När jag ställde frågan till lärarna "Kan du berätta om hur du vanligtvis löser vardagliga konflikter mellan elever?" kom det inget svar direkt utan det blev en stunds tystnad. När de sedan började prata hade de mycket att berätta. Jag tror att lärare gör mycket i vardagen utan att alltid fundera på hur eller varför man gör på ett visst sätt. Det kan också vara så att lärarna uppfattar det som ganska svårt att sätta ord på hur de går till väga när någon konflikt uppstått i klassen.
Det fanns något som återkom i alla fyra berättelserna, nämligen att alla var överens om att det viktigaste att göra när några elever är osams är att lyssna på vad eleverna har att berätta. De beskrev sin roll som mer passiv och lyssnande. Att lyssnandet är högst väsentligt är något som samtliga av de forskare jag behandlat i min litteraturstudie betonar. Wahlström (1996) beskriver den tredje
partens roll, alltså läraren, som vägledande, medlande och aktivt lyssnande. Lärarens roll som en tredje neutralpart är något som flera av forskarna beskriver som en viktig person i konfliktutredningen. Brännlund (1991) beskriver att man i en konflikt behöver utomstående hjälp, en tredje part. Den tredje partens roll i det hela är att försöka minska rädslan mellan de inblandade, genom att uppnå ökad ömsesidig respekt mellan parterna. De Bono (1986) är också övertygad om att en tredje part är viktig. Han
beskriver inte den tredje parten som passiv och medlande utan mer som en part med lika stort inflytande som de övriga två parterna. Han menar att den tredje parten skall komma med egna förslag under samtalet. Den enda av lärarna som beskrev att hon ibland kom med egna förslag på lösningar var Kristina. Barbro beskrev att hon hade tänkt ut lösningar men att hon inte alltid uttalade dem direkt utan hon försökte istället på annat sätt styra parterna till hennes lösning. Jag är själv av den uppfattningen att jag inte tycker att tredje partens uppgift är att styra och komma med lösningar själv. Jag tycker det är viktigare att eleverna själva skall lösa sin konflikt och inte läraren. Wahlström (1996) kallar sin konfliktlösningsmetod för
medlingsprocessen. Med medling menar hon en process där en tredje part ingriper i konflikten. Den tredje partens roll är inte att bestämma vad som skall göras eller fastställa bindande överenskommelser. Uppgiften är istället att vägleda de inblandade till en lösning, som de själva formulerat, valt och kommit överens om tillsammans. En annan viktig uppgift för den
samtalen är att vara handledare som endast lotsar eleverna till att
självständigt lösa konflikterna. De erfarenheter jag har av att lösa konflikter mellan elever är att det ofta räcker om man som lärare verkligen lyssnar på vad eleverna har att berätta. Eleverna vill egentligen inte vara osams och blir därför ofta snabbt sams om de bara fått prata av sig och blivit
uppmärksammade för vad de upplevt och känt. Detta är något som Crum (1991) beskriver som avgörande för att en konflikt skall lösa sig. Han säger också att själva återberättandet av händelsen kan fungera som upplösning av de negativa känslor man har i konflikten.
Maltén (1998) anser att vi människor agerar olika i konfliktsituationer beroende på vilket synsätt vi har på själva fenomenet konflikt. Det finns de som ser konflikter som något naturligt, det finns de som ser konflikter som något energikrävande, negativt och obehagligt och det finns de som upplever att konflikter är vitaliserande och utvecklande. Lärarna jag intervjuat har synen att konflikter är en naturlig del av vardagen. I en klass kommer det alltid någon gång att uppstå konflikter, det är oundvikligt. De säger samtidigt att om det i en klass förekommer mycket konflikter blir de energikrävande och tar för mycket tid från annat, då framförallt undervisningen. Den enda av lärarna som beskrev att hon upplevt att det förekom mycket konflikter var Kristina. Detta gjorde att lärarna inte orkade eller hann med att reda ut konflikterna som hela tiden uppstod. De var tvungna att hitta en alternativ strategi för att kunna bedriva någon undervisning överhuvudtaget. De började skicka hem lappar till föräldrarna när något hände. Det blev då föräldrarnas sak att prata med sina barn och reda ut vad som hänt.
Av de befintliga metoder för konfliktlösning som jag tagit del av, Wahlström (1996), Nemert (1997) och Brännlund (1991), har jag funnit att de har första steget eller fasen gemensamt. Samtliga uppger att första fasen eller steget är att definiera problemet. Det är här eleverna får berätta sin version av vad som hänt så att man tillsammans kan enas om vad som är problemet. Även lärarna är ense om att de vill alltid ta reda på vad som hänt först innan de går vidare för att försöka lösa tvisten. Om man sedan går vidare och studerar de tre olika metoderna närmare (Wahlström (1996), Nemert (1998) och
Brännlund (1991)) kan man se att deras metoder skiljer sig något åt på de olika stegen. De har dock ett steg till gemensamt. Det är det steget då de olika parterna skall försöka hitta lösningar på problemet. Lärarnas
konfliktstrategier har endast steg ett (definiera problemet) och steget (hitta lösningar på problemet) gemensamt med forskarna. Lärarna menar att de flesta konflikter klaras upp vid det sistnämnda steget och det behövs därför
till att det är själva återberättandet som ofta är den upplösande faktorn. Han menar att det kan ofta räcka med att någon lyssnar på vad man har att säga för att konflikten skall lösa sig. Skulle den inte lösas så förklarar han att problemet kommer att lösa sig när båda parter samverkar för att försöka hitta lösningar. När båda parter samverkar för att hitta lösningar känner båda ansvar för att de sedan genomförs.
Att lärarna inte har en specifik metod i flera steg som de följer då de skall lösa konflikter mellan barn som Nemert (1998) och Wahlström (1996) förordar kan bero på att de har den erfarenheten att som Brännlund (1991), Crum (1991) och De Bono (1986) säger, det finns inte en metod som
fungerar på alla elever i alla situationer. Jag kan själv tänka mig att det också beror på den tidsbrist som man har som lärare. Du kan inte alltid vid varje konflikt tillfälle sätta dig ner och följa en metod stegvis. Du skulle kanske då inte få göra annat än att lösa konflikter. Det kan också bero på att elevernas konflikter oftast är mindre allvarliga vilket gör att de går relativt lätt att lösa. De behöver bara lite hjälp av en vuxen att reda ut vad som hänt och få tid att lugna känslorna. Det kan räcka med handledning från läraren för att de sedan skall kunna enas om hur problemet skall lösas.
Kristina var den lärare som inte direkt förklarade att hon tyckte att det var bäst om förslaget på lösning kom från eleverna. Hon beskrev istället att hon ofta gick in och gav förslag på lösningar eller talade om vem som skall göra vad för att lösa konflikten. De Bono (1986) var den av forskarna som tyckte att den tredje parten skulle ha lika stort inflytande som de andra parterna. Han förklarade att den tredje parten, alltså läraren, får komma med egna förslag och idéer. Förslagen behöver enligt De Bono inte komma enbart från de två parter som är inblandade i konflikten. Personligen tror jag att Kristina ibland övergår från att vara en neutral part till att vara en aktiv del i
processen därför att hon arbetar med elever i de lägre åren av grundskolan. När barnen är yngre har de svårt att se saker från någon annans synvinkel. De är väldigt egocentrerade. (Jämför med Piagets tankar om barnets utvecklingsstadier). Detta gör att det kanske krävs att någon vuxen ibland går in och talar om vad man får och inte får göra. Det kan också vara så att konflikterna ofta är av sådana art att Kristina som lärare faktiskt kan gå in och säga vad man får och inte får göra. Det kan handla om att någon brutit mot skolans regler eller mot sociala normer om hur man beter sig mot varandra. För yngre barn är det inte alltid självklart hur man skall vara mot varandra. De kan därför behöva någon vuxen som förklarar och visar på bättre sätt i det sociala samspelet.
Annika beskrev att hon ofta skriver ner vad eleverna berättar och att det fungerar som ett protokoll över vad som sagts är Annika. Wahlström (1996), Brännlund (1991) och Crum (1991) tycker att det kan var bra att skriva ett protokoll på vad som bestämts under konfliktsamtalet. Jag tycker att det kan vara bra att göra det vid större konflikter där det kan bli så att konflikten inte går att lösa vid första samtalstillfället utan man tvingas fortsätta vid ett
senare tillfälle. När detta inträffar kan det vara bra att ha ett kontrakt att återvända till så att man inte glömmer vad som bestämdes och sades vid första mötet. Det kan också vara bra då man vill följa upp och se så att parterna håller sin del av avtalet.
Kristina, Rolf och Annika har erfarenhet av att vid de tillfällen då en konflikt mellan två elever varit svårlöst förhållit sig så att det finns en ouppklarad konflikt mellan elevernas föräldrar. Wahlström (1996) menar att vid
svårlösta konflikter är det ofta starka känslor inblandade. Det ligger nästan alltid några tidigare konflikter som inte retts ut. Att det förhåller sig på detta viset tror jag kan bero på att föräldrarnas ilska och ouppklarade osämja smittar av sig till barnen som tar på sig föräldrarnas konflikt. Konflikter av den här typen kan vara svåra att reda ut i skolan. Här tycker man att
föräldrarna borde ta sitt ansvar och försöka enas för barnens skull.
Jag har också under arbetets gång bildat mig den uppfattningen att det inte går att använda sig av en specifik konfliklösningsmetod. Därför att varje konfliktsituation är olik den andra. Konflikter mellan människor är alldeles för komplexa för att kunna hanteras efter en viss mall. Varje individ som hamnar i en konflikt är också unik. Pågrund av en otroliga mångfalden av individer med olika egenskaper, förutsättningar och erfarenheter går det inte att bearbeta konflikter utifrån en färdig metod eller modell. Jag håller med Brännlund (1991) och De Bono (1986) när de säger att det inte finns en generell metod som fungerar i alla lägen, men som Brännlund (1991) säger så finns det både teknik och metodik på området. Jag har därför insett att jag som lärare har en viktig roll att fylla i en konfliktsituation. Min uppgift som tredje part är att leda och strukturera konfliktsamtalet. Genom min
handledning vill jag lära eleverna att kunna ta ansvar för och reda ut sina egna konflikter, så att jag inte alltid behöver finnas vid deras sida då de hamnar i bråk. Jag håller inte riktigt med De Bono (1986) när han säger att den tredje partens roll är att själv komma med förslag på lösningar. Jag är tveksam därför att jag tror inte att eleverna, i samma utsträckning, lär sig att komma med egna kreativa förslag på lösningar till konflikterna om jag hela tiden kommer med färdiga lösningar. Jag tror inte heller att det är rätt metod