess aktörer (Börjesson & Palmblad 2003). De förväntningar som finns på såväl läraren som eleverna är alltså en produktion av samhällets normsystem som skapar tankar om hur människor ska bete sig utifrån de roller de blivit tilldelade. Precis som Aspelin (1999) beskriver är vi oftast inte medvetna om att vi reglerar vårt beteende utifrån olika outtalade eller uttalade regler, utan vi agerar eller säger ofta saker utan att reflektera över varför vi egentligen uttrycker oss på just det viset. När lärarna i vår studie talar om vilka elever som kan anses vara normala respektive avvikande gör de det utifrån den kontext som de i intervjun är en del av. De uttalar sig alltså som lärare; som ung eller medelålders kvinna, som

högskoleutbildade, som svenska medborgare med svensk bakgrund, som anställd på en kommunal skola och som professionella yrkesverksamma. Hur de pratar om eleverna är alltså starkt påverkat av de normer och förväntningar som finns på dem som lärare, anser vi. Denna komplexa kontext bidrar till att skapa de diskurser vi funnit för hur en lärare bör tala om eleverna. Lärarens tal om normalitet och avvikelser påverkas också av styrdokumenten till vilka lärarna måste förhålla sig. I läroplanen står det att eleven ska fostras efter "den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism"(Lgr 11 s 7). Läraren har alltså till uppgift att hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i läroplanen när de talar om normalitet och avvikelser utifrån sin lärarroll, vilket vi upplever har stor påverkan på de svar lärarna gett oss i intervjuerna.

Hur läraren förvaltar sitt maktföreträde över eleverna ser vi får konsekvenser för hur de bemöter och hanterar dessa i klassrummet. Vad Bartholdssons (2008) beskriver som ”den vänliga maktutövningen” tycker vi oss kunna se i lärarnas tal om elevernas normalitet och avvikelser. De vill, med omtanke om eleven, få alla att passa in och kunna anpassa sig efter skolans norm- och regelverk. Lärarna använder alltså sin makt i syfte att frambringa

förnuftiga och nyttiga handlingar hos eleverna, precis som Bartholdsson (2008) framhåller, och detta sker genom att läraren förhindrar negativa handlingar och leder eleverna i rätt riktning. Ett exempel på detta är att lärarna berättar att de ibland anpassar en del regler för vissa elever, för att undvika att de ska ses som avvikande. Sara beskriver hur hon, när hon märker att eleven börjar tappa fokus ser till att eleven får byta aktivitet till något eleven själv önskar göra, för att förhindra att eleven "straffar ut" sig själv. Detta görs alltså med omtanke om eleven, för elevens eget bästa. De intervjuade lärarna uttrycker att deras relation till eleverna är av stor vikt för elevernas uppträdande i klassrummet. De anser att om eleven känner förtroende, tillit och respekt för dem som lärare och upplever att hon vill honom/henne väl tror lärarna att detta eventuellt kan förhindra att eleven agerar på ett oönskat sätt och

därmed avviker. Såväl Wester (2008) som Permer och Permer (2002) talar om hur skolan försöker frammana elevers egen känsla för rätt och fel samt ansvar. Med detta menar de, utifrån vår tolkning, att de normer, i form av moral och ordning, som lärarna vill ska råda i klassrummet måste implementeras hos eleverna så att de på ett naturligt sätt kan leva upp till det som förväntas av dem. Wester (2008) framhåller att de normer som råder i klassrummet i första hand upprätthålls genom tillsägelser och beröm, detta är också något som vi sett finns representerat i intervjupersonernas tal. Ett exempel på detta är när Elin beskriver att

uppmärksamheten hon ger åt de utåtagerande eleverna oftast är av negativ karaktär i form av tillsägelser. Elin berättar vidare att ett negativt beteende aldrig kan få ett positivt bemötande utan att hon bemöter negativt med negativt och positivt med positivt. Hjörne och Säljö (2008) menar att skolan blir en slags ”grindvakt” för vilka elever som kan ses som normala och vilka som ses som avvikande. De avvikande eleverna skiljs ut genom att deras agerande på något vis ses som avvikande, vilket värderas som något negativt, något som måste korrigeras och suddas ut. Att det avvikande ses som något negativt grundar sig i tanken att alla ska vara lika och att skolan ska verka homogeniserande (Assarson 2009). Detta framkom även i de

intervjuade lärarnas tal, då det finns tydliga tecken på att det de beskriver som avvikande hos vissa elever värderas som något negativt, som något som stör ordningen i klassen på olika sätt. Den normala eleven däremot framställs som det önskvärda, upplever vi, det är mot denna beskrivning samtliga elever bör sträva. Det finns således en önskan om att jämna ut skillnader mellan elever inom skolan, menar Assarson (2009), och detta sker genom att vidta en mängd olika normaliserande åtgärder. Åtgärder av detta slag blir synliga i lärarnas tal om hur de hanterar elevers normalitet och avvikelser i klassrummet vilket vi kommer diskutera vidare nedan (5.1.6).

Waterhouse (2004) talar om (vad vi valt att översätta som) ett stämplings perspektiv och menar att lärares sätt att bemöta och tala om elever som avvikande, skapas genom de sociala processer som ligger bakom föreställningarna om normalitet och avvikelse. Han menar att de föreställningar och tolkningar som lärare har av normalitet och avvikelse får konsekvenser för hur dessa lärare kommer att behandla och hantera sina elever. Hur de intervjuade lärarna kategoriserar och beskriver sina elever som antingen normala eller avvikande, anser vi, därför vara avgörande för hur de hanterar dem. Genom detta blir lärarnas makt tydliggjord. Vår tanke är att makten lärarna besitter i sitt tal om eleverna får konsekvenser, i första hand, för eleverna men också på en samhällsnivå.