Vår och sommarlamm Vägvinnare Höstlamm S gfinnare
9.5 Landskap och biologisk mångfald
Fäljande mål har formulerats när det gäller landskap och biologisk mångfald: 1. Minst nuvarande areal betesmark (450 000 ha) skall hävdas med
betesdjur.
2. I slättbygd skall minst 5 % av den nuvarande åkerarealen (70 000 ha) avsättas för våtmarker, permanent bevuxna kantzoner och andra naturvårdsändamål.
3. I slättbygd får högst 50 % och i skogsbygd högst 25 % av den nuvarande åkerarealen användas för salix eller vanlig skog i täta förband. Övrig åker skall användas för traditionella jordbruksgrödor eller partiell beskogning med lövträd i glesa förband eller dungar kombinerad med betesdrift (agroforestry).
Tabell 8 visar att samtliga fyra scenarier innehåller 450 000 ha betesmark och 70 000 ha slättbygdsåker med speciella naturvårdsåtgärder. Målen 1 och 2 kan alltså uppfyllas. Arealen salix, poppel och björk har också begränsats så att mål 3 uppfylls.
Figurerna 12–14 visar att hävd av stora betesmarker med djur från stora köttdjursbesättningar är lönsam vid antagna miljöersättningar. Detta antyder att hävden av 450 000 ha betesmark bör kunna fortsätta också i praktiken åtminstone om man lyckas bygga upp stora betesdjursbesättningar och stora sammanhängande betesmarker. Lyckas man inte med detta är det stor risk att
arealen betesmark minskar med tiden. Utan storleksrationalisering kan betes- markerna långsiktigt räddas endast genom brukare som accepterar mycket låg arbetsersättning, konsumenter som är villiga att betala ett högt merpris för betesmarkskött eller genom att miljöersättningarna höjs väsentligt över den samhällsekonomiskt beräknade nyttonivån på cirka 4 000 kr/ha.
Vid samhällsekonomiskt motiverad miljöersättning för hävdad betesmark har nöt- och lammköttproduktion på betesmark bättre lönsamhet än om djuren går på åkerbete eller föds upp helt på stall. På bördig betesmark har dock betesdjur svårt att företagsekonomiskt konkurrera med granplantering utan stöd och med lövträdsplantering med en klimatersättning på 0,20 kr/kg CO2. Därför behöver de antagna miljöersättningarna kompletteras med admi- nistrativa styråtgärder som förhindrar beskogning där detta skulle vara oför- enligt med landskapsmålen.
Kortsiktigt kan huvuddelen av betesmarkerna räddas utan storleksratio- nalisering genom användning av ”billiga befintliga resurser” såsom befintliga stängsel, maskiner och byggnader med lågt eller inget alternativvärde (Kumm, 2006). Men problem uppkommer när det fordras nyinvesteringar och när nya brukare, med högre inkomstkrav än de gamla, skall ta över djurhållningen.
Arealen svensk betesmark har minskat varje år sedan 2005 (korrigerat för att cirka 3 000 små företag med närmare 30 000 ha betesmark inkluderats i Lantbruksregistret från och med år 2010). Mellan 2010 och 2012 var minsk- ningen 2,5 % (Sveriges officiella statistik, 2013a). Antalet kor, och därmed antalet födda kalvar för naturvårdsbete, minskade samtidigt med 1,8 % och antalet dikor, som tidigare har ökat och därmed motverkat minskningen av det totala antalet kor, minskade med 3,6 % mellan 2010 och 2012 (Sveriges officiella statistik, 2013b). Antalet företag med nötkreatur minskade 22 % mellan 2005 och 2011 (Jordbruksstatistisk årsbok).
Intervjuer med brukare av marker som ingick i ”Sveriges finaste odlings- landskap” (Naturvårdsverket, 1997c) visar att det är orealistiskt att huvud- delen av de särskilt fina betesmarkerna på lång sikt kommer att hävdas av brukarna/ägarna av de aktuella gårdarna. Särskilt i skogsbygder med tillba- kagående djurhållning saknas också i många fall grannar som kan ta över beteshävden när nuvarande, ofta gamla, brukare slutar. För uthållig beteshävd krävs därför betesentreprenörer som flyttar omkring djur på eljest obetade marker (Kumm, 2003). Det finns redan goda exempel på sådana betesentre- prenörer (”Ung betesentreprenör med framtidstro” i Olsson med flera, 2008, sidorna 196–201).
Förutsättningarna för långsiktig beteshävd förbättras om man kan till- skapa av stora sammanhängande betesmarker av befintliga små betesmarker tillsammans med intilliggande igenväxande betesmark, marginell åker och skogsmark inklusive skogsmark som överförs till bete efter slutavverkning. Mycket av den tillkommande betesmarken i sådana stora fållor har historiskt kanske varit betesmark. Då finnas goda möjligheter att värdefulla arter kan återkomma med hjälp av kvarvarande fröbank eller fröspridning från befintlig betesmark (Kumm, 2004; Olsson med flera, 2008). I många skogsbygder finns
fysiska förutsättningar att skapa stora sammanhängande fållor (Kapitel 5). Om man av naturvårdsskäl vill styra djurens betning inom stora fållor kan detta ske med interna flyttbara elstängsel.
För att mål 2 skall uppnås fordras extra miljöersättning för att anlägga våtmarker och permanent bevuxna kantzoner etc. på slättbygdsåker. Vid de låga produktpriser som prognostiseras blir lönsamheten svag även i rationell spannmåls- och mjölkproduktion i slättbygder varför ersättningsbeloppen torde bli relativt låga. Om i stället 2010 års priser kommer ett råda i framti- den blir lönsamheten bättre (Figur 9-11) vilket ställer krav på väsentligt högre ersättningsbelopp. Om tilltagande global knapphet på livsnedel och bioenergi ökar produktpriserna ytterligare blir det mycket dyrt att avsätta bördig mark för naturvårdsändamål.
Med nuvarande negativa inställning till skog inklusive salix på jordbruks- mark hotas inte mål 3 av beskogning. Men om opinionen svänger över från att prioritera öppet landskap till att prioritera åtgärder för att begränsa kli- matförändringen kan detta mål bli hotat särskilt i skogsbygderna. Vid klima- tersättning till bioenergiproduktion motsvarande vad som rekommenderas vid långsiktiga klimatåtgärder inom transportområdet (1,45 kr/kg CO2 enligt bilaga 2) skulle nämligen beskogning av jordbruksmark bli mycket lönsam (avsnitt 8.3).
Svårigheter att bygga upp stora djurbesättningar och skapa stora sam- manhängande betesmarker liksom en möjlig utveckling mot högre priser på livsmedel och höga miljöersättningar för klimatstabiliserande åtgärder gör att hektarkostnaderna för naturvårdsvårdsåtgärder på jordbruksmark kan bli höga i framtiden. Ett sätt att möta detta hot kan vara högkvalitativ naturvård på begränsade arealer samtidigt som man släpper andra arealer till mat- och bioenergiproduktion.