L ITTERATURRECEPTION

Det finns väldigt mycket forskning om litteraturläsning och vad som händer i mötet mellan läsaren och texten. Enligt litteraturvetaren Lars Wolf⁴² är dock intresset för läsare och reception, alltså hur läsaren tar emot och tolkar en text, en relativt sentida företeelse inom litteraturvetenskapen.

Den fråga som litteraturanalytikerna från och med romantiken intresserade sig för var framförallt vad författaren menade med sin text. För att svara på den frågan sökte man biografiska fakta om författaren som man sedan jämförde med fakta och motiv i texten. Detta fortsatte en bra bit in i 1900-talet. Vid sidan om den biografiska litteraturforskningen existerade en annan litteraturvetenskaplig metod som ägnade sig åt att jämföra litterära texter med varandra: den komparativa forskningen. Dessa två forskningsmetoder ersattes dock av nykritiken, som slog igenom i USA och England på 1930-talet och i Sverige först på 1950-talet. Inom nykritiken såg man den litterära texten som ett autonomt fenomen som var avgränsat från både författaren och dess uppkomstmiljö och –tid. Wolf skriver i Läsaren som textskapare att man ”såg på den litterära texten som en kontainer fylld av en betydelse, som det gällde för läsaren att plocka upp”.⁴³ De pedagogiska konsekvenserna av ett nykritiskt perspektiv innebär att läsning i skolan endast blir en reproducerande företeelse där experten, med andra ord läraren, är den enda som har tillgång till ”den rätta tolkningen”.

Under 1970-talet uppkom dock ett antal läsarorienterade inriktningar inom textanalysen som betonade läsarens roll som meningsskapare i litterära texter. Dessa läsarorienterade riktningar kallas tillsammans för receptionsanalys eller läsar-responsmetoden. Den gemensamma utgångspunkten för dessa riktningar var ståndpunkten att en litterär text aldrig kan vara entydig och stängd. Fokus flyttades från författaren och texten till läsaren: ”läsaren skulle inte längre ses som en mottagare utan som en meningskreatör”⁴⁴. Sedan dess är samtliga receptionsforskare och teoretiker, enligt Lars Wolf, överens om att en texts mening inte är beroende av författarens avsikter med texten. Tvärtom påverkas alltid textens mening av vem det är som läser texten samt i vilket sammanhang läsningen utspelar sig.

Den överordnade frågan inom läsar-responsmetoden är i vilken utsträckning den litterära texten bestämmer sin egen mening samt i vilken utsträckning denna mening avgörs av läsaren. I och med att fokus flyttas från texten till läsaren försvinner betydelsen från texten och blir istället ett resultat av läsarens arbete med texten. Detta arbete präglas i hög utsträckning av vem läsaren är som person och med vilka ”glasögon” hon ser på världen.

”[D]et handlar om ett möte, där författarens skapande fantasi konfronteras med läsarens”⁴⁵.

4.8.1 Louise Rosenblatt

I Läsaren som textskapare presenterar Lars Wolf forskaren Louise Rosenblatt, som brukar ses som pionjär inom läsar-responsmetoden. Rosenblatt opponerade sig mot nykritiken redan på 1930-talet och har hört till en av de mest framgångsrika när det gällt att införa läsar-responsperspektivet i skolans litteraturundervisning. Samtidigt som nykritiken blommade i USA hävdade Louise Rosenblatt att all litteraturläsning av nödvändighet är en unik och individuell företeelse som engagerar både känsla och tanke hos läsaren. Rosenblatt ser texten som en öppen historia som kräver att mottagaren aktivt medverkar för att den alls ska släppa ifrån sig sitt innehåll. ”The text is merely an object of paper and ink until some reader responds to the mark on the page as verbal symbols.”⁴⁶

Rosenblatt skiljer mellan två olika inställningar en läsare kan inta gentemot texten:

efferent och estetisk läsning. När en läsare hämtar information från en text och sedan använder denna information kallar Rosenblatt det för efferent läsning. Det som normalt karaktäriserar läsning av skönlitteratur, då läsaren dras in i texten och läsarens uppmärksamhet är riktad på den personliga kognitiva och känslomässiga upplevelsen, utgör den estetiska läsningen. Den estetiska läsningen äger enligt Rosenblatt rum inom en transaktionell ram, vilken utgör ett

triangelförhållande mellan läsaren, den objektiva texten samt den text som skapas av läsaren.

Dessa tre faktorer påverkar alla varandra i en integrerad process.

Wolf skriver att termen transaktion beskriver hur Rosenblatt ser på läsprocessen: i mötet med texten har läsaren med sig sina tidigare erfarenheter av litteraturen och livet. En texts mening finns varken i texten eller hos läsaren utan i läsarens tolkning av en text, den subjektiva texten, skapas i samklang med den objektiva texten.

Den engelske forskaren Charles Sarland, presenterad i Gunilla Molloys Läraren, Litteraturen, Eleven⁴⁷, har intervjuat 45 elever på högstadiet om deras läsning av böcker både som de själva valt och som deras lärare valt åt dem. Sarland kom fram till att den vanligaste anledningen till att eleverna avvisade en föreslagen bok inte var att de inte förstod den utan att de inte kunde finna sig själva i den. Den slutsats Sarland drar utifrån detta är att lärare måste respektera elevernas uppfattningar om litteraturen på samma sätt som vi respekterar kritikers eller kollegors uppfattningar. ”Tonåringar är intresserade av att lära sig, även om de inte alltid vill lära sig vad vi vill lära dem”⁴⁸.

Sarland och Rosenblatt delar uppfattningen att tonåringar vid läsningen av skönlitteratur vill lära sig om livet, samhället omkring dem och framtiden. Tonåringar föredrar att läsa texter i vilka de kan hitta sig själva. Därför menar Sarland och Rosenblatt att lärarens uppgift är att hjälpa eleverna att hitta svaren på sina frågor. Lärarna borde fokusera på frågor som behandlar mänskigt beteende och etik i sin litteraturundervisning och inte koncentrera sig så mycket på litteraturens form.

4.8.2 Kathleen McCormick

Precis som Rosenblatt och Sarland, ser litteraturteoretikern Kathleen McCormick läsning som en dialogisk process som äger rum mellan texten och läsaren. Gunilla Molloy⁴⁹ skriver att Kathleen McCormicks huvudsakliga antagande är att både texter och läsare äger en allmän och en litterär repertoar.

McCormick menar att vi när vi läser en text från en annan kultur eller tid träffar på tänkesätt, föreställningar och perspektiv som skiljer sig från våra egna. Enligt McCormick utgör textens perspektiv samt dess moraliska och sociala ställningstaganden vad hon kallar för textens allmänna repertoar. Läsarens allmänna repertoar utgörs av läsarens kulturellt färgade erfarenheter, uppfattningar, förväntningar och kunskap när det gäller livsstil, politik, kärlek, utbildning, integritet och så vidare. Både lärare och elever upplever ofta att olika elevers

läsning av samma text kan skilja sig åt. Det är McCormicks uppfattning att skälet till detta ligger i att olika läsare möter texten med olika allmänna repertoarer.

Läsarens allmänna repertoar påverkar starkt vilka texter hon väljer att läsa. ”Vilka texter som läses var och av vem blir delvis starkt avhängigt av hur textens allmänna repertoar matchar läsarens.”⁵⁰

Läsarens allmänna repertoar finns alltid, mer eller mindre uttalad, i läsarens bakhuvud när hon möter en text – även om den naturligtvis förändras över tid. Oftast är det först när en läsare konfronteras med en annorlunda allmän repertoar, som skiljer sig från hennes egna, som hon blir medveten om sin egen allmänna repertoar. Ibland kan läsaren lura sig själv att tro att hennes egen uppfattning finns uttalad i texten, även om texten själv inte uttrycker någon åsikt. Anledningen till detta är att läsarens egen allmänna repertoar färgar hennes läsning av texten.

Textens litterära repertoar består i de litterära konventioner och de formella strategier texten följer. McCormick menar att de flesta konventionella berättelser har handling och karaktärer och berättas ur en viss synvinkel. Som exempel på texter som rättar sig efter litterära konventioner nämns folksagor och romaner som till exempel Flugornas Herre. När en läsare konfronteras med en text som inte följer detta traditionella ”sagomönster” kan det av vissa läsare uppfattas som en svårighet, medan andra finner det spännande. Detta förklaras av Kathleen McCormick utifrån läsarens litterära repertoar:

Reader’s literary repertoires consists of their knowledge and assumptions about what literature ‘is’ or

‘should be’ based on their previous reading experiences and the assumptions about reading they have absorbed from the literary and general ideologies of their culture.⁵¹

Hur en läsare kan gå i dialog med en texts litterära repertoar beror alltså på vilken sorts texter hon är van att läsa. Därför kan läsarens läserfarenheter enligt McCormick inte separeras från textens repertoar. Molloy skriver att det är viktigt att som lärare uppmärksamma om det är textens repertoar som hindrar dialogen mellan läsare och text. Att eleven kan läsa en text betyder med andra ord inte att hon förstår den.