Lagstiftningen

Inledning

Detta kapitel innehåller dels den ekonomiska lagstiftningen utveckling under perioden, exklusive 1734 års lag och dess föregångare, dels beräkningarna av tullkostnaderna som följde av lagstiftningens förändring. I avsnittet med själva lagstiftningen redovisas endast de förordningar och förändringar som bör ha påverkat kostnaderna för importen, främst den som berör textilier. Sammantaget återfinns över tvåtusen förordningar under perioden 1720–1740, vilka antingen berör handel i allmänhet eller en specifik bransch alternativt regler som bara rörde en enskild stad. Samtliga förordningar som berör Stockholm och kan tänkas ha påverkat kostnaderna för importen har tagits med i nedanstående sammanställning. Dessutom tillkommer hantverks- och manufakturlagstiftningen, vilka också består av en mängd nya förordningar fram till 1740. Då det finns andra forskare som har behandlat denna lagstiftning mycket ingående har jag valt att utesluta en presentation i detta kapitel även av denna del av den ekonomiska lagstiftningen. För pre- sentationer av hantverks- och manufakturlagstiftningen fram till 1740-talet hänvisas istället till Arnberg, Kjellberg och Nyströms sammanställningar. Dessa forskare behandlar vanligen denna del av lagstiftningen både före och efter den här studerade perioden. För en presentation av 1734 års lag och dess föregångare hänvisas till Aldman.1

Syftet med detta kapitel är att redovisa beräkningarna av de förändrade kostnaderna för tull- och införselavgifter och som följde av lagstiftningens årsvisa förändring under perioden 1719 till 1740. Beräkningarna ligger till grund för den analys som görs i kapitel II:2.

Kapitlet är indelat i två avsnitt, där den första delen utgör en uppskattning av hur kostnaderna för tull och införselavgifter förändrades efter hel- och halvfrihetens införande. I anslutning till detta förs också en diskussion om de fartyg som anlände till Stockholm och deras respektive lastkapacitet, då det tonnage ett fartyg kunde lasta har betydelse för i vilken utsträckning fartyget fick hel- respektive halvfrihet. Analysen och slutsatserna i kapitel I:2 och i

I:3, om hur utrikeshandelns geografiska ursprung påverkade tulltaxornas förändring under perioden, baseras på de här presenterade beräkningarna.

I den andra delen om den ekonomiska lagstiftningen behandlas de tullar och förordningar som tillkom under perioden och andra handelshinder såsom överflödsförordningar, konsumtionsförbud etc. Denna del har en kronologisk uppställning och inleds med en presentation av de källor som används. Till skillnad mot förordningarna, som behandlas i sin helhet, presenteras tullarna enbart schematiskt då det för varje ny utkommen tull- och licenttaxa blev en allt mer detaljerad indelning. Med detta avses att allt fler tyger finns upp- tagna som en egen post och att tygerna också allt mer började delas upp på olika kvalité. I 1739 års tull- och licenttaxa ingår dessutom en lista på alla de tyger som var helt förbjudna att importera samtidigt som många av dem ändå redovisas under själva tulltaxan, det vill säga produkten ges ett specifikt tullvärde per aln eller stycke. Samtidigt anges hur mycket tull som skulle erläggas beroende på om det var hel- halv- eller ofri tull samt licentavgift och andra avgifter. Tygerna kunde alltså samtidigt vara belagda med import- förbud som de var tillåtna att importera under de nyss nämnda specificerade förutsättningarna. Importförbuden undantogs dels för Ostindiska kompaniets räkning, dels för de tyger eller annat som importerades för ”kungen och hovets” behov, även ministrar hade emellanåt rätt att importera tyger och annat som egentligen var förbjudet att importera. Dessutom undantogs ut- ländska diplomater från importförbuden.

Beräknade kostnader för införsel som följd av hel- och

halvfrihetens införande och dess utveckling 1720–1738

Inledning med grundläggande begrepp och definitioner

Tyg som anlände från Nordsjön, fraktades vanligen på fartyg med endera helfrihet eller ofrihet. Motsvarande tyg från Östersjön fraktades däremot på fartyg med halvfrihet eller ofrihet.

Grundvalen för sjöfarten på Sverige under perioden kom att bli 1724 års produktplakat. Enligt produktplakatet var alla fartyg av utländsk nationalitet förbjudna att införa andra varor än det egna landets och dess koloniers till Sverige. Hel- och halvfriheten var ett sätt att gynna inhemska handelsflottan under resten av frihetstiden. Detta element i sjöfartspolitiken var utformat under 1600-talet men förnyades 1722 med bestämmelserna om så kallad fri

och ofri tull. Huvudtanken var att import och export som bedrevs med utländ-

ska fartyg belades med 50 procent högre tull än svenska så kallade ”helfria” fartyg”. Utrikeshandeln fick endast ske i stapelstäderna enligt stapelpolitiken som utformades i början på 1600-talet. Bara stapelstäder fick handla med utlandet och ta emot främmande köpmän. Bottniska handelstvånget innebar

från 1673 att städer norr om Gävle och i Österbotten tvingades handla med Stockholm som enda tillåtna stapelort. Det betyder att Stockholms köpmän i princip hade monopol på den handeln. Bottniska handelstvånget avreg- lerades 1765, men upphävdes inte helt förrän år 1812.2

Produktplakatet påverkade i sig aldrig tullsatserna. Däremot kom de indirekt att påverka dem då förordningen syftade till att få mellanhandeln att upphöra. Detta syfte blir än tydligare från 1727 då produktplakatets förstärk- ning innebar att svenska importörers undantag inte längre gällde såsom vid 1724 års produktplakat. Eftersom fartygen som trafikerade de olika regionerna skilde sig storleksmässigt – östersjöbaserade var vanligen mindre – kom produktplakatet indirekt att påverka kostnaden för att importera tyger.

Det var med införandet av hel- och halvfriheten 1722, då fartygens lästetal blev avgörande, som det uppstod en skillnad. Då fartygens storlek hade betydelse för hur mycket en svensk importör skulle betala i tull och licent samt andra avgifter. Fram till 1730-talets fanns det också en möjlighet att erhålla så kallad skeppsfrihet även för skepp som byggts utomlands. Med detta av- sågs att skeppen då gällde som svenska och därmed omfattades av hel- och halvfrihet för införselavgifterna. Förutom att hel-, halv- respektive ofrihet innebar olika stora kostnader, fanns det inbyggt en regional skillnad i det system som utformades när det gäller tull- och licentsatserna samt att de extra avgifter som infördes ibland, särskilt 1735 års höjning, påverkade kostnaderna olika för import från olika regioner. Nedanstående analys byg- ger på de regionala skillnader som fanns i tullpolitiken från början, en han- delspolitik som kom att utvecklas till än större regionala skillnader under perioden 1720–1738.

Det är dock viktigt att veta hur systemet med införselavgifterna var upp- lagt och fungerade för att förstå beräkningarna. I den reguljära tulltaxan åter- finns de ordinarie tull- och licentsatser som skulle erläggas utöver det tullvärde per enhet som står upptaget. Utanför denna tabell återfinns övriga kostnader vilka också skulle betalas vid införsel. Det innebär att först beräk- nades den ordinarie tull och licent som skulle betalas för varan. Därefter beräknades de extra avgifter som skulle betalas. Dessa extra kostnader sum- merades därefter tillsammans med licenten. I tolagsjournalen döljs därmed kostnaderna för dessa extra avgifter under posten för licentavgiften.

Analys

Kostnadseffekterna är beräknade på kläde från Holland respektive Schlesien, vilka 1720 hade tullvärdet 1 dsm/aln. Räkneexemplet är beräknat på en tänkt importerad mängd av 300 alnar kläde för olika år under hela perioden. För tyger förändrades inte tullvärdet under perioden. Tull utgick med en viss procent av tullvärdet. Detta gällde även licentavgiften, landshjälpsavgiften,

de så kallade extra-licentavgifterna samt den extra tull som infördes 1735 för de tyger som tillverkats i östersjöländer. Nedan kommer endast procentsat- serna att anges. De procentsatser som anges var alltid beräknade på produk- tens tullvärde. Mindre avgifter, exempelvis det som ofta benämns arm- och sjöpenning, som utgick med en fast summa lika för alla är inte medräknade i exemplet.3

I utgångsläget 1720 hade samtliga fartyg oavsett storlek och härkomst helfrihet. Kläde var belagt med dels en tullavgift på 8 procent, dels en licentavgift på 4 procent. 1722 differentierades tullarna. Ofrihet gavs vanligen inte till holländska fartyg men tillämpades däremot för andra länders fartyg. Samma år sänktes licentavgiften till 3 procent för de fartyg som anlände från Nordsjön eller längre bort. Det är troligt att denna säkning var ett slags kom- pensation för att fartyg från Nordsjön som skulle till svenska hamnar måste betala öresundstullen efter Nystadsfreden. Året efter att produktplakatet hade införts, 1725, skärptes också bestämmelserna vad gäller ofrihet. Från detta år skulle också vissa holländska fartyg komma att lyda under ofrihet. 1726 ökades licentavgiften till 4 procent för alla importerade tyger oavsett här- komst med ett undantag. De som var ”vita eller ofärgade”4

och alltså normalt hade lägre förädlingsgrad kompenserades genom en tullsänkning på 4 procent. I praktiken kom därmed kostnaden för dessa tyger beroende på fartygets storlek att uppgå till 24, 30 respektive 37,5 dsm för trehundra alnar, det vill säga 12 dsm lägre än för färgade och mönstrade tyger. 1728 infördes landshjälpsavgiften och den fördyrade alla tyger med 5 procent, vilket gav en kostnadsökning på 15 dsm för de trehundra alnar kläde som används som exempel. För nordsjöområdet ökade kostnaden återigen 1735 och då med ytterligare 5 procent ovanpå de tidigare kostnaderna. Därtill ökade kostnaden för tyger tillverkade i östersjöområdet samma år med 10 procent, förutom om tyget var vitt eller ofärgat, då det endast ökade med 7 procent. Det innebar att importören fick en kostnadsökning på kläde från Schlesien med 30 dsm för trehundra alnar medan det holländska steg med 15 dsm för samma mängd. I tabell II1:1 visas de kostnader som uppstod för en tänkt importör i form av tullar och avgifter på tyg, som tillverkas i och levererades från nord- sjöområdet och i tabell II1:2 görs detsamma för östersjöområdet för perioden 1720–1738.

Observera att det tyg som anlände från Nordsjön alltid fraktades på fartyg med endera helfrihet eller ofrihet under hela perioden. I tabell II1:1 ingår dock även beräkning av vad det skulle ha kostat om tyget anlände med halv-

Detta begrepp är en förkortning av sjörättspenning och amiralitets armpenning, vilka var separata utgifter. Se vidare under avsnittet Införselavgifter och importförbud.

Tanken var att att tyger med lägre förädlingsgrad skulle ha en lägre tull då dessa skulle vidareförädlas i Sverige. Med vita avsågs därför troligen bomullstyger, vilka på grund av råvaran var naturligt vita. I praktiken kom dock även andra vita tyger att omfattas, då detta aldrig var klart uttryckt varken i förordningen eller i de tulltaxor som upprättades under perioden.

fria fartyg, för att därigenom få fullt jämförbara uppgifter om kostnaderna vid införsel under olika år.

1730 infördes för siden en extra-licent vilken ökade kostnaden för nord- sjöimporten med 2 dsm per hundra riksdalers, det vill säga per 300 dsm, värde som importerades, medan den från Östersjön ökade med 1 dsm per hundra riksdaler.

Utifrån beräkningarna i tabell II1:1–II1:2 framgår att den 50-procentiga skillnad som infördes 1722 mellan hel- och ofri tull och den 25-procentiga skillnaden mellan hel och halvfri tull omfattade endast tullen. Differensen kom att utjämnas något mellan vad som egentligen skulle betalas för inför- seln. Orsaken till detta var att varken licenten eller de extra avgifter, vilka lades ovanpå och beräknades och betalades separat, omfattades av den diffe- rens i kostnad som fanns för tullen. Dessa sistnämnda kostnader påverkade alltid all införsel lika oavsett fartygets storlek och hemmahamn. Det var framförallt dessa generella kostnader som steg under perioden. I exemplet med de två sorterna kläde steg tullen endast med två procentenheter.

I praktiken blev tullskillnaden 1722 om fartyget anlände från Östersjön 37,5 procent mellan hel och ofri tull och om det anlände från Nordsjön nästan 41 procent. Från 1735 hade de som fraktade 300 alnar holländskt kläde som i exemplet en kostnadsskillnad på cirka 21 procent mellan att frakta på ett helfritt respektive ett ofritt fartyg från Nordsjön. Om frakten istället innehöll ett kläde från Schlesien på helfritt respektive ofritt fartyg från en öster- sjöhamn var kostnadsskillnaden drygt 17 procent. Det innebär att differensen mellan hel- respektive ofri tull sjönk, förutsatt att fartyget anlände från samma region.

Sett i ett regionalt perspektiv var kostnadsskillnaden mellan att frakta samma slags tyg på ett ofritt fartyg från Östersjön respektive Nordsjön till Stockholm av dessa tyger cirka 6,5 procent till Nordsjöns fördel fram till 1725. Mellan 1726 och 1734 finns ingen kostnadsskillnad mellan regionerna vad gäller dessa tyger. Däremot från 1735 är skillnaden åter drygt 17 procent till Nordsjöns fördel.

Den stora skillnaden fanns mellan om frakten lastades på ett ofritt fartyg från Östersjön istället för ett helfritt från Nordsjön. 1722 och 1725 var skillnaden 50 procent, 1726–1728 nästan 36 procent. Mellan 1728–1734 hade skillnaden minskat ytterligare till cirka 26 procent för att från 1735 åter stiga till nästan 42 procents skillnad.

Vad som också framkommer i tabell II1:1 är att tullen för införsel sjönk när det gäller holländskt kläde om det fraktades på ett fartyg med helfrihet när hel- och halvfriheten infördes, däremot sjönk den inte på motsvarande sätt för kläde från Schlesien. Från och med 1726 utjämnades denna kostnadsskillnad.

Tabell II1:1 Kostnadsutvecklingen vid tull- och avgiftsförändringar

1720–1738 vid införsel av 300 alnar kläde från Holland, med ett tullvärde på en dsm Kostnad för tyg tillverkat i Holland fraktat med/År Helfrihet Kostnad i dsm Halvfrihet1 Kostnad i dsm Ofrihet Kostnad i dsm Amn: 1720 24+12=36 X X Obs! Extra-licenten på 6 öre tillkommer för 200 dsm värde på alla produkter som importerades.

1722 24+9=33 30+9=39 37,5+9=46,5 Se 1720.

1725 24+9=33 30+9=39 37,5+9=46,5 Se 1722. Eventuella extrakostnader tillkommer för att upprätta kontrakt med ny lever- antör samt för eventuella krediter i detta land.

1726 30+12=42 37,5+12=49,5 45+12=57 Se 1725. Om tygerna är vita eller ofärgade minskar kostnaden under alla poster med 12 dsm. 1728 30+12+15 =57 37,5+12+15 =64,5 45+12+15 =72 Se 1726. 1730 30+12+15 =57 37,5+12+15 =64,5 45+12+15 =72 Se 1726. För siden tillkommer 2 dsm/300 dsm i tullvärde. 1735 30+12+15+ 15=72 37,5+12+15+ 15=79,5 45+12+15+ 15=87 Se 1730. För vita och ofärgade tyger minskar kostnaden med 9 dsm under samtliga poster. Källa: SSA: BÄ: serie DVII, vol. 1, 1612–1741 Förteckning å förordningar ang. handeln; Kungl. May:ts förordning daterad 1/7 1719: Tull och Licenttaxa för utgående och inkom-

mande waror wid Stora Siö-Tullen §1 och §3.; Taxa inrättad år 1726 hwarefter Tullen och Licenten för utgående och inkommande wahror wid Stora Siö-tullen ska erlägga, Kongl. Maij:ts nådige förordning Hwarefter Wisse inkommande wahror/utom den wanlige Tullen och umgiälderne/med 5 proc cent, såsom en allmän Landshielp komma at beläggas, Gifwen Stockholm i RådsCammaren den 4 Jumii 1728; Taxa inrättad år 1726 hwarefter Tullen och Licenten för utgående och inkommande wahror wid Stora Siö-tullen ska erlägga ifrån den 15 maij anno 1730; Westrin T. (1869/1909, 1913, 1917 och 1921/22); Modée (1742 och 1746)

Första och andra delen, Stockholm; Danielsson C. (1930).

Anm 1.: Denna post förekom aldrig för de importerade tygerna. Fartyg från Nordsjön som fraktade textilier översteg alltid 50 läster.

Tabell II1:2 Kostnadsutvecklingen vid tull- och avgiftsförändringar

1720–1738 vid införsel av 300 alnar kläde från Lübeck, med ett tullvärde på en dsm Kostnad tyg tillverkat i Schlesien fraktat under/År Helfrihet Kostnad i dsm Halvfrihet Kostnad i dsm Ofrihet Kostnad i dsm Anm. 1720 24+12=36 X X Obs! Extra-licenten på 6 öre tillkommer var 200 dsm värde på alla produkter som importerades. 1722 24+12=36 30+12=42 37,5+12=49,5 Se 1720. 1725 24+12=36 30+12=42 37,5+12=49,5 Se 1722. Even- tuella extrakostnader tillkommer för att upprätta kontrakt med ny leverantör samt för eventuella krediter i detta land. 1726 30+12=42 37,5+12=49,5 45+12=57 Se 1725. Om tygerna är vita eller ofärgade minskar kostnaden under alla poster med 12 dsm. 1728 30+12+15=57 37,5+12+15=64,5 45+12+15=72 Se 1726. 1730 30+12+15=57 37,5+12+15=64,5 45+12+15=72 Se 1726. För siden tillkommer 1 dsm/ 300 dsm i tullvärde 1735 30+12+15+30 =87 37,5+12+15+30 =94,5 45+12+15+30 =102 Se 1730. För vita och ofärgade tyger minskar kostnaden med 9 dsm under samtliga poster. Källa: Se tabell II1:1.

Det största intresset för detta arbete är dock den kostnadsökning som skedde under perioden. Återinförandet av hel-, halv- respektive ofrihet 1722 innebar alltså att kostnaden för tullen berodde på vilket slags fartyg varan fraktades på. För nordsjövaror innebar det vanligen att de endera erhöll helfrihet eller inget alls, det vill säga ofrihet. Inom Östersjön däremot var det halvfrihet eller ofrihet som blev det vanligaste. Det var endast i undantags- fall som tyger 1720 fraktades på fartyg som översteg 50 läster om de kom från östersjöområdet, medan det motsatta gällde dem som kom från Nord- sjön. Att Östersjön dominerades av små skepp vid periodens inledning fram- går av tabell II1:3. Av de 337 fartyg vars lästetal understeg 50 trafikerade nästan tre fjärdedelar enbart östersjöhamnar, ytterligare några anlände från östersjöhamnar. De sistnämnda fartygen kom ursprungligen från Östersjön men gick en rundtur från Östersjön till Nordsjön och via någon nordtysk hamnstad, vanligen Lübeck, för att därefter gå vidare till Stockholm. När de lämnade Stockholm gick de åter via en nordtysk hamnstad innan de fortsatte till Amsterdam. Genom de stridigheter som förekom i Handelskollegiet, bland annat under 1720, framgår det att dessa fartyg också gjorde omlastningar i de nordtyska hamnstäderna. Det ledde exempelvis till att salt som beställts riskerade att anlända till Stockholm i den tunnstorlek som utgjorde standard i fartygets sist anlöpta hamn.5

För att återgå till studien av tullarna visar det sig att den tänkta lasten på trehundra alnar kläde från Holland som fraktades på holländska fartyg med ofrihet, fick ökade kostnader för införseln från 36 dsm till 87 dsm under perio-

Tabell II1:3 Antal fartyg 1720 som gick på Östersjön, Nordsjön respektive

båda fördelade på lästetal under 50 läster eller 50 läster

Antal <50 läst Antal 50 läst Antal okänt lästetal1 Summa Inom Östersjön 251 23 0 274 Nordsjön 69 87 5 161 Både Östersjön och Nordsjön 17 37 0 54 Summa 337 147 5 489

Källa: SSA: SER: Stockholms huvudbok med verifikationer, Inkommande och utgående tolag 1720.

Anm1: Observera att av de fem fartyg där uppgift om fartygsstorlek saknas var tre av dem barlastade.

SSA: HA: A1:61, Huvudserie, protokoll, s. 287, I Handelskollegiets protokoll framkommer det vid en tvist angående importen av salt att Jean Bedoire hade beställt salt men att tunnan med salt hållit ett lägre mått då den ankom beroende på omlastning i en annan stad. Det finns också en liknande tvist samma år men då angående 20 tunnor malt . I detta fall hade Jean Bedoire junior hade tagit ut 10 läster mer än han skulle; se s. 648–649. Tvisterna visar dels att måttsystemet för tunnor kunde skilja stort om fartygen gjort omlastningar på vägen till Stock- holm.

den. Det innebär att kostnaden för sådan införsel steg med 51 dsm, det vill säga med cirka 142 procent. Om lasten istället var tillverkad i östersjö- området och skeppades på exempelvis tyska fartyg blev kostnadsökningen cirka 180 procent under perioden. Beaktas enbart tiden före år 1731 hade ökningen varit likvärdig, det vill säga samma som för tyg tillverkat i Holland respektive norra Tyskland. Om hänsyn tas till den pålaga som kallades extra- licenten 1730, innebär det att införselavgiften för nordsjöområdets tyger ökade något mer än östersjöområdets under 1720-talet, medan det var tvärt- om på 1730-talet. Denna kostnadsökning utjämnade dock förhållandet mellan Östersjön och Nordsjön så att år 1728 var kostnaden lika hög obero- ende av var fartyget anlände ifrån.

Hänsyn ska också tas till att det förekom att en hel del fartyg köptes in från Holland, vilka därefter kom att gå under svensk flagg. I början av 1730- talet blev det förbjudet med denna form av transaktioner då skeppsfriheten upphörde. Från 1731 skulle alla svenska fartyg vara endera inhemskt byggda eller ha köpts in senast 1730. Undantag gjordes också för de skepp som efter 1730 strandade utmed den svenska kusten eller på grund av någon annan olycka hade sålt i Sverige.6

Med de stigande kostnaderna, särskilt efter produktplakatets förstärkning 1726, då även svenska importörer förbjöds att frakta sitt gods på utländska fartyg om det tillverkats på annan ort, förändrades bilden något vad gäller vilken kategori av fartyg som frakten anlände på. Det var särskilt trafiken från de nordtyska hamnarna som resulterade i att tyger därifrån i allt större utsträckning kom att fraktas på fartyg över 50 läster. I kaptitel I:3 och I:4 beskrivs den förskjutning som skedde från Östersjön till Nordsjön när det gäller avsändarorter för import av textilier till Stockholm.

Förutom detta utfall skedde också en förändring som avser fartygens stor-

In document En merkantilistisk början: Stockholms textila import 1720–1738 (Page 131-180)