Lagstiftning och praxis

Sysselsättning genom stöd från arbetsförvalt-ningens sida

Arbetslösa handikappade omfattas av den allmänna arbetskraftsservicen och av aktiva sysselsättningsåtgärder. Dessutom omfattas handikappade särskilt av yrkesinriktad reha-bilitering och förmåner i syfte att främja de-ras möjligheter till sysselsättning. Till dessa förmåner hör bland annat ersättning av kost-naderna för prövning av arbetsförmågan, ar-bets- och utbildningsprövning, arbetsträning och arbetsprövning på arbetsplatsen samt ett bidrag till arbetsgivaren för arrangemangen kring arbetsförhållandena.

Bestämmelser om arbetskraftsservice och anknytande förmåner finns i lagen om ar-betskraftsservice (1005/1993) och förord-ningar som utfärdats med stöd av den. En viktig bestämmelse om handikapp ingår i 10

§ 2 mom. förordningen om arbetskraftsser-vice (1251/1993). I momentet avses med en handikappad enskild kund en person vars möjligheter att få ett lämpligt arbete, behålla ett arbete eller avancera i ett arbete har mins-kat betydligt på grund av en på behörigt sätt konstaterad skada, sjukdom eller funktions-nedsättning. I bestämmelserna inskränks inte arbetskraftsservice bara till arbetslösa eller personer som hotas av arbetslöshet.

Arbetskraftsservicen går före sysselsättning finansierad med sysselsättningsmedel, som kommer i fråga när en arbetssökande inte har kunnat få arbete med hjälp av arbetskrafts-service, sysselsättningsfrämjande utbildning eller effektivare åtgärder. Sysselsättningsla-gen och sysselsättningsförordninSysselsättningsla-gen anger en prioritetsordning för användningen av syssel-sättningsmedel. Huvudregeln i 16 § 2 mom.

sysselsättningslagen (275/1987) är att

arbets-sökande med det största behovet av arbete har företräde.

Enligt samma lagrum skall sysselsättnings-anslagen särskilt användas till sysselsättning för unga och långtidsarbetslösa, förebyg-gande av långtidsarbetslöshet och främjande av en regionalt balanserad sysselsättning.

Dessutom tillåter bestämmelsen att syssel-sättningsanslag också används till stöd för sysselsättning av handikappade och andra ar-betslösa samt för annat främjande av syssel-sättningen inom ramen för anslagen i stats-budgeten.

En arbetsgivare kan beviljas normalt eller förhöjt sysselsättningsstöd för att sysselsätta en arbetslös arbetssökande. Alternativt kan arbetsgivaren få bara arbetsmarknadsstöd el-ler sammansatt stöd som är en kombination av sysselsättningsstöd och arbetsmarknads-stöd. Arbetsministeriet fastställer årligen de arbetskraftspolitiska målen för ningsstödet. Enligt 29 § 2 mom. sysselsätt-ningsförordningen (1363/1997) är syftet med arbete som ordnas med hjälp av sysselsätt-ningsstöd i synnerhet bland annat att främja möjligheterna för arbetslösa som för första gången kommer ut på arbetsmarknaden att få arbete, att främja möjligheterna för arbetssö-kande som länge varit arbetslösa att på nytt

komma ut på arbetsmarknaden och att för-hindra att arbetslösa slås ut från arbetsmark-naden. I 3 mom. i samma paragraf sägs att det sammansatta stödet i första hand är avsett för sysselsättning av arbetssökande som varit arbetslösa under en lång tid.

Enligt 35 § sysselsättningsförordningen beviljas sysselsättningsstöd för högst tio må-nader i sänder och sammansatt stöd för högst 12 månader i sänder. När den högsta tillåtna tiden går ut får sysselsättningsstöd beviljas på nytt för sysselsättning för samma person först när han eller hon har varit arbetslös ar-betssökande i minst fem månader de senaste sex månaderna.

Arbetslösa handikappade arbetssökande in-tar ingen särställning när det gäller beviljan-de och användning av sysselsättningsstöd annat än i det hänseendet att stödet kan bevil-jas för 24 månader i sänder för sysselsättning av dem.

Nedan följer en sammanställning av antalet handikappade arbetssökande och andelen ar-betslösa bland dem 1995—1999 och avslu-tade arbetslöshetsperioder 1995—1999. Upp-gifterna baserar sig på statistik från arbets-förvaltningen.

År 1995 1996 1997 1998 1999

Handikappade arbetssökande 60 733 65 172 70 753 74 730 80 071

Av dem arbetslösa 50 898 54 808 59 571 62 503 66 575

Avslutade arbetslöshetsperioder 41 063 47 352 60 395 66 065 73 194 - av dem på grund av arbete eller

studier 29 149 34 196 43 384 45 995 49 681

Uppgifterna visar att handikappade arbets-sökande vid arbetskraftsbyråerna ökade sta-digt under femårsperioden 1995—1999. År 1995 var de ungefär 61 000 och 1999 var siffran uppe i cirka 80 000, varav 40 % var arbetssökande över 50 år. Samtidigt har an-delen arbetslösa i denna grupp ökat. År 1995 var ungefär 51 000 arbetslösa och 1999 var

siffran cirka 67 000. Andelen arbetslösa som fått arbete eller börjat studera har ökat i un-gefär samma takt.

Nedan följer en översikt över hur handi-kappade personer fått sysselsättning med hjälp av sysselsättningsanslag och olika typer av åtgärder de två senaste åren.

Stödåtgärder Sysselsatta Kostnader

milj. mk milj. euro

1998 1999 1998

Statligt beredskapsarbete 2 319 1 735 115 19,3

Kommunalt beredskapsarbete 5 455 4 560 125 21

Sammansatt stöd, kommuner 390 726 11 1,9

Sammansatt stöd, privata 1 061 2 298 30 5

Sysselsättningsstöd, privata 1 736 1 281 30 5

Skyddat arbete 28 61 -

-Övrigt 1 889 1 442 31 5,2

Totalt 14 272 13 618 362 60,9

Antalet handikappade som fått lönebaserat beredskapsarbete har varit i det närmaste oförändrat: 1995 var de cirka 11 600 och 1999 cirka 10 700. År 1999 fick sammanlagt cirka 13 600 handikappade arbetssökande ar-bete med hjälp av stödåtgärder från arbets-förvaltningens sida. Kostnaderna uppgick till drygt 360 miljoner mark (61 miljoner euro).

Men möjligheterna för handikappade att få arbete har ständigt försämrats. År 1995 fanns det i medeltal cirka 32 700 handikappade ar-betslösa och 1999 var siffran uppe i cirka 38 800.

Skyddat arbete och arbetsverksamhet

Skyddat arbete bygger på bestämmelser från 1978 i lagen om invalidvård (907/1946).

I övrigt upphävdes lagen när lagen om servi-ce och stöd på grund av handikapp (380/1987) trädde i kraft den 1 januari 1988.

Enligt lagen kan skyddat arbete ordnas i verkstäder för skyddat arbete, hemma hos ar-betstagaren eller på något annat lämpligt stäl-le för invalider och vid behov för andra per-soner som på grund av nedsatt arbetsförmåga inte har kunnat få förvärvsarbete som mot-svarar deras krafter och förmåga någon an-nanstans (22 §). Med invalid avses en person vars arbets- och verksamhetsförmåga genom att något organ saknas eller fungerar bristfäl-ligt, varaktigt är i så hög grad nedsatt att han har väsentligt men av det i sitt dagliga liv och

i arbetet för sin utkomst (2 §).

Kommunen ansvarar för skyddat arbete lik-som för annan socialvård (1 § 2 mom.).

Skyddat arbete kan ordnas dels av kommu-nen, dels av en samkommun eller någon an-nan för ändamålet lämplig sammanslutning eller stiftelse (22 §). Lagen om invalidvård har dessutom särskilda bestämmelser om val av arbetstagare, avlöning och uppsägnings-skydd samt om avgifter för matservering och transporter (22 a, 22 c och 22 d §).

Bestämmelserna om arbetsterapi/arbets-verksamhet inom social- och hälsovården är knapphändiga. Bara lagen om specialomsor-ger om utvecklingsstörda (519/1977) har sär-skilda bestämmelser om arbetsterapi. Enligt 2 § 4 punkten ingår bland annat ordnande av arbetsterapi i specialomsorgerna. I 35 § 2 mom. föreskrivs att det i mån av möjlighet för den som är i behov av specialomsorger skall ordnas arbetsträning och arbetsterapi samt annan stimulerande verksamhet. Vidare föreskriver 24 § förordningen angående spe-cialomsorger om utvecklingsstörda (988/1977) att den som deltar i arbetsverk-samhet kan få en flitpenning i enlighet med grunder som fastställs av social- och hälso-vårdsministeriet.

Arbetsverksamhet för rehabiliteringsklien-ter inom mentalvården och för personer med missbruksproblem bygger på generella be-stämmelser inom social- och hälsovården.

På skyddat arbete och arbetsverksamhet som ordnas av kommunen tillämpas lagen

om planering av och statsandel för social-och hälsovården (733/1992). Lagen föreskri-ver att en kommun kan ordna uppgifterna genom att sköta verksamheten själv eller till-sammans med andra kommuner alternativt genom att köpa tjänsterna av någon offentlig eller privat serviceproducent.

Sedan 1993 betalas statsandelen till kom-munerna för social- och hälsovård enligt kal-kylerade grunder. Användningen av statsan-delarna är inte bunden till särskilda åtagan-den. Statsandelens belopp påverkas således inte av till exempel kommunens faktiska kostnader för skyddat arbete och arbetsverk-samhet.

Innehållet i skyddat arbete och arbetsverk-samhet definieras inte närmare i lagstiftning-en. Att döma av utvecklingen inom dessa verksamhetsformer och förarbetena till lag-stiftningen har skyddat arbete och arbets-verksamhet två uppgifter. Dels skall de vara en inkomsttrygghet för handikappade arbets-sökande och trygga sysselsättningen för dem, dels ordnas i synnerhet arbetsverksamhet för själva arbetsinnehållets skull för att främja målen inom social- och hälsovården. Funk-tionerna anses förebygga att handikappade slås ut på arbetsmarknaden och minska deras behov av service inom social- och hälsovår-den.

För skyddat arbete gäller de allmänna be-stämmelserna om anställningsvillkor och ar-betsförhållanden. Enligt 22 c § 2 mom. lagen om invalidvård tillämpas emellertid inte be-stämmelserna om minimilön i 17 § 1 mom.

lagen om arbetsavtal (320/1970) på lön för skyddat arbete. Bestämmelserna upphävdes när den nya lagen om arbetsavtal (55/2001) trädde i kraft den 1 januari 2001. Bestämmel-ser om lönen för skyddat arbete ingår i kol-lektivavtalet för verkstäder för skyddat arbe-te.

Personer som utför arbetsverksamhet om-fattas inte av ett anställningsförhållande utan de får sin försörjning från pensioner och an-nan social trygghet. Lagstiftningen innehåller inga bestämmelser om anställningsvillkoren eller arbetsförhållandena vid arbetsverksam-het.

Vid utgången av 1986 fanns det drygt 3 000 arbetstillfällen för skyddat arbete. Se-dan dess har arbetstillfällena årligen varierat

mellan 2 800 och 3 500. I slutet av 1998 fanns det 3 072 arbetstillfällen.

Antalet deltagare i arbetsterapi för utveck-lingsstörda har av allt att döma ständigt ökat.

År 1986 deltog cirka 5 000 personer i ar-betsterapi och vid utgången av 1994 var de ungefär 9 200. Vid utgången av 1998 var siffran uppe i 10 300 personer. Dessutom ordnas det i någon mån arbetsverksamhet för rehabiliteringsklienter inom mentalvården och personer med missbruksproblem.

År 1998 uppgick nettoutgifterna för skyd-dat arbete och arbetsterapi för utvecklings-störda till sammanlagt cirka 575 miljoner mark (96,7 miljoner euro).

En stickprovsundersökning av verkstäderna för skyddat arbete visar att ungefär 75 pro-cent av handikappade personer som deltog i verksamheten 1999 hade arbete i arbetsför-hållande. Av dem hade ungefär 11 procent-enheter fått sysselsättning med hjälp av sys-selsättningsstöd. Den resterande andelen på 25 procent fördelades så att ena hälften hade deltagit i arbetsverksamhet utan anställnings-förhållande och den andra hälften i till exem-pel arbetspraktik finansierad av arbetsför-valtningen eller Folkpensionsanstalten eller i arbetsträning.

Arbets- och verksamhetsdagar utanför de skyddade verkstäderna i öppet skyddat arbe-te, arbetsverksamhet, arbetsprövning o.dyl.

utgjorde bara 2—3 procent av alla arbets-och verksamhetsdagar för handikappade ar-betstagare vid de skyddade verkstäderna 1999. Beredskapsarbete ingick i verksamhe-ten vid bara två skyddade verkstäder. Av de handikappade arbetstagarna arbetade 72 pro-cent heltid och 28 propro-cent deltid. Av arbets-tagarna var 39 procent kvinnor och 61 pro-cent män.

Åldersfördelningen bland de handikappade arbetstagarna såg ut som följer: cirka 5 pro-cent var under 25 år, 53 propro-cent 25—45 år och 42 procent över 45 år. Funktionsnedsätt-ningen berodde hos 24 procent på psykiska problem, hos 20 procent på utvecklingsstör-ning, hos sju procent på skada i rörelseorga-nen, hos sex procent på syn- eller hörselska-da, hos nio procent på annan sjukdom till exempel epilepsi, hos 34 procent på miss-bruksproblem eller någon annan orsak (lång-tidsarbetslöshet och sociala omständigheter).

Av dem som hade arbete vid utgången av 1999 fick 50 procent full lön, 20 procent par-tiell lön, 16 procent flitpenning och 14 pro-cent arbetade utan ersättning.

Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte Den 1 september 2001 trädde en lag om ar-betsverksamhet i rehabiliteringssyfte (189/2001) i kraft. Lagen föreskriver om åt-gärder med vilka förutsättningarna att få ar-bete på den öppna arbetsmarknaden förbätt-ras för den som får arbetsmarknadsstöd eller utkomststöd på grund av långvarig arbetslös-het. De lagfästa åtgärderna skall också för-bättra livskompetensen för de som berörs av lagen.

Lagen om arbetsverksamhet i rehabiliter-ingssyfte innehåller bestämmelser om en ak-tiveringsplan och om hur arbetsverksamheten anordnas. Samarbetet mellan kommunerna och arbetskraftsmyndigheterna intensifieras genom att myndigheterna åläggs en skyldig-het att utarbeta en aktiveringsplan tillsam-mans med personer som varit arbetslösa länge och som får arbetsmarknadsstöd eller utkomststöd. I aktiveringsplanen kan ingå sysselsättningsfrämjande åtgärder enligt sys-selsättningslagen och i förekommande fall socialservice samt hälsovårds-, utbildnings-och rehabiliteringstjänster av olika slag. Som en ny form av socialservice kan planen också innehålla arbetsverksamhet i rehabiliterings-syfte.

När aktiveringsplanen utarbetas skall det först utredas vilka möjligheter det finns att erbjuda personen sysselsättningsfrämjande åtgärder. Om arbetskraftsbyrån bedömer att åtgärder inte kan tillhandahållas inom de närmaste tre månaderna skall kommunen tillhandahålla arbetsverksamhet i rehabili-teringssyfte för personen.

Arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte är främst avsedd för långtidsarbetslösa som länge fått sin huvudsakliga utkomst från ar-betsmarknadsstöd eller utkomststöd och som sannolikt har små möjligheter att få arbete med hjälp av de tillgängliga åtgärderna. Ar-betsverksamhet i rehabiliteringssyfte är alltid subsidiär i förhållande till ett riktigt an-ställningsförhållande, utbildning eller andra åtgärder som tillhandahålls av

arbetskrafts-myndigheten. Dessutom får arbetsverksam-het i rehabiliteringssyfte inte ersätta arbete som normalt utförs genom ett tjänste- eller arbetsförhållande. Arbetsverksamhet i reha-biliteringssyfte utförs inte inom ramen för ett arbets- eller tjänsteförhållande. Därför räknas deltagande i arbetsverksamhet i rehabiliter-ingssyfte inte in i tiden i arbete för utkomst-stöd vid arbetslöshet. Vid arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte tjänar deltagaren inte hel-ler in pensionsskydd.

Det är kommunerna som bestämmer hur arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte ord-nas i praktiken. Staten ersätter kommunerna för kostnaderna för arbetsverksamheten.

Kommunerna får en prestationsbaserad er-sättning på 10,1 euro (60 mark) per dag och deltagare ur arbetsministeriets budget. Den återstående kostnaden är en utgift som omfat-tas av statsandelen och som kommunen får ersättning för som statsandel för social- och hälsovården.

Den som deltar i arbetsverksamhet i rehabi-literingssyfte får de normala förmåner som han eller hon har rätt till: arbetsmarknadsstöd (som inte behovsprövas) eller utkomststöd.

Dessutom får deltagarna en ersättning för uppehälle på 5 euro (30 mark) per dag eller den som har utkomststöd som sin huvudsak-liga inkomst en sysselsättningspenning på 5 euro (30 mark) per dag samt reseersättning.

Reseersättningen betalas ut som utkomststöd.

När perioden av arbetsverksamhet i rehabi-literingssyfte går ut utvärderar socialväsen-det, arbetskraftsmyndigheterna och den som deltagit i arbetsverksamheten vilka effekter arbetsverksamheten har haft på personens förutsättningar att få arbete.

I och med att arbetsverksamhet i rehabili-teringssyfte huvudsakligen är avsedd för per-soner som är långvarigt arbetslösa och som länge huvudsakligen levt på arbetsmarknads-stöd eller utkomstarbetsmarknads-stöd är målgruppen en an-nan än för den traditionella arbetsverksam-heten för handikappade som avses i denna proposition.

Samordning av social trygghet och förvärvs-arbete

Den lag om ändring av folkpensionslagen som trädde i kraft den 1 augusti 1999

(837/1998) tillåter att invaliditetspension lämnas vilande. I 22 § 4 mom., som genom nämnda lag fogades till folkpensionslagen (347/1956), föreskrivs att en pensionstagare som börjar förvärvsarbeta och som anses få en skälig utkomst av detta arbete inte får pension för tiden i arbete, utan pensionen lämnas vilande. En annan förutsättning för att pensionen skall få lämnas vilande är att det inte har inträffat några sådana väsentliga förändringar i pensionstagarens hälsotillstånd som kan motivera att pensionen upphör.

Skälet till reformen har varit att förvärvsar-bete skall vara den primära källan till ut-komst med avseende på den sociala trygghe-ten också när det gäller handikappade. Syftet var att öka flexibiliteten i pensionssystemet genom att ge handikappade ett tydligare stöd och uppmuntra dem att gå ut i arbetslivet.

Möjligheten att lämna en pension vilande gäller de handikappade som får folkpension till fullt belopp. Invaliditetspension kan läm-nas vilande i minst sex och i högst 24 måna-der. Under den tid som pensionen är vilande betraktas personen inte som pensionstagare.

Under tiden i arbete tjänar han eller hon in pensionsskydd på normalt sätt. Att pensionen är vilande påverkar inte rätten till rehabili-tering i enlighet med lagen om rehabilirehabili-tering som ordnas av folkpensionsanstalten.

Möjligheten att lämna pensionen vilande har samband med en ändring av lagen om handikappbidrag (124/1988) som trädde i kraft samtidigt med ändringen av folkpen-sionslagen. En handikappad arbetstagare som börjar förvärvsarbeta får ett handikappbidrag som är lika stort som specialhandikappbidra-get i stället för pension under den tid som pensionen är vilande. Bestämmelser om detta finns i 22 § 4 och 5 mom. folkpensionslagen och 2 § 3 mom. lagen om handikappbidrag.

Det har ansetts motiverat att handikappbidrag ges ut under den tid som pensionen är vilan-de för att vilan-det skall vara mer lönanvilan-de för per-sonen att arbeta än att vara pensionerad och eftersom han eller hon har större utgifter som förvärvsarbetande än som pensionär.

Från och med den 1 januari 2001 uppgår specialhandikappbidraget till 321,6 euro (1 912 mark). Folkpension till fullt belopp uppgår till 476,3 euro (2 832 mark) i måna-den. Handikappbidraget är skattefri inkomst.

År 1999 lämnade ett tiotal personer sin pension vilande och i slutet av februari 2001 var 21 pensioner vilande. I motiveringen till propositionen anfördes inga exakta bedöm-ningar av hur många personer som kommer att lämna sina pensioner vilande. Men i be-dömningen av kostnadseffekterna utgick re-geringen från att betydligt fler skulle göra det än vad som i verkligheten har varit fallet.

Personer i arbetsför ålder får rehabiliter-ingspenning för den tid de går på rehabili-tering om rehabilirehabili-teringen hindrar dem från att arbeta. Syftet med rehabiliteringen skall vara att klienterna skall stanna kvar, återin-träda eller komma ut i arbetslivet. Om ar-betsgivaren betalar ut lön för rehabiliterings-tiden betalas rehabiliteringspenning ut till ar-betsgivaren för samma tid.

En ändring av lagen om rehabiliteringspen-ning (611/1991) som trädde i kraft den 1 au-gusti 1999 medger att rehabiliteringspenning ges ut till unga handikappade som fyllt 16 år för att säkerställa att de får yrkesinriktad re-habilitering. Syftet var att säkerställa att gravt handikappade i åldrarna 16—18 år får yrkesinriktad rehabilitering. En förutsättning för att bidraget skall ges ut är att det har upp-rättats en personlig studie- och rehabili-teringsplan för den gravt handikappade unga personen. Sedan den 1 januari 2001 har rehabiliteringspenningen för unga varit 374,6 euro (2 227 mark) i månaden. I fjol fick 746 unga rehabiliteringspenning.

2.2. Internationell utveckling och