Vi har sett hur professor L:s högläsning väcker Julies kärlek till honom, och hur Jacobis högläsning i Hemmet framkallar förbjudna begär hos honom och Elise. Men högläsningen fyller också en normerande, socialiserande funktion i flera av Fredrika Bremers verk – kanske allra tydligast i Hemmet.
Även om lagman Frank har många invändningar mot romangenren är han själv en stor läsare – så länge det sker med mening och ändamål – och verkar tycka om att högläsa för sin hustru för att bilda henne och stärka deras äktenskapliga gemenskap. Som vi sett i Famillen
H*** kunde familjevänner ges detta uppdrag, inte minst prästvigda män med vana att läsa för
en församling, men den mest idealiserade bilden i samtiden var familjefadern som läste för hustru och barn.209 Högläsningen ansågs nyttig eftersom kvinnor kunde sitta och handarbeta samtidigt och därför inte förspillde värdefull tid – till skillnad från den tysta läsningen, som gör det svårt för Elise att hinna utföra sina sysslor.210 Nina Björk har argumenterat att tyst läsning framförallt var acceptabel för epokens kvinnor då den inte var alltför intensiv eller tidskrävande, utan utgjorde ett lättavbrutet tidsfördriv som lätt kunde ”tas upp och läggas undan igen när omvärlden så krävde”.211 I jämförelse framstod det nattliga romanslukandet som hotfullt, eftersom ingen kunde övervaka, avbryta eller reglera den sortens läsning.
Elises romanläsning är inte bara en fråga om tidfördelning – romaner eller matlagning, romaner eller tvätt, romaner eller en god natts sömn. Den aktualiserar också motsättningen mellan sexuella begär och kyskt moderskap som var så grundläggande i artonhundratalets idévärld.212 Som vi sett hamnar Elise i onåd hos maken på grund av sitt njutningsorienterade litteraturintresse, men inte ens den uppbyggliga högläsningen visar sig vara lätt att förena med
208 Hemmet, del 3–4, s. 172.
209 Ulvros, Fruar och mamseller, s. 294.
210 Ibid., s. 207 och 296 f.
211 Björk, Sireners sång, s. 114.
212 Se Johannisson, Den mörka kontinenten, s. 58 f.; Ulvros, Fruar och mamseller, s. 152: ”Under 1800-talet kom idén om kvinnan som passiv och utan stakare känslor i sexuellt avseende att få starkt fotfäste. Kvinnan kom i allt högre grad att definieras som moder och med sin känslomässiga kapacitet huvudsakligen inriktad mot barnavård och moderskap.”
46
hennes husliga plikter. Redan i öppningsscenen till Hemmet högläser lagman Frank för sin hustru, och skäller ut henne för hennes bristande koncentration:
”Min söta vän, det är inte värdt att jag läser för dig, när du oupphörligt gäspar och jemt tittar till höger och till venster!” sade, något stött, Lagman Frank, i det han lade bort en afhandling af Jeremy Bentham och steg opp.
”Söta du, förlåt! men — de der goda sakerna äro allt något hårtsmälta, och jag tänkte på…. hör kära Brigitta!....” och Fru Elisa Frank vinkade till sig en gammal tjenarinna och talade sakta med henne.213
Kort därpå anklagar lagmannen istället sin hustru för bristande pli på husets tjänare, som hon borde ha instruerat och övervakat i deras morgonbestyr: ”Men — få vi aldrig frukost i dag? Klockan är en qvart och sju minuter öfver nio. Det är då fasligt, min kära Elise, att du aldrig kan vänja dina pigor vid någon punktlighet.”214 Inte heller barnen har hon disciplinerat ordentligt: ”Och barnen, — äro de ej heller färdiga? För Guds skull, söta Elise […].”215 Hon tar sin makes förmaningar på stort allvar och lämnar hastigt rummet.216
Det kan tyckas motsägelsefullt att lagman Frank beklagar sig över den uteblivna frukosten när det är han själv som högläst för sin fru hela morgonen, och särskilt eftersom det som distraherade Elise under hans högläsning var tankar på hushållet som hon ville dryfta med tjänstefolket. Lagman Franks dubbelbestraffning avslöjar ett svårlöst problem i kvinnans relation till läsning: om Elise lyssnar plikttroget på sin makes högläsning försummar hon frukosten, men om hon istället funderar över matlagning och tvätt så ignorerar hon hans lektion i utilitarism. Hon måste bilda sig för att leva upp till idealet som borgerlig hustru, men det får inte gå ut över hennes övriga plikter.
Lagman Frank, som jämt sitter ”bland sina papper och böcker”, är på många sätt det Catherine J. Golden benämnt husband-scholar: en kombinerad läromästare och älskare, som vill utbilda och forma sin hustru efter eget sinnelag.217 Elise minns deras förlovningstid som om hennes fästman hade varit en skräckinjagande informator: ”Ernst var min lärare. Jag såg upp till honom med kärlek, men icke utan fruktan.”218 Hon är efter många års äktenskap
213 Hemmet, del 1–2, s. 5.
214 Ibid., s. 7.
215 Ibid.
216 Ibid.
217 Ibid., del 3–4, s. 110; Golden, Images of the woman reader, s. 122. Rollen som husband-scholar har Frank gemensamt med professor L. i Famillen H*** – men även med greve Alarik i Presidentens döttrar, som blir kär i presidentdottern Adelaide G. när hon spelar Galatea i en pjäs. Hon står marmorstilla och livlös tills Pygmalion andas liv i henne, och det är i det ögonblicket Alarik blir kär i henne – men han får sedan mycket problem med att tukta henne, eftersom hon redan har egna åsikter och inte så lätt kan formas. Scenen återfinns i Presidentens döttrar, del 1, s. 29. Nordin Hennel noterar att lagman Frank på liknande pygmalionskt vis vill forma Elise ”efter sitt kynne”, se ”På ’hvardagslifvets theater’”, s. 128.
47
fortfarande nästan rädd för honom: ”om denna klara, så förunderligt genomträngande blick fästades på mig med mycken stränghet, så skulle mitt hjärta upphöra att slå.”219
Också professor L. i Famillen H*** vill som bekant vägleda Julie, men lagman Frank delar inte professorns tilltro till romangenren. Han vill istället att hans hustru ska forma sin identitet så att den överensstämmer med hans boksmak, vilket Catherine J. Golden menar är kännetecknande för en husband-scholar.220 Den lärda patriarken är ett motiv som frekventerar familjeromaner från hela seklet, och kopplas där samman med föreställningen som rådde bland den europeiska intelligentian om att delad litteratursmak implicerar en kompatibilitet som äkta makar.221 Enligt denna genrelogik blir skilda litterära intressen ett äktenskapligt problem, som mycket riktigt får allvarliga konsekvenser i Hemmets narrativ då Elise istället söker sig till den likasinnade Jacobi. När hon skriver till sin syster betonar hon att hennes smak inte stämmer överens med lagmannens: ”Han jäspade vid mina älsklingsromaner, ja, skrattade ibland, der jag var färdig att smälta i tårar; jag deremot gäspade åt hans nyttiga och lärda böcker och fann dem mer tråkiga, än jag tordes säga.”222 Lagmannen klandrar Elise när hon gäspar åt hans ”nyttiga och lärda böcker”, men gäspar själv eller skrattar åt hennes sentimentala romaner. Som Åsa Arping har påpekat illustrerar scenen inte bara parets äktenskapliga problem, utan visar också att deras preferenser och läspraktiker blir ”en arena för genusmärkta prioriteringar och statusstrider”.223
Ju mer Elise avviker från makens utkorade pensum, desto mer måste han inskärpa sin övervakning och kontroll. Den första kvällen när Elise satt uppe för att skriva på sin roman och blev påkommen av lagmannen råkade vara hennes födelsedag, och hans present råkade vara hennes idol sir Walter Scotts samlade verk i en ”praktupplaga”.224 Men i utbyte mot gåvan avkräver han henne ett löfte om att hon ska sluta läsa och skriva nattetid: ”Lofva mig blott, att icke tillbringa nätterna med att skrifva eller läsa romaner!”225 Om han tidigare implicit försökt
219 Hemmet, del 1–2, s. 22.
220 Golden, Images of the woman reader, s. 118.
221 Ibid.: ”Reading preferences […] predicted marital harmony.” I Emilie Flygare-Carléns Romanhjeltinnan (1849) är Blenda förläst efter en livstid av romanslukande, tills hon uppfostras av sin blivande man som upprättar en mer passande läslista åt henne; i Jane Austens Mansfield Park (1814) formar Edmund Bertram sin unga kusin Fanny Prices smak, och deras gemensamma litterära intressen förebådar deras framtida äktenskap; och i Elizabeth Gaskells Wives and Daughters (1864–1866) förstår vi genast att den växtintresserade Molly Gibson är mer passande för botanisten Roger Hamley än den frivola Cynthia.
222 Hemmet, del 1–2, s. 22.
223 Arping, Den anspråksfulla blygsamheten, s. 183–185, citat s. 185. Se även s. 183: ”I Elises klagan märks genuin sorg över att hon och hennes man inte kunnat mötas, men också en tydlig åtskillnad mellan vad som anses vara bra och dålig, nyttig och onyttig litteratur. Medan lagman Frank står för den patriarkala misstron mot fantasi och mot kvinnors läsning får hon representera den olyckliga husmoderns behov av att fly från en vardag som bara förstärker hennes underordning.”
224 Hemmet, del 1–2, s. 34 f.
48
styra Elises bildning genom att välja volymer att högläsa för henne, ger han nu en mer explicit befallning som reglerar hennes läspraktiker. Elise kan inte göra annat än att lova – hon befinner sig i moraliskt underläge eftersom hon redan brutit mot ett löfte genom att stanna uppe sent, och hon är dessutom, som vi vet, mer eller mindre beroende av romaner, och kan knappast tacka nej när hon erbjuds att läsa sin favoritförfattare. Men i direkt trots mot hans påbud fortsätter hon trots det att skriva och läsa romaner i lönndom. Lagman Franks uppfostringsprojekt tycks ha misslyckats: Elise lyssnar knappt när han högläser för henne, och hon uppsöker fortfarande i hemlighet sina sensationsdrivna romaner, om inte för att läsa dem så för att skriva egna.
Också parets döttrar trotsar patriarkal högläsning. Familjen som samlas om kvällarna för att läsa var enligt Eric Johannesson ett motiv med stark ideologisk genomslagskraft för den bildade borgerligheten under århundradet.226 Bland paret Franks många barn finns den stolta fosterdottern Sara, som uppfattas ha en intim inre sfär, som lockar just därför att den stänger andra ute: ”Sara stod i hemmet som en skön men dunkel gåta [...], på en gång tilldragande och frånstötande.”227 Till skillnad från syskonen är Sara uppvuxen i Kapkolonin i nuvarande Sydafrika. De andra barnen förstärker hennes känsla av utanförskap genom att kalla henne ”lilla Afrika”, och efter att ha förlorat båda sina biologiska föräldrar upplever hon sig inte passa in i den bekymmersfria familjen Frank. Hon delar därför inte med sig av sina tankar och känslor till någon syster eller vän, som Elise gör, vilket Nordin Hennel ser som ett exempel på en feminin, hotfull intimitet:
Genom att enbart anförtro sig åt sin dagbok blir hon dessutom i familjen oroande frånvaro i sin närvaro. Saras dagboksmonolog har samma funktion som melodramens monolog genom att hon där ventilerar vem hon är och upplevelsen av det. [---] I sin isolering och som svar på en diffus social position konstruerar hon en alternativ, imaginär värld […].228
Sara är i hemlighet missnöjd med sitt liv – hon vantrivs med den bildade, borgerliga femininiteten och vill rymma hemifrån för att uppträda som sångerska på Europas scener. I sin dagbok avslöjar hon att hon under en högläsningsstund reagerade på ett avvikande vis, utan att visa det för resten av familjen: ”Vi läste högt Macbeth i går aftons. Alla fasade för lady Macbeth. Jag teg, ty jag tyckte om henne. Det var kraft i den qvinnan.”229
Högläsningen av William Shakespeares pjäs Macbeth (1606) tycks fylla en socialiserande funktion. De många döttrarna Frank lyssnar på den upplästa tragedin i faderns påkostade bibliotek, som är navet för familjens umgänge. Det framgår inte vem som högläser, men
226 Johannesson, Den läsande familjen.
227 Hemmet, del 1–2, s. 204.
228 Nordin Hennel, ”På ’hvardagslifvets theater’”, s. 105.
49
högläsningen ingår oavsett i den påbjudna och patriarkalt övervakade litterära miljö som lagman Frank vill etablera i sitt hem. I dramat klargör Lady Macbeth kallsinnigt för sin räddhågsna make hur hon skulle kunna slå ihjäl sitt eget spädbarn för att inte bryta en ed. I den bildade familjen, där det tidiga artonhundratalets hemkult konstruerade kvinnan som naturligt moderlig och moralisk, måste lady Macbeths sluga, våldsamma beräkning bli något som familjen tillsammans uttrycker sin gemensamma motvilja inför. Från dramat lär sig döttrarna att fasa för skadlig och opassande femininitet.
Åtminstone skenbart fungerar övningen: ”Alla” fasar, eller uttrycker fasa. Men som Nordin Hennel påpekar blir lady Macbeth en ”farlig spegel” för Saras känslor av utanförskap.230
I sitt dolda inre, utan att någon tar notis om det, tar hon till sig lady Macbeth. Sara representerar därmed kanske tydligare än någon av Bremers romangestalter den hotfullt intima relation en kvinna kan ha till skönlitteraturen, där hon inom sig medvetet förvränger det som läses. Till och med i en gemensam högläsningsstund, där hennes systrar uppvisar en normativ reaktion, kan Sara motsträvigt välja att beundra antagonisten.
Precis samma passage figurerar också i Fredrika Bremers roman Presidentens döttrar, där lady Macbeths replik finns nedtecknad i ett längre utdrag. Den lärde greve Alarik läser orden högt för sin fästmö Adelaide med familj:
Adelaide satt bredvid honom; han läste högt Macbeth, och njöt af det intryck den gjorde på hennes unga lättrörliga själ; han tycktes känna hennes hjertas hastigare slag vid kraftfulla ställen, och stadnade ofrivilligt för att se henne rysa och blekna vid de förfärliga ord, med hvilka Lady Macbeth eggar upp sin för brottet tvekande man [...].231
Liksom i Hemmet har högläsningen av lady Macbeths överträdelser här en socialiserande funktion, men i denna scen blir Adelaides fasa också sexualiserad av Alariks uppskattande blick. Adelaide reagerar feminint och kroppsligt, som hon förväntas göra: hennes hjärta slår snabbare, hon bleknar och skälver. I ljuset av Adelaides respons blir Saras särskilt normbrytande. Hennes beundran för lady Macbeth visar på ett förakt för normativ femininitet och det liv hon förväntas leva. Istället för att som Adelaide och den egna familjen frukta den fiktiva drottningens okvinnlighet uppskattar Sara istället hennes maskulint konnoterade kraft.232
Motivet av en högläsande pater familias var så pass utbrett i familjeromaner under denna tid att det enligt Jacqueline Pearson nästan inte gick att skildra sådana scener annat än i ett
230 Nordin Hennel, ”På ’hvardagslifvets theater’”, s. 109.
231 Presidentens döttrar, del 2, s. 266 f.
232 Macbeth menar att hans hustru är för maskulin för att föda döttrar: ”Bring forth men-children only, / For thy undaunted mettle should compose / Nothing but males.” (William Shakespeare, Macbeth 1606, 1.7.72–74.) Själv ber hon tidigt i pjäsen demoniska makter att avköna henne för att hon ska kunna fullfölja parets mordiska plan (1.5.42).
50
idylliskt ljus.233 I Famillen H*** ser vi hur hela familjen lyssnar vördnadsfullt på professor L. när han högläser, inte minst Julie, som högtidligt insuper varje ord som lämnar hans läppar. I relation till motivets genomslagskraft och ideologiska betydelse i samtida litteratur utgör Elises uttråkade gäspningar och Saras trotsiga identifikation med antagonisten en subtil men tydlig motvikt. Vi ser samma motspänstighet hos kvinnliga åhörare i flera av Bremers verk, inte minst då greve Alarik läser Macbeth för Adelaide i Presidentens döttrar. Inledningsvis reagerar hon med en skräckblandad förtjusning, men till Alariks stora förtret överger hon honom snart tankspritt för att gå och titta på exotiska djur.234 I Grannarne (1837) ser vi också Hellevi Husgafvels systerskara slumra till varje kväll då hustyrannen försöker högläsa långdragen fransk historia för dem. Dessa kvinnors ointresse för patriarkal högläsning blir ett subtilt uppror mot en maskulin, bildad högläsningskultur.235
Sammanfattning
I jämförelse med Julie i Famillen H*** kan vi konstatera att Elises läspraktiker är mer åskådliggjorda, vilket också synliggör precis hur hemlighetsfull Julie är som läsare. Skillnaden beror delvis på att berättarsituationen är en annan – i Hemmet har vi tillgång till Elises förtroliga brev till systern och får därmed inblick i hennes ensamma stunder, medan berättaren i Famillen
H*** saknar tillträde till Julies intima inre sfär. Båda läser och skriver i tyst ensamhet, men
Elises praktiker skildras i detalj i breven, medan Julies förblir höljda i dunkel. Däremot har Julie och Elise det gemensamt att deras läsning äger rum bortom inträngande blickar, utanför patriarkal kontroll.
Elise intima läspraktiker tvingar fram förhandlingar med maken, som ständigt försöker övervaka eller styra hennes litterära praktiker. Lagman Frank ger också Elises hänförda sätt att läsa och skriva patologiska förtecken, vilket kan läsas mot bakgrund av att de föreställda kroppsliga riskerna med en alltför intensiv romanläsning ofta kopplades till reproduktion och moderskap under artonhundratalet, vilket förstärks då maken betonar att Elise redan är försvagad av sina många barnafödslar. Även om hon i sin ungdom kunde läsa lika friktionsfritt som Julie, är hon vid trettiotvå års ålder medtagen av livet. Detta kan också tolkas som en klassfråga: Elise har tidigare tillhört en högreståndssfär lik den vi möter hos familjen H., där hon kunde läsa så mycket hon ville, men som hustru till en mindre välbärgad jurist är hon tyngd
233 Pearson, Women’s Reading in Britain, s. 172 f: ”The harmony of reading husband and sewing, listening wife is central to many didactic novels promulgating domestic ideology [...], but so seductive was it that it appealled [sic!] even to radical women who were otherwise critical of the patriarchal home.”
234 Presidentens döttrar, s. 268 f.
51
av husliga plikter som hamnar i konflikt med läsningen. Här är det också fruktbart att jämföra Elises läspraktiker med hennes dotter Petreas, eftersom Petrea förblir ogift och barnlös genom hela sitt liv. Petrea befinner sig redan utanför den bildade borgerlighetens normer, och kan därför läsa och skriva dygnet runt utan allvarliga konsekvenser – men hennes emancipation beror också på att andra kvinnor i hennes liv tar över hennes sysslor i hemmet och stöttar henne både ekonomiskt och socialt.
Precis som för Julie och professor L. fungerar högläsning som förförelse i Hemmet, där Elise lyssnar till sonens informator och upplever förbjudna begär. Läsningen står alltså inte bara i motsättning till hennes vardagliga plikter som hustru, utan för henne också nära gränsen till äktenskapsbrott när hennes och informatorns romanläsning skapar en litterär gemenskap mellan dem som hon saknar i sitt äktenskap. Även om Elise aldrig fullbordar romansen kan hennes läspraktik tolkas som del av ett större idékomplex i en tid då otrohet tematiserades på flera nivåer i läsningsdebatten. Att ägna sin tid och kraft åt romaner istället för hemmet beskrevs i otrohetsmetaforer, samtidigt som man föreställdes sig att romanen kunde ge den läsande kvinnan en självtillräcklig njutning i nivå med onani, och i värsta fall kunde locka henne att skaffa en älskare.
Till och med patriarkalt godkänd läsning blir dock svår att kombinera med plikterna: Elises make skäller ut henne för att hon inte sett över frukosten och barnen under hans högläsning, men han skäller också ut henne för att hon inte lyssnat tillräckligt uppmärksamt då hon istället tänkt på dagens hushållssysslor. I sin gestaltning av parets högläsning visar Fredrika Bremer hur svårt det var för en kvinnlig läsare att kombinera dessa två ideal utan att bestraffas. Lagmannen försöker tvinga Elise att sluta läsa romaner genom förbud och mutor, och genom att själv upprätta ett passande pensum att högläsa. Högläsande patriarker tenderade att framställas i ett idylliskt ljus under denna tidsperiod, men Bremer skildrar en hustru som gäspar uttråkat medan han läser, i ett subtilt trots, och som i smyg fortsätter att skriva på sin roman som hon sedan också får publicerad. Ett liknande motstånd mot paternalistiskt maktutövande märks hos parets dotter Sara – hon lyssnar på Macbeth tillsammans med sin familj där hon förväntas reagera med avsky inför lady Macbeth, men gör det precis motsatta, och skriver om sin fascination för den skrämmande gestalten i sin hemliga dagbok istället för att diskutera det med sin familj.
Efter många år tycks Elise och lagman Frank ha förhandlat sig fram till ömsesidiga eftergifter och kompromisser när det gäller romanerna. Elise visar sig framgångsrikt kunna författa en roman så snart hon tyglar sin eskapistiska njutning, medan lagmannen går från att vilja bränna upp alla romaner till att glatt lyssna till döttrarnas högläsning av desamma.
52