Löptid och utgivning

Det finns tre huvudtyper av utgivningsmetoder för optionsprogram: värdefixerade planer, storleksfixerade planer och megagrant-planer19_{. Vid}

värdefixerade planer bestäms i förväg när optionerna ska ges ut och vilket värde de ska ha. Det betyder att värdet på optionsprogrammet vid utgivning är oberoende av hur företagets värde har utvecklats. Beträffande de storleksfixerade planerna bestäms också i förväg när optionerna ska ges ut men inte deras värde. Istället är antalet optioner som ska ges ut fast men inte nödvändigtvis lösenpriset, vilket ofta sätts till den gällande dagskursen. Megagrant-planer är när ett bolag väljer att ge ut ett stort antal optioner vid ett tillfälle, med en bestämd lösenkurs. Denna typ av optionsplan är vanlig i små högteknologiska bolag och används ofta av riskkapitalister för att motivera ledningen.20 _{(Hall, 1998; Hall, 2000)}

Winter (2001) hävdar att det är bättre att ge ut optioner med kortare löptid men att istället utfärda optionerna oftare såsom exempelvis en gång per år eller ännu mer frekvent. Enligt Winter vill ledningspersoner lösa in optioner långt innan lösendagen vilket innebär att incitamentseffekten försvinner. Om utgivningen av optioner sker mer kontinuerligt och inlösen endast tillåts på slutdagen kommer ledningen alltid att ha en viss andel optioner, vilka totalt sett ej kommer att variera storleksmässigt i någon större utsträckning. Om ledningen istället har en stor engångspost av optioner kommer tiden till lösendag att påverka ledningens motivationsnivå och därmed dess beslut. Även Brandes et al. (2003) anser att optioner skall ges ut mer frekvent och föreslår en gång per kvartal för mindre tillväxtbolag och mer sällan för större, stabila bolag.

3.8.4 Storlek

Hur stora optionsprogram bör vara i förhållande till den totala kompensationen beror bland annat på storleken och typen av företag. Enligt Brandes et al. (2003) är det mer motiverat att använda en större andel optionsprogram i ett snabbt växande tillväxtbolag, medan options- programmens andel bör vara lägre i ett mer moderat växande företag. Brandes et al. motiverar detta utifrån agentteori och informations- asymmetri; eftersom det är svårare att kontrollera snabbt växande företag med hjälp av vanliga redovisningsmått bör dessa bolags ledningars

19 _{På engelska benämns dessa: Fixed values plans, Fixed number plans och}

Megagrantplans. (Hall, 2000)

28

kompensation vara starkare länkat med aktievärdet. Företag med mer begränsad tillväxt borde vara enklare att kontrollera med hjälp av vanliga redovisningsmått och därför är behovet av aktiebaserad ersättning lägre. Hall (2000) är av en annan åsikt och anser istället i en artikel att större och stabilare företag kan vara i behov av starka incitament som motiverar ledningen att tänka i nya banor och som motverkar riskaversion. I nyare mer osäkra och snabbt växande bolag är personerna i ledningen redan utsatta för en betydande risk i form av konkurshot och en osäker framtid. Enligt Hall motiverar detta att de snabbt växande bolagen bör ha en lägre andel optionsbaserad ersättning.

Storleken på optionsprogrammen beror även på hur ledningspersoners egna förmögenhetsportföljer är konstruerade. Om personer i ledningen redan innehar ansenliga optionsprogram kan nya optioner leda till att de blir mer riskaverta, vilket är motsatt den eftersökta incitamentseffekten (Tian, 2004). Det innebär även att värdet av optionerna för ledningen blir lägre, eftersom deras förmögenhet till en stor del består av innehav i det specifika bolaget. Ytterligare en sannolik effekt av att dela ut optioner till en ledningsperson, med en redan betydande andel av sin förmögenhet kopplad till företagets aktiekurs, är att denne försöker ombalansera sin portfölj. Personen i fråga kan sälja aktier eller optioner i det aktuella företaget, men denne kan även sälja aktier i liknande bolag eller köpa aktier i företag med liten korrelation med det aktuella företaget. En annan möjlighet är att ställa ut köpoptioner eller att blanka aktien21_{. Alla dessa åtgärder begränsar,}

alternativt tar bort effekten av optionsprogrammet. (Core et al., 2003) 3.8.5 Lösenpris

Lösenpriset på optioner i incitamentsprogram sätts oftast till at-the-money, vilket är detsamma som aktiekursen på utgivningsdagen. (Aseff & Santos, 2004) Enligt Aseff och Santos (2004) påverkar inte valet av lösenpris incitamentseffekten i någon större utsträckning om lösenpriset håller sig inom en rimlig nivå runt den gällande aktiekursen. Aseff och Santos anser istället att skattefaktorer och bokföringsregler troligen har en större påverkan på lösenpriset än incitamentseffekten och av dessa skäl är det enligt författarna fördelaktigt att sätta lösenpriset till at-the-money, vilket torde förklara varför detta lösenpris är det vanligaste. Detta har dock

21 _{Blankning innebär att en aktör säljer aktier som aktören ej äger. Om en innehavare av}

köpoptioner på en aktie blankar denna aktie innebär det att aktören har delvis hedgat sin position. Det innebär att om aktiekursen sjunker förlorar aktören i optionspositionen men tjänar på blankningspositionen.

29

förändrats i och med införandet av redovisningsstandarden IFRS 2 (se 3.8.7). Hall (1998) har genomfört en liknande undersökning, men fann att om lösenpriset sätts till 1,5 gånger den aktuella aktiekursen ökar incitamentseffekten med 27 procent. Hall har dock inte tagit hänsyn till skatte- eller bokföringseffekter.

Om ett företags aktiekurs sjunker kan incitamentseffekten av ett optionsprogram minska avsevärt. Det kan innebära att företagsledares incitament att stanna kvar på det aktuella företaget minskar samtidigt som motivationen avtar. För att motverka denna effekt vill bolag ofta prisjustera22 _{optionerna (Hall, 2000). En prisjustering kan dock leda till en}

minskad framtida motivationseffekt av optioner, eftersom ledningen inser att dåligt resultat kan leda till lägre satta trösklar för att uppnå bonus. (Core et al., 2003)

Om optionsprogrammet använder ett index som underliggande tillgång kan lösenpriset sättas till den aktuella indexnivån, alternativt högre eller lägre. Problemet med prisjustering är begränsat vid användandet av indexerade optioner. Ett korrekt skött bolag bör inte ha en sämre värdeutveckling än index. Detta betyder att om de indexerade optionerna ändå hamnar mycket out-of-the-money kan detta tyda på att ledningen har misskött bolaget, vilket bör leda till ledningens avgång och inte prisjustering av dess optioner. (Brandes et al, 2003)

3.8.6 Utdelningar

Eftersom utdelningar sänker företagsvärdet och därmed aktiekursen innebär utdelning att ledningens optioner blir mindre värda (Hall, 2000). Det leder i sin tur till att ledningen försöker minimera utdelningen och istället använda vinster till investeringar i mindre lönsamma projekt eller till återköp av aktier. Investeringar i projekt med begränsad lönsamhet kommer att driva ner aktievärdet medan återköp av aktier håller aktiekursen konstant. Återköp är emellertid ett omständligt sätt att distribuera fria kassaflöden. Det kan därför vara motiverat att bygga in en utdelningssköld i optionsprogrammet, som kan vara konstruerad så att lösenpriset justeras ned relativt utdelningens storlek. (Winter, 2001)

30