27
Diagram 3 visar medelåldern hos kvinnorna och männen som kom att dömas för narkotikabrott vid Ljusdals tingsrätt under år 1971–2000. Medelåldern var relativt stabil under de tre decennier som undersöktes.
Tabell 3 Ljusdals tingsrätt lagförda män och kvinnor samt deras medelålder för narkotikabrottslighet år 1971–2000
Årtal Män Kvinnor Totalt
1971–1979 15 0(0%) 15[31]
1980–1989 35 7(17%) 42[30]
1990–2000 74 16(18%) 90[34]
Totalt 124 23(16%) 147[32]
Källa: Ljusdals tingsrätt – domar år 1971–2000
Tabell 3 är en sammanfattning av siffrorna presenterade i diagram 2 och 3. Under perioden 1971–2000 dömdes totalt 147 gärningsmän i Ljusdals tingsrätt för narkotikabrott. Av dessa 147 förbrytare var 124 män och 23 kvinnor. Siffrorna inom hakparentes visar medelåldern hos för-brytarna. Av tabellen framgår det tydligt att antalet personer, oavsett kön, lagförda för narkoti-kabrott ökat drastiskt mellan årtiondena. Under 1970-talet kom statistiken att utgöras av 100 procent män lagförda för narkotikabrott, det innebär att inga kvinnor blev lagförda för narko-tika. Medelåldern hos förbrytarna var 31 år under 1970-talet. Perioden 1980–1989 skildrar an-nan statistik, där framgår det att män utgjorde statistiken med drygt 83 procent. Kvinnor stod därigenom för knappt 17 procent av den presenterade statistiken. Medelåldern under 1980-talet var något lägre än föregående decennium, medelåldern var 30 år.
Siffrorna var relativt likvärdig under perioden 1990–2000. Männen stod då för lite mer än 82 procent medan kvinnorna utgjorde knappt 18 procent av statistiken gällande lagförda gär-ningspersoner för narkotikabrottslighet. Medelåldern kom däremot att öka under 1990-talet, medelåldern låg då på 34 år. Det står därför klart att både män och kvinnor kom att lagföras med en ökning om mer än 50 procent under de olika tidsperioderna. Sammanfattningsvis står det klart att tingsrätten i Ljusdal dömde i 147 ärende gällande narkotikabrottslighet under peri-oden 1971–2000. Av dessa var 147 var 124 män, alltså omkring 84 procent. Antalet kvinnor som kom att dömas uppgår till 23 stycken, vilket motsvarar knappt 16 procent. Medelåldern hos förbrytarna var 32 år, under 1980-talet var medelåldern lägst och som högst under 1990-talet.
28 Narkotikabrottets allvarlighetsgrad
Följande del presenterar tingsrätten benämning av utfört narkotikabrott. Brotten är uppdelad i tre kategorier, narkotikaförseelse/ringa narkotikabrott, narkotikabrott samt grovt narkoti-kabrott. Narkotikaförseelse och ringa narkotikabrott presenteras i samma kolumn då benäm-ningen narkotikaförseelse ersattes med benämbenäm-ningen ringa narkotikabrott år 1985. Med andra ord avser benämningarna samma grad av narkotikabrottslighet. Definition av narkotikabrottens allvarlighetsgrad preciseras och redogörs för i bakgrund. Det är alltså källornas egen benämning i domböckerna från Ljusdals tingsrätt år 1971–2000 som avgör brottets allvarlighetsgrad. In-delningen i denna undersökning är därmed desamma som tingsrätten noterat i de dömda do-marna. Statistiken nedan skildrar de mål med narkotikabrott som huvudkategori som Ljusdals tingsrätt dömt i under perioden 1971–2000. Tabellen är uppdelade utifrån olika decennier. Strukturen för tabellen ser ut enligt nedan, detta då tabellen tydligt gestaltar narkotikabrottens allvarlighetsgrad utifrån tingsrätten bedömning.
Tabell 4 Ljusdals tingsrätts benämning av det utförda narkotikabrottet år 1971–2000
Årtal Narkotikaförseelse Ringa narkotikabrott Narkotikabrott Grovt narkotikabrott Totalt 1971–1979 1 13 1 15 1980–1989 4 37 1 42 1990–2000 28 59 3 90 Totalt 33 109 5 147
Källa: Ljusdals tingsrätt – domar år 1971–2000
33 av de utdömda narkotikadomarna vid Ljusdals tingsrätt ansågs tillhöra den mildare straff-skalan, sedermera kallad narkotikaförseelse/ringa narkotikabrott. 109 av de 147 domar som föll var narkotikabrott av normalgrad vilka benämns som narkotikabrott. 5 av fallen ansåg tingsrät-ten vara grova och benämns därigenom som grovt narkotikabrott. Både narkotikaförseelse/ringa narkotikabrott samt narkotikabrott av normalgrad ökade successivt under de trettio år som upp-satsen undersökt. Under hela perioden om 29 år kom samtliga narkotikarubriceringar att tilläm-pas.
Under 1970-talet stod narkotikaförseelse/ringa narkotikabrott lite mindre än 7 procent av de dömda domarna vid Ljusdals tingsrätt med fokus på narkotikabrottslighet, alltså 1 av 15 tings-rättsärenden. Narkotikabrottslighet av normalgrad stod för 13 av 15 narkotikaärenden vilket motsvarar drygt 86 procent. Grovt narkotikabrott utgjorde knappt 7 procent av fallen vilket innebär 1 av 15 domar.
Under 1980-talet kom tingsrätten med säte i Ljusdal att döma i 42 ärenden med narkotika som huvudmål. 4 av dessa sågs som narkotikaförseelse/ringa narkotikabrott, vilket motsvarar
29
knappt 10 procent av de narkotikarelaterade fallen. Narkotikabrott stod för 88 procent vilket motsvarar 37 av 42 fall. Under aktuell tidsperiod kom enbart 1 person att dömas för grovt nar-kotikabrott, vilket motsvarar lite drygt 2 procent.
Perioden 1990–2000 kom Ljusdals tingsrätt att döma i 90 fall som klassificerades som nar-kotikabrottslighet. 28 av dessa sågs som narkotikaförseelse/ringa narkotikabrott vilket motsva-rar 31 procent. 59 av de 90 domarna som föll ansågs vara narkotikabrott av normalgrad vilket motsvarar knappt 66 procent. Grovt narkotikabrott stod för lite mer än 3 procent vilket motsva-rar 3 fall. Sammantaget kom antalet narkotikamål att öka vid Ljusdals tingsrätt med åren. Av de 147 ärenden som analyserats var 33 att döma som narkotikaförseelse/ringa narkotikabrott, 109 som normalgradigt narkotikabrott och 5 som grovt narkotikabrott. Det innebär således att narkotikabrott av den mildare graden stod för lite mer än 22 procent av ärendena. Narkotikabrott av normalgrad stod för omkring 74 procent. Grovt narkotikabrott utgör ungefär 4 procent i den totala summeringen.
Diskussion
I följande kapitel ska undersökningen och resultatet diskuteras samt problematiseras. Resultatet kommer därutöver ställas i relation till tidigare forskning för att stärka resultatet. Detta för att finna både likheter och olikheter för att sedermera diskutera kring dessa. Kapitlet avslutas med en kritisk självreflektion, detta för att påvisa för- respektive nackdelar med de avgränsningar som gjorts och det resultat som framställs.
Mängden narkotikarelaterad brottslighet
I studien har dömda narkotikaförbrytare vid Ljusdals tingsrätt mellan år 1971–2000 undersökts. Resultatet av forskningsfrågan hur många narkotikadomar som föll vid Ljusdals tingsrätt under aktuell undersökningsperiod visas tydligt i diagram 1. Därutöver presenteras även andelen mål tingsrätten i Ljusdal totalt dömde i under tidsperioden 1971–2000. I tabell 1 presenteras samma siffror uppdelad i decennier om tio år vardera, 1971–1979, 1980–1989 samt 1990–2000. Ande-len narkotikabrott i landsbygdskommunen Ljusdal ökade successivt under åren.
Von Hofer skriver i sin avhandling, Brott och straff i Sverige – Historisk kriminalstatistik
1750–2010 från 2011, att missbruk har stor betydelse för samhällets och den historiska
utveckl-ingen gällande brottslighet och kriminalstatistik. Von Hofer menar att utsatta och etablerade kriminella kretsar är de som i störst utsträckning brukar narkotika. Statistiken utgörs därför inte av ett större antal nytillskott av missbruk trots narkotikans starka fäste i samhället.98 Han menar
30
att de kriminella grupperna som började nyttja narkotika gjort att kriminalstatistiken gällande narkotika skjutit i höjden från och med 1970-talet och därefter gradvis ökat. Andra faktorer som förklarar den ökade mängden lagförda förbrytare för narkotikabrott handlar om skärpt lagstift-ning och ökat polisingripande för att kontrollera och motarbeta missbruket.99 Pauloff och Lindström skriver i rapporten Kriminaliseringen av narkotikabruk – En utvärdering av
rätts-väsendets insatser från år 2000 att två tredjedelar av dem polisen misstänker brukat narkotika
kommer att lagföras för narkotikabruk om polisen kroppsvisiterar dessa. Nationella undersök-ningar visar att narkotikabruk bland yngre personer blir allt mer förekommande,.100 Den tes som von Hofer driver om narkotikabrottets utbredning stämmer överens med det resultat som framkommer i uppsatsens undersökning. Resultatet påvisar att tingsrätten i Ljusdal under 1970-talet hanterade drygt 1000 ärenden totalt, 15 av dessa var narkotikarelaterade vilket motsvarar omkring 1 procent av målen. Statistiken kom att höjas under 1980-talet då Ljusdals tingsrätt lyfte 1234 mål totalt. 42 av dessa benämndes som narkotikamål, vilka motsvarar ungefär 3 procent av ärendena. Högst statistik gällande narkotika i Ljusdal under tidsperioden uppsatsen undersöker återfinns under 1990-talet då 90 av totalt 1220 ärenden handlade om narkotika, alltså 7 procent av tingsrättsmålen.
I enighet med von Hofer skriver redaktörerna Nyström och Guttormsson i rapporten,
Drog-utvecklingen i Sverige 2010 från 2010, att narkotikaanvändning och narkotikabrottslighet är
kontroversiellt. Missbruk kan handla om allt från bruk vid enstaka tillfällen till ett regelbundet och grovt missbruk. Det gör att statistik gällande narkotikabruk inte skildrar det verkliga bruket utan den konsumtion som kommer myndigheterna tillkänna. De poängterar att narkotikabrukets utveckling kan förklaras genom flera omständigheter. Därför kommer narkotikastatistiken att fortsätta stiga i framtiden i och med samhällets intensiva insatser mot narkotika i samhället.101 Enligt Nyström och Guttormsson har dagens narkotikabruk sitt ursprung i heroinets etablering i samhället. Heroin introducerades på allvar i Sverige under 1970-talet, i och med detta kom narkotikakonsumtionen att gå en uppåtgående trend tillmötes.102 Huruvida statistiken i denna undersökning bottnar i heroinets etablering eller inte kan inte fastslås. Undersökningen skildrar inget större bruk av heroin i Ljusdals kommun mellan år 1971–2000, endast två personer kom att lagföras för bruk av heroin. Huruvida förövarna brukat narkotika vid enstaka tillfällen eller haft ett mer grovt och regelbundet missbruk går ej att bedöma. Detta då uppsatsen undersökt
99 Von Hofer, 2011, s. 129–131
100 Pauloff & Lindström, 2000, s. 37
101 Nyström & Guttormsson, 2010, s. 81
31
antalet narkotikamål under nära tre decennier med fokus på de mål där narkotika utgjort huvud-kategorin.
Lindgren skriver i avhandlingen, Den hotfulla njutningen – Att etablera drogbruk som
sam-hällsproblem 1890–1970 från 1993, att statistik över narkotikabruk är problematiskt med tanke
på mörkertal. Narkotikabruk kan pågå under lång tid utan att myndigheter uppmärksammar dessa och ställer förbrytaren inför rätta.103 Lindgren skriver vidare att brott med koppling till narkotika år 1958 nådde en sådan nivå att polisväsendet intensifierade sina insatser mot narko-tikamissbruket och narkotikan i samhället. Detta har gjort att narkotikan synliggjorts mer i sam-hället, vilket leder till att olika missbrukarmönster framträder.104 Fortsättningsvis menar han att narkotikans etablering kom att ses som ett komplext samhällsproblem mot slutet av 1960-talet. I och med detta fick narkotikafrågan en annan ställning i både politiken och i samhället vilket gör att narkotikastatistiken skjuter i höjden fortsättningsvis.105 Lindgrens framställning stäm-mer därför väl överens med det von Hofer, Nyström och Guttormsson skriver. Resonemanget går även i linje med det resultat som undersökningen skildrar. I denna uppsats redogörs däremot inte mörkertal, detta då vi inte kan undersöka och redogöra för mörkertal av narkotikakonsumt-ion.
Synen på narkotika och droger överlag har skiftat. Från början sågs det som ett hälsosamt fenomen, numer är det ett olagligt medicinskt arbets- och ordningsproblem i etablerade sam-hällen enligt von Hofer.106 Den verkliga narkotikabrottsligheten är avsevärt mycket högre än den som statistik skildrar skriver Hvitfeldt i rapporten Brottsutvecklingen i Sverige fram till år
2015 från år 2017. Detta då narkotikabrott är en form av spaningsbrott, majoriteten av brotten
kommer således myndigheterna aldrig tillkänna. Med andra ord kan den statistik som finns snarare ses som rättssystemets insatser snarare än det faktiska missbruket.107 Andelen narkoti-kabrott har ständigt ökat på flera håll i Sverige, både i kortare och längre tidsperioder.108 Antalet personer som lagförs för narkotikabrott under olika tidsperioden handlar i grund och botten om polisens prioriteringar och insatser mot narkotika i samhället. Detta gör att de faktiska siffrorna är osäkra trots att antalet lagförda för narkotikabrott stadigt ökar.109
Resonemanget stämmer väl överens med det resultat som presenteras i uppsatsen. I och med att synen på narkotika förändrats från något positivt till ett ohälsosamt fenomen, detta i takt
103 Lindgren, 1993, s. 156
104 Lindgren, 1993, s. 156–157
105 Lindgren, 1993, s. 190
106 Von Hofer, 2011, s. xi-xii
107 Hvitfeldt, 2017, s. 212–214
108 Hvitfeldt, 2017, s. 211
32
med samhällets intensifierade insatser mot narkotika, så kommer statistiken om narkotikabrott ständigt öka. Denna ökning framträder tydligt i uppsatsen, under 70-talet utgjordes enbart 1 procent av ärendena av narkotikarelaterad brottslighet. Årtiondet därefter, 80-talet, hade siffran mer än dubblerats till omkring 3 procent. Under 90-talet, alltså decenniet därefter, kom statisti-ken att fördubblas ytterligare. 7 procent av ärendena vid Ljusdals tingsrätt hade då narkoti-kabrottslighet som huvudmål. Von Hofer skriver vidare att framtidsutsikten för narkotika ser dyster ut. Mot slutet av 2000-talets första årtionde handlade var femte lagföring i Sverige om narkotikarelaterad brottslighet.
Fortsättningsvis skriver von Hofer att narkotikabrottslighet kommer att fortsätta dominera den svenska kriminalstatistiken i och med dess allt starkare sociala acceptans i samhället.110 Lindgren påstår att legal konsumtion av medicinsk narkotika inte gett upphov till det narkoti-kamissbruk som idag hägrar i samhället. Undersökningar och statistik ska därför baserat på illegalt narkotikabruk och därmed exkludera legalt bruk. Detta måste tas hänsyn till i olika sam-manhang då undersökningar görs gällande gärningsmäns olika narkotikarelaterade brott samt dess frekvens.111
I boken När knarket kom till stan från år 1987 skildrar Sundelin narkotikans etablering i en specifik stad, Borlänge. Staden, liksom Ljusdal, ligger på tillräckligt avstånd från storstäder att lokala organisationer med kontaktnät i storstäder krävs för spridning av narkotika. Borlänge har varken större eller mindre narkotikaproblematik än övriga orter i samma storlek. Sundelin me-nar att det är viktigt att undersöka me-narkotikabrottens frekvens på aktuell ort mot nationella siff-ror. Genom detta tillvägagångssätt kan procentuell statistik framarbetas som skildrar andelen narkotikabrott.112 Skildringen från Sundelin är intressant för att jämföra med Ljusdal. Ljusdal, till skillnad mot Borlänge, ligger inte längst med en etablerad järnvägslinje mellan större städer så som Stockholm och Mora. Borlänge är ett mellanstopp längst med större trafikerade farleder. Ljusdal ligger inte lika bra till geografiskt vilket kan ha påverkat narkotikans etablering och införsel till orten. Däremot är siffrorna om narkotikabrottens frekvens i Ljusdal, i generella drag, likvärdig mot nationella siffror sett till antalet invånare. Introduceringen av narkotika i Ljusdal har nog, liksom på alla andra håll i Sverige, gått likvärdig till. Bakgrunden skildrar att invånarantalet minskat i Ljusdal samtidigt som narkotikabrotten ökat. Därmed finns troligtvis inget eller ett litet samband mellan ökad befolkning och ökad narkotikabrottslighet.
110 Von Hofer, 2011, s. 153
111 Lindgren, 1993, s. 149–151
33 Olika typer av narkotikabrottslighet
Personerna som dömdes för narkotikabrott vid Ljusdals tingsrätt under perioden 1971–2000 hade brukat olika typer av narkotika. Förbrytarnas olika typer av narkotikapreparat återfinns och presenteras i tabell 2,vilken utgör svaret på undersökningsfrågan om gärningspersonernas olika narkotikabrott. Konsumtionen av olika narkotiska preparat var beständig mellan decenni-erna som undersökts. Amfetamin och cannabis var de preparat som konsumerades i högst ut-sträckning och som gradvis ökade markant mellan decennierna.
Nyström och Guttormsson menar att det är av stor vikt att olika narkotiska preparat hålls isär och inte sammanställs under termen narkotikamissbruk. De menar att en sammanställning av olika narkotiska preparat under en gemensam term ger missvisande statistik och kännedom om narkotikans fäste i samhället. Detta för att samhället ska ha kännedom om vilken typ av narko-tika som konsumeras inom vilka grupper.113 Lindgren är inne på samma spår som Nyström och Guttormsson. Han menar att olika narkotikasorter ska delas upp och preciseras. I tidigare ske-den har merparten av det etablerade narkotikamissbruket bottnat i användande av morfin, opium och amfetamin.114 Argumentationen som Nyström, Guttormsson och Lindgren driver är intres-sant och vettig. I denna vetenskapliga undersökning har gärningsmännens olika narkotikabrott specificerats och redogjorts var för sig. Den information som framkommer i tabell 2 är alltså de olika narkotiska preparat som brukats, benämningarna är densamma som tingsrätten skrivit i domarna. Klart dominerande var amfetamin som narkotika, amfetamin utgör i statistiken mer än 60 procent. Hade statistiken inte delats upp utan sammanställs under benämningen
narkoti-kamissbruk hade uppsatsen gått miste om värdefull information om vilket narkotiskt preparat
som varit mest förekommande.
Lindgren menar att ämnen med stimulerande effekt uppmärksammades under 1950- och 60-talet i Sverige. Preparaten tillskrevs narkotiska egenskaper och definieras som farliga samt som hot mot både individ och samhälle. Perioden dessförinnan är svår att undersöka och definiera utifrån olika missbrukarmönster. Skribenten menar att olika typer av narkotika har olika funkt-ioner och syften, gemensamt för dessa är deras benämning i svensk lagstiftning som narko-tika.115 Han poängterar att olika typer av preparat getts tyngre farlighetsprägel i lagstiftningen, detta utifrån preparatets egenskaper. I och med detta har tydliga missbrukarmönster framträtt där vissa narkotiska preparat är mer förekommande än andra.116 Sundelin är inne på samma spår som Lindgren. Han menar att det under 1960 och tidigt 1970-tal hägrade en romantiserad
113 Nyström & Guttormsson, 2010, s. 81
114 Lindgren, 1993, s. 150–151
115 Lindgren, 1993, s. 144
34
bild av narkotika i Sverige, främst i mindre samhällen och på landsbygden. Diskussionen om narkotika var enbart positiv när fördelarna med narkotikabruk lyftes upp och ställdes i relation till alkoholkonsumtion. Han menar att olika former av narkotika har brukats i olika situationer och samhällen. I storstäder har heroin troligtvis varit vanligare än övriga droger, i norra Sverige och på landsbygden har amfetamin, hasch och cannabis varit vanligare än heroin i regel.117
I Ljusdals kommun har ett dominerande missbrukarmönster framträtt. Under hela tidspe-rioden 1971–2000 var amfetamin klart mest förekommande, ungefär 60 procent av narkotika-domarna utgjordes av amfetamin. Cannabis var drogen som förövarna kom att bruka näst mest, knappt 30 procent av fallen härrörde bruk av cannabis. Lindgrens framställning om olika miss-brukarmönster framträder därför tydligt i undersökningen. Hvitfeldt skriver att amfetamin, can-nabis och narkotikaklassade läkemedel för icke medicinskt bruk är de droger som ökat mest de senaste åren och som därigenom brukas mest.118 Även hans forskning stämmer väl överens med det resultat som presenteras och gestaltas i tabell 2 i undersökningen.
Brukande av narkotika för kvinnor och män samt deras ålder
Under åren 1971–2000 kom majoriteten av de dömda narkotikaförbrytarna att representeras av män. Andelen män respektive kvinnor och deras medelålder gestaltas i diagram 2, därutöver sammanfattas statistiken om olika decennier i tabell 3. Diagram 2, samt tabell 3, avser under-sökningsfrågan om hur många män respektive kvinnor som dömdes vid Ljusdals tingsrätt under tidsperioden om nästan 30 år samt vilken medelålder dessa hade. Andelen män och kvinnor som kom att lagföras ökade successivt årtionde för årtionde. Förbrytarnas medelålder under aktuell undersökningsperiod var ungefär densamma, statistiken skildrar att förbrytarna i medel-ålder var strax över 30 år gamla.
Lindgren skriver att bruket av marijuana och centralstimulantia hos ungdomar omtalades första gången i riksdagen år 1954. Detta var startskottet för den politiska agendan med yngre människors bruk av narkotika.119 Nyström och Guttormsson menar att unga människors bruk av narkotika har skiftat över tid. 1980-talet var ett positivt årtionde utifrån den aspekten, att andelen ungdomar som testade narkotika då hade sjunkit i jämförelse med föregående tioårspe-riod. År 1990 förändrades det, andelen unga som brukade narkotika kom då att åtminstone för-dubblas. Troligtvis kom narkotikakonsumtionen att öka då narkotika blev mer lättillgängligt och mer socialt accepterat bland unga och kriminella i samhället.120 Statistiken hade troligtvis
117 Sundelin, 1987, s. 241–242
118 Hvitfeldt, 2017, s. 222
119 Lindgren, 1993, s. 143
35
sett ännu högre ut om inte narkotikalagstiftningen och myndigheternas arbete mot narkotika kommit till stånd, menar Pauloff och Lindström.121 Unga människor och deras bruk av narko-tikaklassade preparat har varit en socialpolitisk angelägenhet under många decennier. Skriben-terna framställer ungdomarnas tendens till att bruka narkotika och hur det skiftat över tid. Sta-tistiken har skiftat över tid, däremot verkar det stå klart att de preventiva insatser som samhället riktar mot narkotika ger utslag. Pauloff och Lindström menar att bruket av narkotika troligtvis sett ännu värre ut om inte myndigheter aktivt arbetat mot narkotikans fäste i samhället.
Lindgren diskuterar vidare narkotikaproblematiken hos män och kvinnor. Han skriver att Medicinstyrelsen år 1955 undersökte grövre narkomani i Sverige, då en förfrågan sändes till sjukhus och sinnessjukhus runt om i landet. Under året vårdades 147 personer, 91 av dessa var män och 56 var kvinnor. Enbart två av patienterna var under 21 år gamla, majoriteten var runt 30 år gamla.122 Uppgifterna som Lindgren hänvisar till från Medicinstyrelsens undersökning 1955 är intressant. Den skildrar att majoriteten av de som vårdades för narkomani var män, likaså att nästan alla 147 personer var över 21 år gamla. Enligt honom var majoriteten av nar-komanerna runt 30 år gamla vilket stämmer väl överens med det resultat som presenteras i diagram 2 i denna undersökning. Dock skildrar våra undersökningar olika perspektiv, Medici-nalstyrelsen undersökte enbart grövre narkomani i Sverige under år 1955. Däremot undersöker denna uppsats all brottslighet nämnd som narkotikabrottslighet utifrån domböckerna från Ljusdals tingsrätt år 1971–2000. Trots olika infallsvinklar skildrar resultatet detsamma, den generella narkotikabrottslingen var en man i 30-årsåldern i båda studierna.