I intervjun med Leif går det inte att bortse från den aspekten av berättelsen som inbegriper kommunikation och interaktion. Det vill säga berättelsen som något som skapas i en process och i samspel människor emellan. Analysen av hans berättelse måste i allra högsta grad och med nödvändighet innefatta även min delaktighet i skapandet av hans livsberättelse. Inte enbart i det avseendet att jag får stor inverkan på de former berättelsen tar utan snarare för att jag i mötet med Leif blir uppmärksam på hur betydelsefullt det är att kunna skapa, upprätthålla och förmedla en sammanhängande berättelse om sig själv och hur tydligt denna förmåga eller brist på densamma påverkar den sociala interaktion som blir möjlig mellan två individer.
Den spontana uppfattningen av berättelsen, så som den formulerades under intervjutillfället, var att Leif till stora delar är vilse i tid och rum. Samtidigt måste detta förstås som en konsekvens av mötet med mig och min värld där jag ställer frågor, tolkar svar och tillägnar mig berättelser utifrån ett perspektiv där en berättelse i huvudsak byggs upp i en kronologisk ordning. I min förståelse av berättelser ingår även ett flertal andra kriterier och regler som jag tillämpar för att jag har lärt mig att det är på det sättet en berättelse ska formuleras för att den ska vara tillgänglig och förståelig för andra. Mot den bakgrunden lyssnar jag och tolkar Leifs berättelse som visar sig ta form utifrån en egen (och för mig ny) logik.
Det som kännetecknar Leifs berättelse är att många av de händelser som han beskriver hänger ihop som en tydlig, förståelig och logisk enhet men de placeras inte i ett sammanhang som binder dem till tid och rum. Dessutom saknas ofta de delar av berättelsen som bygger en struktur och som driver berättelsen (som helhet) vidare. Detta gör Leifs berättelse fragmentarisk och svår att följa med i. Först med fördröjning blir det möjligt att koppla ihop vissa delar till någorlunda helheter via de pusselbitar som finns tillgängliga. Vilket gör att det i stunden, det vill säga i intervjun, är svårt även för sig som forskare att tolka och i min tur driva intervjun framåt. Vi försöker hitta en gemensam plattform att stå på men lyckas bara delvis. Så här i efterhand när jag haft tid att fördjupa mig i materialet har vissa saker klarnat medan andra förblir gåtor. Det som visar sig är att det framförallt är den biografiska delen av berättelsen som är ofullständig eller svår att tyda. Den del som jag upplever som grundläggande för att kunna ta till mig och förstå Leif som person och hans liv. Utan ”krokar” som till exempel ålder, familj och en tidsmässig struktur har jag svårt att ”hänga upp” de delar av berättelsen som jag faktiskt får så att de bildar en helhet som jag kan se framför mig och förstå.
I analysen av Leifs berättelse närmar jag mig ändå en bild av vem Leif är eller snarare hur han framträder i mötet oss emellan och utifrån både sina och mina tolkningar i samspel. Leifs jag i berättelsen är relativt neutralt i sin självvärdering. Inga tydliga positiva eller negativa inslag, han bara är och tycks inte fundera så mycket på vem han är och varför. Han kan dock redogöra för ett stort antal händelser och upplevelser i form av minnen, tankar eller historier. Dessa förmedlar han i detalj, ofta med fler detaljer än vad som är brukligt, enligt mitt sätt att se det. Till exempel berättar han grundligt om innehållet i sina byrålådor. I detaljrikedomen kring vardagens alla små aspekter finns en ”nakenhet” eller en ”hudlöshet”. I princip bjuder han in mig att titta i varje liten vrå av hans liv som han kan berätta om. Han drar ingen gräns, som jag uppfattar, kring vad som är offentligt respektive personligt. Kanske för att han, genom sitt beroende av andra människor i sin omsorg om sig själv, är van vid att hans personliga ”blir offentligt”.
När Leif berättar om hur det är att ha Downs Syndrom framstår det som en mycket kroppslig upplevelse för Leif. Det handlar både om kroppens storlek och form samt om hur de extra kromosomerna yttrar sig som sjukdomssymptom av olika slag. Mycket av det han berättar skulle även den medicinska expertisen koppla till just Downs Syndrom men det finns också sådant som inte har alls med diagnosen att göra. Detta kan tolkas som att han inte kan urskilja vad som är vad. I den betydelsen är hela kroppen och dess signaler tecken på Downs Syndrom. Men det kan också förstås som, vilket en del tyder på, att Leif tolkar frågorna om Downs Syndrom som frågor om ”vilka problem han har”. För när jag frågar honom om hur det är att ha Downs Syndrom inleder han först med att konstatera att han har det, sedan när han ska börja besvara frågan säger han ”Så jag har problem med…” och fortsätter ”Sådana där saker jag har problem med det är…”. Som det
ser ut tycks Leif utgå ifrån att jag förväntar mig en berättelse om Downs Syndrom i negativ mening och det är det han ger mig.