Inom litteraturteorin har det genom historien skett förändringar och en utveckling av olika teorier och ställningstaganden och det finns olika sätt att ta del av texter och tolka dem på enligt Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson (1999:38). Anne-Kari Skarđhamar (2011:65) har delat in olika litteraturteoretiska metoder och deras principer i en modell med fyra kategorier:
det författarorienterade angreppssättet, det samhällsorienterade angreppssättet, det textorienterade angreppssättet och det läsorienterade angreppssättet (Skarđhamar, 2011:65-66). Även Malmgren använder sig av dessa begrepp och nedan presenteras det textorienterade angreppssättet, då nykritiken, som använts för vår studie, kategoriseras under detta angreppssätt.
4.3.1 Det textorienterade angreppssättet
Inom det textorienterade angreppssättet kategoriseras bland annat nykritiken, strukturalismen och dekonstruktionen (Skarđhamar, 2011:66). Dessa metoder försöker samtliga besvara frågor om texters språkliga verkningsmedel, men använder sig av olika metoder för att nå fram till svaren (Skarđhamar, 2011:66). Strukturalisterna letar efter motsättningar i texter, nykritikerna efter estetiska verkningsmedel samt textens helhet och dekonstruktivisterna vill uppmärksamma språkets utformning hellre än textens helhet (Skarđhamar, 2011:66). Fördelarna med dessa metoder är att de har texten och dess verkningsmedel i centrum, vilket ur en pedagogisk synvinkel kan skapa både kritisk hållning och kvalitetsmedvetenhet hos elever (Skarđhamar, 2011:66). En nackdel med textorienterade angreppssätt är dock att de inte tar hänsyn till textens historiska kontext (Skarđhamar. 2011:66).
Nykritiken växte fram i USA under 1920-1930-talen och spred sig sedan vidare till Europa (Skarđhamar 2011:26). Nykritiken var som störst under mitten av 1900-talet, men mötte stark kritik bland annat av fenomenologerna som anser att litterära verk är påverkade av författarna och att det är viktigt att tränga in i författarnas medvetande och återskapa det för att förstå en text (Holmberg & Ohlsson, 1999:38-39). Vid de amerikanska universiteten vägde nykritikens teorier tungt för litteraturstudier och dess påverkan på litteraturforskningen syns fortfarande (Tenngart, 2010:14-15). Poeten T.S. Eliot menade att en text måste vara skriven så objektivt att den kan stå för sig själv, utan kunskaper om författarens tankar och ställningstagande, för att läsaren själv ska kunna göra texten subjektiv och skapa en mening genom att applicera sina egna erfarenheter och tankar på det lästa, en ståndpunkt som utgjort utgångspunkten för nykritiken (Tenngart, 2010:26). Författarnas intention med texten anses vara oviktig eftersom det dels är omöjligt att veta hur någon annan tänkt, dels är det inte intressant i förhållande till texten att veta och dels kan författaren både ha lyckats eller misslyckats med att försöka få fram sina tankar om texten, vilket innebär att det inte är relevant att ta hänsyn till sådana tankar vid en analys av texten (Tenngart, 2010:26). Skarđhamar (2011:26) belyser även det faktum att det är textens utformning och innehåll som gjort
som person. Det är enligt nykritikerna endast den text och de ord som finns i en bok som ska undersökas och för att göra det så ska hela texten tas hänsyn till (Tenngart, 2010:26-27, Skarđhamar, 2011:26).
Med nykritikens närläsning studeras och analyseras både texten och viktiga detaljer, som sedan vrids och vänds på, samt jämförs med varandra för att slutligen skapa en tolkning (Tenngart, 2010:27). Detaljer som till exempel ordval, ordförbindelser, språkliga bilder, paralleller och kontraster tas hänsyn till inom nykritikens närläsning, som belyser både små delar av texten såväl som textens helhet, som framkommer genom till exempel språk och ordval (Skarđhamar 2011:25). Skarđhamar (2011:25) menar även att det är viktigt att, vid en analys med hjälp av närläsning, tänka på att man inte följer en redan färdig mall utan att man är uppmärksam vid läsningen och låter texten styra arbetets gång. Genom närläsningen uppmärksammas först något intressant och sedan studeras detta närmre (Skarđhamar 2011:25).
Till skillnad från Skarđhamar förhåller sig Malmgren (1997:76) uttalat kritisk till nykritiken som han anser är styrd av regler bestämda av textens struktur, såsom till exempel genrer. Precis som det i olika sporter finns regler för dess utövare att följa så menar Malmgren (1997:76) att det enligt textorienterade litteraturteorier, som till exempel nykritiken, finns regler även för hur en text ska läsas.
I en studie som utfördes visade det sig att elever gärna ville diskutera de texter de läste eftersom det hjälpte dem att förstå texten bättre när de fick ta del av varandras tankar och upplevelser såväl som lärarens och på så sätt fick med sig fler verktyg som hjälp att läsa mellan raderna samt att lättare tolka det de läste (Skarđhamar 2011:26).
De invändningar som nykritiken mött är bland annat att den bortser från till exempel historiska händelser eller idéeströmmningar, miljöer och saker i författarens liv som kan ha påverkat texterna under tiden de producerats och som hade kunnat förse läsaren med tankar och referenser som hade ökat förståelsen för texten (Skarđhamar 2011:27). Nykritikens närläsning anses inte längre vara tillräcklig för att användas vid litterära studier, men eftersom den fortfarande används mycket vid till exempel högskolor och universitet där studenterna måste ha belägg ur litteraturen för varje tolkning som görs, så kan man inte heller bortse helt från den (Skarđhamar 2011:27).
4.3.2 Motsättningar mellan nykritiken och ideologikritiken
Redan under 1930-talet påbörjades en kamp mellan nykritikens närläsare och marxistiska teoretiker, som sedan dess har följt med generation efter generation (Holmberg & Ohlsson, 1999:38). De marxistiska teoretikerna kategoriseras under det samhällsorienterade
angreppssättet och fokuserar framförallt på sociala förutsättningar för texten och textens gemenskapsbild, framförallt maktförhållanden vid analyser (Skarđhamar, 2011:65). Två forskare som står på motsatta sidor inom nykritiken och ideologikritikerna är Anne-Kari Skarđhamar och Lars-Göran Malmgren.
Skarđhamar (2011:35) menar att det sätt som ideologikritikerna läser litteratur på innebär att de förbiser de delar i texten som inte passar in i de tankar och idéer deras ideologi vill få fram. Hon menar även att det då inte är de fiktiva personernas liv och problem eller textens språk och utformning som tas hänsyn till, utan de sociala förutsättningar karaktärerna har och hur deras utveckling genom händelserna är bestämda utifrån olika politiska maktförhållanden som finns i samhället (Skarđhamar, 2011:35). Skarđhamar (2011:35) hävdar dessutom att, trots att både nykritiken och de svenska pedagogerna med Lars-Göran Malmgren och Jan Thavenius i spetsen förespråkar diskussioner om litteratur i klassrummen, så finns det skillnader i de diskussioner som förs om texterna. Hon menar att det finns utrymme för diskussioner om olika sätt att tolka texterna inom nykritiken, medan de svenska pedagogiska marxistiskt baserade diskussionerna läser texter med målet ”å avsløre det kapitalistiske samfunnets maktstrukturer og bevissthetstilsløring” (Skarđhamar, 2011:35).
Malmgren (1997:74) förhåller sig uttalat kritisk till nykritiken och tar upp att de läsorienterade metoderna glömde bort texten, medan textorienterade teorier som nykritiken däremot glömde bort både författarna och läsarna. Han skriver att nykritiken ”murade in texten mellan författare och läsare med resonemang om intentionella och affektionella felslut” (Malmgren, 1997:74) och hävdar att nykritiken bidragit till att litteraturen hotas av att objektifieras, eftersom läsaren och författaren inte tas hänsyn till, och att historiska och sociala kontexter kommer bli bortglömda i samband med textläsning (Malmgren, 1997:74). Han lyfter även fram att nykritiken har en stark position i amerikansk forskning såväl som i amerikanska skolor, men påminner samtidigt om att läsarens roll har stärkts något inom den litteraturvetenskapliga forskningen under 1990-talet och att den mur han beskrev hade slagits upp mellan författare och läsare har börjat rasa (Malmgren, 1997:74-75).
Genom dessa båda författares skilda ställningstaganden framkommer de motsättningar som finns inom de olika litteraturvetenskapliga teorierna tydligt. Malmgren (1997:79) lyfter fram att forskaren Richard Beach med hjälp av andra forskares studier har konstaterat att saker som synliggörs med hjälp av vissa teorier försvinner eller glöms bort i andra.
Trots argument mot att använda nykritiken och att den inte längre är lika aktuell inom litteraturstudier som den var under mitten av 1900-talet, så passade nykritikens sätt att förhålla
sig till textanalys, och den närläsning de presenterar, bra för denna studie då fokus i studien ligger på den text som presenteras i böckerna och inte på författarna som skrivit dem.
5 ANALYS
Under följande rubriker analyseras studiens resultat i förhållande till tidigare gjord forskning samt teorier. Inledningsvis analyseras listan med de elevvalda böckerna och ställs mot forskningen för att urskilja potentiella genusmönster i deras läsning, vilket följs av en diskussion kring berättarperspektivet i böckerna som även synliggör handlingen. Därefter analyseras beskrivningar av manliga och kvinnliga karaktärer i både Hungerspelen (Collins, 2012) och Jag
är Zlatan Ibrahimović: min historia (Ibrahimović & Lagercrantz, 2011) och hur karaktärerna
gör genus som kvinna och man och hierarkiserar samt isärhåller detta, vilket syns bland annat genom våld och språkbruk. Avslutningsvis problematiseras antalet kvinnor och män i båda böckerna och genus ställs i förhållande till etnicitet och klass.