4. Diskussion
4.3. Lekmännen
I intervjuerna finns en tydlig underton där man kan se diakonen förknippad med en ledarroll, så som att bl.a. pröva lekmäns lämplighet inför skilda diakonala uppgifter, att det är av vikt att rätt person hamnar på rätt plats. Stiftet finns till hands om det är så att församlingarna behöver ha stöd med något. T.ex. kan de se övergripande om det är så att det finns diakoner i stiftet som brottas med samma funderingar och problem så ett möte kan äga rum dem emellan. I landsbygdsförsamlingen utan diakon är det församlingens präster som har hand om mycket av det arbete som skulle kunna vara en diakons.
Jeppsson Grassmans undersökning visar på att församlingsanställda ser mörkt på de ekonomiska och de mänskliga resurserna vad gäller möjligheter till utveckling. Församlingar med många medlemmar har dock en positivare syn på sina medlemmars frivillighet.195
De flesta intervjupersonerna är öppna med att lekmännen kan få avlasta och ta över mycket av diakonernas arbete, en av dem hänvisar till det allmänna prästadömet196 utifrån luthersk synvinkel.197 En annan anser med bestämdhet att det diakonala arbetet bör styras upp av en professionell diakon, orsaken ligger i att diakoni inte bara är att servera kaffe enligt denne, utan handlar om betydligt mer och därför behövs någon med utbildning precis som för alla andra yrken. Mycket handlar också om vad uppgifterna består av, t.ex. så nämner en annan av dem att inget ekonomiskt ansvar överlåts till någon frivillig. Utmaningen vad beträffar lekmännens delaktighet är att få människor att ställa upp. I stort sett går det att göra som man vill på lokal nivå angående lekmännens inflytande, men stiftsdiakonen tillägger till detta att diakoner med lägre utbildning i större utsträckning känner sig mer hotade av lekmännen enligt den diskussion som förs. Ett dokument som inte är juridiskt finns för lekmän att skriva under tystnadsplikten på. Kyrkans tro och lära bör delas av en lekman då han eller hon går ut och representerar kyrkan, men även social kompetens är av vikt. Alla kan bidra på något sätt men att få rätt person på rätt plats lyfts upp som en uppgift för diakoniansvarig.
En undersökning gjord av Sandahl visar på att diakonernas viktigaste områden anses vara ”att stimulera, utbilda och handleda frivilliga medarbetare för bl.a. gruppverksamhet och
194 Engel 2006. s. 163.
195 Jeppsson Grassman 2001. s. 164 f. 196 Se fotnot 140.
besökstjänst”198 Samtidigt för Engel fram att det ytterst är den enskilda församlingen som bestämmer ifall en diakon ska anställas eller inte för den verksamhet som bedrivs. Enligt medarbetare och kyrkopolitiker saknas erfarenhet av diakoner som bedriver värdefull verksamhet i församlingen eller arbetar med människor i livssituationer där utsattheten är speciellt påtaglig. Hon skriver även att det är svårt för församlingarna att se varför man skulle anställa en diakon då ”det är en realitet att den diakonala dimensionen i församlingens grundläggande uppdrag kan företrädas av andra än diakoner”.199
I biskopsbrevet: Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan från biskopsmötet 1990 uttrycker man följande om diakonämbetet:
I församlingen har diakonen en särskild uppgift att inspirera till kristen
kärlekstjänst. Det är församlingen som helhet som bär ansvar för att tron
blir verksam i kärlek bland medmänniskor och detta ansvar kan inte delegeras enbart till diakonerna. Deras uppgift är att organisera och leda den kristna kärlekstjänst som är ett naturligt uttryck för församlingens liv.200
I takt med att samhället har fått ett alltmer demokratiskt tänkande har kyrkan på samma gång fått ett mer ”gudstjänstfolkstänk”201 där dopet ses till att ha ”vigningskaraktär”.202 Lekmännen har helt och fullt ut blivit ett med församlingen. I de ekumeniska dokumenten säger man ”ministry”203 som betyder ”tjänsten”,204 om de frivilligas position. I och med det här så har lekmännen fått ett ansvar som är betydligt större än tidigare vad gäller församlingens sociala omsorg. Vidare skriver författarna: ”Om man utgår från detta gudsfolkstänkande borde diakonerna inte själva utföra alla arbetsuppgifter utan i högre grad uppfattas som ledare av den diakonala verksamheten och därför delegera eller inspirera lekmännen till ett diakonalt ansvar.”.205 I det stora hela visar intervjuerna på att lekmännen kan ansvara för delar av det diakonala arbetet och att diakonen är tänkt att vara en ledare som styr upp och fördelar rätt uppgift till rätt lekmän. Hansson menar att diakonens tjänst får representera hela församlingens kallelse och att diakoni är ett ansvar som vilar på hela församlingen.206
198 Sandahl 2001. s. 10 f.
199 Engel, Charlotte. Diakoni – för vilka och varför? Ett kyrkans dilemma. I Diakoni: tolkning, historik, praktik.
Blennberger Erik och Hansson, Mats J. (red.), 231-247. Stockholm: Verbum Förlag AB, 2008. s. 242.
200 Svenska kyrkan. Biskopsmötet., (medarbetare) 1990. s. 44 f. Emfas i originaltext. 201 Bäckström, et al. 1994. s. 199.
202 Bäckström, et al. 1994. s. 199. 203 Bäckström, et al. 1994. s. 199. 204 Bäckström, et al. 1994. s. 199. 205 Bäckström, et al. 1994. s. 198 f.
Jeppsson Grassman, skriver att de sociala insatserna och verksamheter som samfunden erbjuder utgår mycket från vad de frivilliga bidrar med. Till skillnad från andra samfund har Svenska kyrkan få lekmän i detta arbete skriver hon. Övriga samfund har många gånger lekmän på poster som tar hand om exempelvis rådgivning och ekonomiskt stöd, som för det mesta relateras till professionell kompetens. Svenska kyrkans lekmän verkar istället som ett mycket tydligt komplement till diakonerna. Lekmännens antal hänger ihop med antalet anställda som finns inom församlingsdistriktet.207 Hon skriver:
Tillgången på anställda har dock avgörande betydelse för bredden och inriktningen på de sociala verksamheterna. Ju fler anställda i församlingen desto fler verksamheter erbjuds, oavsett samfundstyp.208
Stiftsdiakonen talar om att det i nuläget är en ojämn fördelning mellan stiftets församlingar i det frivilliga arbetet. Skillnaden hänger samman med hur modiga församlingarna vågar vara i sitt arbete, menar hon.