Vår studies tredje problemområde avsåg att ge oss en bild av respondenternas syn på jämställdhet i skolmiljö. Vi har i enkäten gett respondenterna tre förslag på metoder som eventuell kan öka jämställdheten och bett dem markera det antal förslag de ansåg vara tillämpbara.
a) Att i högre grad tillgodose flickors och pojkars olika
Tycker du att det är viktig att skolan på något av ovanstående sätt verkar för jämställdhet?
Svarsfördelningen mellan de båda yrkeskategorierna var förhållandevis jämn. Som synes ovan anser en klar majoritet av respondenterna att man genom att ha fler manliga pedagoger i skolan skulle kunna öka förutsättningarna för jämställdhet. Vidare ansåg drygt hälften att man i högre grad skulle se till de olikheter som kan finnas i flickors och pojkars behov. Minst intresse visade respondenterna vårt förslag om en ökning av könsuppdelade undervisningsgrupper.
Reflektion
Hela trettiosex av de fyrtio respondenterna ansåg att fler män i skolan skulle öka jämställdheten. Vi anser att en jämnare könsfördelning mellan pedagoger i skolan på ett positivt sätt kan bidraga till att eleverna får ett vidgat perspektiv på hur män och kvinnor är, och på vad man som vuxen kan arbeta med. Fler manliga pedagoger inom skolan leder dock inte automatiskt till att jämställdheten ökar, snarare handlar det om att på detta sätt få ökade förutsättningar till jämställdhet. Avgörande för hur framgångsrikt jämställdhetsarbetet i skolmiljön blir avgörs av vilket förhållningssätt rektorer och pedagoger - oavsett kön - väljer att inta till fenomenet genus och jämställdhet. Det handlar om vilken insikt och förmåga man har att kritiskt reflektera över sin egen roll och sitt eget agerande i samvaron med eleverna. Detta resonemang styrks av Sandqvist (1990) som påpekar att män och kvinnor som arbetar i skolan fortsätter att vara verksamma inom olika ämnen och verksamheter samt på olika nivåer och bryter följaktligen inte mot de traditionella könsmönstren utan bekräftar dem istället.
Totalt tjugofem av de fyrtio respondenter tyckte att det var viktigt ur jämställdhetsperspektiv att i högre grad tillgodose flickors och pojkars olika behov.
Den situation som kan uppstå om man i ännu högre grad försöker främja specifika behov och olikheter hos de båda könen är att man ”gör dem till naturliga och självklara” och därigenom bortser från sitt eget ansvar att uppmuntra till olika aktiviteter eller till olika ”sätt att vara”. Att vara flicka eller pojke inbegriper inte på något självklart sätt att man ”måste vara” på något speciellt sätt eller ha specifikt könsrelaterade behov eller intressen. Det är viktigt att pedagoger i skolan erbjuder mångfald och valmöjligheter utan begränsande tankar kring kön. Även Öhrn (1990) menar att fokusering på flickors och pojkars olikheter i pedagogisk verksamhet riskerar att resultera i raka motsatsen till jämställdhet, nämligen att istället befästa de traditionella mönstren.
Slutligen ansåg fjorton av de fyrtio respondenterna att det kan vara en fördel att oftare använda sig av särundervisning. Om man förespråkar könssegregerade grupper i vissa pedagogiska situationer visar det enligt vår tolkning att man intagit ett förhållningssätt där man reflekterar över den inverkan och de konsekvenser fenomenet kön kan ha i skolmiljö. Man har sannolikt även tillämpat och sett positiva resultat av detta pedagogiska upplägg eftersom man anser att det i högre grad bör tillämpas. Majoriteten – tjugosex respondenter ansåg inte att detta var något upplägg som i högre grad skall tillämpas. Detta behöver dock inte innebära att de intagit ett könsblint förhållningssätt eller att de avvisar kön som aspekt. De kan i varierande grad ha arbetat med segregerade grupper men kommit till slutsatsen att detta av olika anledningar inte främjat jämställdheten.
Tillämpande av könsintegrerad/segregerad undervisning som ett led i skolans jämställdhetsarbetet kan ses ur olika perspektiv. En fördel med traditionell samundervisning kan vara att eleverna integreras på ett naturligt sätt. Denna integrering visar då även på vilken typ av samhälle vi önskar leva och verka i. Det blir alltså viktigt att integrera eleverna för att på detta sätt minska skolans och samhällets segregerande
innefattar enkönade grupper kan vara ett led i jämställdhetsarbetet. Man kan då ta hänsyn till barns olika identitetsutveckling och genom att dela upp dem i enkönade grupper ges de möjlighet att träna sådant de inte gör i blandad grupp. Denna tanke av pedagogerna - att främja jämställdheten i skolan genom att arbeta i könssegregerade grupper – visar på reflektion och engagemang kring genusaspekten. Det finns dock viss problematik kring undervisning i könssegregerade grupper och då i form av att den kan motverka sitt eget syfte. Karlsson (2003) beskriver jämställdhetsprojektet i Storsjöskolan i Jämtland vilket bedrivits med syfte att studera om könssegregerad undervisning är bra eller ej. De försök som gjordes utföll olika i olika klassrum och det var svårt att finna något entydigt svar på fördelar med könsuppdelad undervisning.
Vissa studier fick till och med avbrytas då de ansågs öka polariseringen mellan könen.
Vad man drog som slutsats av projektet var att varje lärare ständigt måste fråga sig vad som kan bidra här och nu till en förändring mot jämställdhet just i hennes/hans klass.
Vi har frågat respondenterna om de anser att det i deras respektive utbildning i högre grad bör utbildas/informeras om frågor kring jämställdhet i skolan. Då vi i vår undersökning inte riktat oss mot respondenter i någon specifik ålder innebär det att de uppskattningsvis har genomgått sin utbildning någon gång från 60-talet och framåt.
Under denna tidsepok har synen på begreppet jämställdhet varierat samtidigt som
”ämnet” kan sägas ha tagit mer eller mindre plats på den samhälleliga dagordningen. Vi bedömer att detta kan avspegla sig i våra respondenters svar såtillvida att man kan anse sig ha fått mer eller mindre information om jämställdhet i sin respektive utbildning beroende av när man genomfört den. Den personliga referensramen hos våra respondenter kan därigenom sägas variera, vilket i sin tur kan ge utslag i deras syn på i vilken mån begreppet jämställdhet bör prioriteras upp i utbildningen. Med detta i
beaktande har vi valt att först visa yrkeskategoriernas svar och därefter även visa resultatet mot bakgrund av när respondenterna genomgått sin utbildning.
5
1
14
0 0 2
9 8
0 1
0 2 4 6 8 10 12 14 16
Relativt lite
Nej, i nte al
ls
Grundskolelärare Förskolelärare/Fritidspedagoger
Figur 3
Anser du att det i din utbildning i högre grad bör informeras om jämställdhet?
3
Examen 60-70 talet Examen 80 talet och senare
Figur 4
Anser du att det i din utbildning i högre grad bör informeras om jämställdhet?
Reflektion
Så gott som samtliga respondenter ansåg att deras utbildning i större omfattning borde behandla begreppet jämställdhet. Dock varierade synen på i vilken utsträckning man borde öka informationen. Det är intressant att så många av respondenterna är positivt inställda till att skolans pedagoger får mer insikt och kännedom om jämställdhetsarbete i skolmiljö under sin utbildning. Vi tolkar detta som att de själva bedömer att deras eget pedagogiska yrkesutövande genom åren hade gagnats av att de haft mer kunskap inom området. Om man dessutom inser att man inte är fullärd och att man inte automatiskt
har all kompetens inom området bara för att man arbetat inom yrket si eller så många år så är man en bit på väg i sitt jämställdhetstänkande.
Då vi jämför resultatet som är baserat på under vilka år man studerat kan vi konstatera att det inte finns någon märkbar skillnad i svaren som kan härledas till under vilken tidsepok respondenterna genomgått sin utbildning. Av detta drar vi slutsatsen att omfattningen av information kring jämställdhet i skolmiljö tycks ha legat på ungefär samma nivå under de senaste decennierna. Detta går i linje med vad Karlsson (2003) menar då hon hänvisar till Bromans beskrivning av lärarutbildningens undervisning kring genusfrågor som slumpartad och helt beroende av om det finns någon i ämnet intresserad lärare eller ej. Hon menar att lärarutbildarna dessutom brister i kunskap i ämnet och att detta är den viktigaste orsaken till att man inte undervisar om genusproblematiken. Karlsson beskriver vidare en undersökning utförd av Hjälmskog för Högskoleverkets räkning, där lärarutbildarnas behandling av jämställdhetsfrågor studerades. Även här framkom att brist på kunskap fanns samt att intresse saknades hos lärarutbildarna, och att uttrycket ” vi har just börjat prata om det” bäst beskrev läget.
Respondenterna har även fått uttala sig om huruvida de anser att det för eleverna finns situationer i skolan där det kan vara en fördel att vara flicka alternativt pojke. Till denna fråga fanns en följdfråga där vi undrade om det i så fall gick att som pedagog i skolan använda sig av denna ”vetskap om fördelssituationer” i jämställdhetsarbetet.
Tjugoåtta av de fyrtio respondenterna beskrev inga fördelssituationer för något av könen utan besvarade frågan med Nej, eller Vet ej. De återstående tolv ansåg att det fanns dylika fördelssituationer i skolmiljön och beskrev dem enligt följande;
Sju respondenter menade att det fanns vissa fördelar för pojkarna såsom att ”pojkarna tar mer för sig vid lagsporter vid idrottstimmar”. Även i klassrummet fanns fördelssituationer för pojkarna. ”Om det är stökigt på lektionerna har pojkarna lättare
för att göra sig hörda”, ”pojkar tar mer plats och tid” och slutligen; ”pojkar som är utåtagerande accepteras lättare än flickor som är utåtagerande”.
Fem av respondenterna såg däremot vissa fördelssituationer för flickorna, såsom
”flickorna har lättare att koncentrera sig, vänta på sin tur, räcka upp handen och sitta stilla”. En av respondenterna uttryckte att ”flickor är lättare att kompromissa med”.
Åtta av de ovan nämnda tolv respondenterna anser vidare att de i sitt jämställdhetsarbete kan dra fördel av denna vetskap. Fördelarna riktas mot flickorna och då i form av ”att variera arbetssättet för att det skall passa flickor bättre;
åtminstone ibland”.
En av respondenterna menar att ”i klassrummet försöker jag att gruppera så mycket jag kan för att uppnå så lugn miljö som möjligt”.
När det gäller rasterna och de bollspelsaktiviteter som företrädesvis pojkarna bedriver ansåg ett par respondenter ”att själv delta i aktiviteten gör att man lättare kan få med flickorna”.
Reflektion
I denna fråga har vi försökt ”synliggöra” respondenternas tankar kring hur de uppfattar flickors och pojkars situation och verklighet i skolan ur jämställdhetsperspektiv betraktat. En relativt stor andel av våra respondenter, tjugoåtta av fyrtio, anser att det inte finns några situationer i skolan som kan innebära fördelar för flickor respektive pojkar eller svarar att de inte vet.
Vi får här svaret att dessa situationer inte anses förekomma men vi får ingen indikation till varför de aldrig anses uppstå. Vi kan därför endast spekulera över varför dessa tjugoåtta inte ”ser” vad de övriga tolv säger sig observera. En anledning kan vara att man helt enkelt inte ser några fördelssituationer utan bedömer könens ageranden och
kompetenser som identiska. En annan möjlighet är att frågan upplevs som lite provocerande och att man därför hellre väljer att föra tankarna till ett rättviseperspektiv eller likaperspektiv och därför inte svarar.
Av de tolv som tvärtom ansåg att dessa ”fördelssituationer” existerade, tycker sju av dem att situationerna gagnar pojkar. Vad respondenterna här nämner som situationer till pojkars fördel är då de i högre grad tar för sig i sport, att deras ljudvolym är högre i klassrummet, att de tar mer plats och tid och att deras utåtagerande beteende i högre grad accepteras i skolan. När respondenterna beskriver pojkarnas agerande är det i termer som att de tar plats och tar utrymme – inte att de får plats eller utrymme. Detta sätt att beskriva pojkars dominans kan sägas finnas genomgående i undersökningen.
Om man konstant tillåts ”ta” kan det i en förlängning uppfattas som att man får lov att göra detta.
Fem av de tolv respondenterna ansåg alltså att flickorna har fördelar i vissa situationer och beskriver dem i termer av att de i högre grad kan sitta stilla samt vänta på sin tur.
De räcker upp handen stället för att ropa och anses även ge en bild av att vara mer mogna samt lättare att kompromissa med. Det är här intressant att se att flickornas mer anpassade och fogliga beteende ses som en fördel för dem, medan vissa mindre önskvärda egenskaper hos pojkarna blev till fördel för dem i vissa situationer. När respondenterna beskriver flickors förmåga att sitta stilla och vänta på sin tur som en fördelssituation för dem så kan detta tolkas på olika sätt. Pedagogen ser det troligtvis som en fördel att ha ”förmåga” att kunna sitta still samt vänta eftersom man i klassrummet förväntas vara lugn och arbetsam. Men, vilka fördelar har dessa flickor av sin ”förmåga” om övriga elever är mer högljudda, tar för sig eller påkallar uppmärksamhet på ett annat sätt? Blir de då istället förlorare på grund av att de besitter denna ”förmåga? Då Käller (1990) påtalar att flickorna inte får tillgång till lika stor del av skolans resurser i form av talutrymme och läraruppmärksamhet menar hon att det är
just beroende av fenomenet att flickor i högre grad än pojkar är fogliga, väntar och sitter stilla.
Med detta synsätt kan man tänka sig att pojkars mer frekventa lärarkontakter kan vara beroende av att de tar till andra och mer effektiva metoder för att få lärarnas uppmärksamhet. Om flickor sitter stilla och väntar eller försöker påkalla lärarens uppmärksamhet genom att räcka upp handen, medan pojkar väljer att samtidigt – eller enbart – ropa rakt ut då de behöver hjälp eller vill ha uppmärksamhet så minskar lärarens valmöjlighet och pojkarna får läraren att frångå det turordningssystem som avsågs med handuppräckningen. Kontentan blir att strategin ”ropa rakt ut” utan tvekan är mer effektiv om man snabbt vill bli uppmärksammad. Vad vi med detta resonemang vill belysa är att även om pedagoger i dylika situationer bedömer att flickorna har fördelar av att sitta tyst, vänta, räcka upp handen så är det inte självklart att flickorna själva ser sig lika gynnade av dessa ”sina förmågor” utan kanske rent av känner att de kommer till korta.
Av de ovan nämnda tolv respondenterna anser åtta av dem att de kan använda sin vetskap om ”fördelssituationer” i sitt jämställdhetsarbete med eleverna.
Enligt samtliga åtta respondenter är det flickornas situation i skolan som kan främjas genom att pedagogerna använder sig av kunskapen om dessa situationer. Då det i skolans miljö finns ett antal aktiviteter såsom fotboll, street-hockey, basket etc. som företrädesvis bedrivs av pojkar anser några respondenter att det är en fördel om man själv deltar i syfte att få fler deltagande flickor. Här har dessa respondenter intagit ett aktivt förhållningssätt där de reflekterar över sitt agerande i genusproblematiken.
Vidare anser några av dem att man kan variera arbetssättet samt gruppera eleverna på ett sätt så att det i högre grad skall passa flickorna. Vi tolkar detta som att ett arbetssätt som behöver varieras för att bättre passa flickor, kan vara - i ett icke-varierat utformande - mer anpassat för pojkar. Det är dock inte självklart att det förhåller sig så i de klasser som berörs av vår undersökning. Vi vill ändå hänvisa till Öhrn (1990),
Sandqvist (1998) Käller (1990) Wernersson (1977) m.fl. vars forskning påvisar att skolans undervisning redan under de första skolåren är mer anpassad för det manliga könet. De menar dessutom att den svenska skolan är uppbyggd med pojken som norm för undervisningen. Sandqvist (1998) beskriver två olika skolsystem, ett för pojkar och ett för flickor vilket kallas för den ”dubbla” dolda läroplanen. Att den dolda läroplanen är dubbel innebär att den i högre utsträckning gäller för flickor än för pojkar, vilka tillåts ta sig större friheter i skolan.
Ibland hörs i jämställdhetsdebatter synpunkter som gör gällande att skolan skulle vara mer utformad för det ena eller andra könet. Vi har därför frågat respondenterna hur de ser på dessa aspekter. Nedan redovisas svaren i stapeldiagram och här framgår tydligt att viss samstämmighet råder mellan de två yrkeskategorierna.
6
Anser du att skolan är mer utformad och anpassad för flickor alternativt pojkar?
Majoriteten av respondenterna ansåg att skolan i lika hög grad är utformad för båda könen. Detta motiverades till största del med att ”man behandlar barnen lika och alla är lika mycket värda”, lika vi gör ingen skillnad, lika för båda könen, lika det är vår uppgift. Två respondenter svarade; har aldrig tänkt tanken.
Av de respondenter som inte ansåg att skolan var lika utformad för alla bedömde nio att den var mer anpassad för flickorna. Motiveringarna som gavs till detta synsätt var att;
”flickor har lättare att sitta stilla och lyssna, mer anpassningsbara och kan jobba självständigt”.
Endast tre av respondenterna ansåg att skolan var mer utformad för pojkar än flickor.
Deras tre motiveringar var; ”tempot i skolan, höga röster och framfusighet”, ”pojkar får ta mer plats” ”det speglar samhället i stort”.
Reflektion
Tjugoåtta av respondenterna bedömde att skolans utformning var lika väl anpassad för båda könen. I svaren beskrivs och uttalas en stark känsla för ett likaperspektiv och man motiverar alltså skolans väl anpassade utformande med att man är noga med att behandla flickor och pojkar lika. Behandlar man eleverna lika blir skolan med andra ord lika väl utformad och anpassad för båda könen, enligt respondenternas synsätt.
Vi menar att det inte räcker att erbjuda barnen lika behandling och möjligheter genom ett gemensamt förhållningssätt gentemot dem. Om skolan i lika hög grad skall kunna vara utformad för såväl flickor som pojkar krävs flexibla och könssensitiva pedagogiska upplägg. Det krävs också en förmåga att sätta den enskilda eleven i fokus bortom könsstereotypen. Tolv stycken av respondenterna ansåg att det fanns vissa skillnader. Av dessa tolv ansåg nio stycken att skolan är mer utformad för flickor. När respondenterna ger motiveringar till varför de anser skolan vara mer utformad för
flickor beskriver de återigen deras högre ansvarskännande, samt deras kompetenser vad gäller att sitta stilla, lyssna etc.
Vi funderar över om det är skolans utformning, som efterfrågar just de kompetenser som flickor - i högre grad än pojkar - anses besitta? Eller om det kan vara så att flickorna i högre grad än pojkarna har anpassat sig efter de kompetenser som skolan efterfrågar? Enligt respondenternas svar anses flickor i högre grad anpassa sig och därigenom anses skolan vara mer anpassad för dem. Vi konstaterar att detta synsätt som innebär att se på flickor som det mest gynnade könet i skolmiljö, avsevärt skiljer sig från vad tillgänglig forskning i ämnet vidhåller.
Tidigare i denna undersökning har vi refererat till forskningsrapporter och avhandlingar som presenterat beskrivningar av hur pojkar tilldelas merparten av skolans resurser i form av lärartid, intresse, uppmärksamhet, lekytor etc.
Någon presentation ur ekonomiskt perspektiv vad gäller denna resursfördelning mellan könen har inte kunnat presenteras eftersom inget heltäckande material funnits tillgängligt. Vi har inte heller sett det som väsentligt ur något annat perspektiv än som en eventuell intresseväckare. Det finns dock enligt Sandqvist (1998) två områden inom skolan där uppgifter finns vad gäller kostnader för flickor respektive pojkar. Det första området gäller stöd och extraresurser för enskilda barn. Här framkommer att då förskolepersonal söker extra stöd och hjälp från exempelvis psykolog eller resurspedagog så gäller stödet till 75 – 80 procent pojkar. Det andra området avser kostnader för flick- respektive pojkdominerade program i gymnasieskolan. Här framkommer att de pojkdominerade programmen på gymnasieskolan är uppemot dubbelt så dyra som de flickdominerade.
Avslutningsvis vill vi tillägga att när vi formulerade denna fråga bedömde vi att respondenterna skulle uppfatta den i ett mer övergripande perspektiv. Med detta menas att respondenterna även skulle bedöma skolans utformning med tanke på resurser,