Under 1930-talet kommer det från olika håll starkare krav på ett socialt naturskydd, där städernas befolkningar ska kunna ha tillgång till natur i linje med vad Lindman föreslagit tjugo år tidigare. En vägledande förespråkare för det sociala naturskyddet var författaren och botanisten Sten Selander, som under många år också var ordförande i Naturskydds-föreningen. Naturskyddsbegreppet vidgas alltså på trettiotalet förutom det vetenskapliga intresset till ett socialt, kulturellt och ekonomiskt. Det kulturella intresset inbegrep land-skapsvård medan det ekonomiska avsåg naturens reella värde för folkhälsa och rekreation (Schaar 1978, sid. 28).
Samfundet för Hembygdsvård var viktigt i denna utveckling. Samfundet bildades 1916 med det nationalromantiska syftet ”att slå vakt kring den skönhet som av ålder präglat det svenska landskapet” (Nihlén, 1966, sid. 16). Från och med 1939 gav man ut årsboken Bygd och Natur, som ännu finns kvar med samma namn. Utgivare var först gemensamt Svenska Naturskyddsföreningen och Samfundet för Hembygdsvård. Året därpå, 1940, skriver redak-törerna Nils Dahlbeck (1911-1998) och John Nihlén om ”Naturskydd och hembygdsvård i en förening”, man avsåg att inrätta tre olika råd inom föreningen, ett Hembygdsråd, ett Natur-skyddsråd samt ett Friluftsråd.
38
Den rådande helhetssynen fick ett praktiskt inriktat och vältaligt uttryck när Samfun-det för hembygdsvård 1939 gav ut biologen Lorentz Bohlins (1887-1972) Strövtåg i svensk natur. Boken är bara på 131 sidor, men integrerar natur- och kulturmiljöfrågor som är lika aktuella än idag, naturskyddets demokratisering, den ekonomiska och sociala betydelsen, estetik, friluftsliv, kopplingen mellan infrastruktur som vägar, produktion och miljö. Inte minst trycker Bohlin på att man måste skapa ett positivt naturskyddsarbete, som planerar framåt och samtidigt tar tillvara historiska strukturer. Man får överse med att han tar gan-ska lätt på frågor som naturvården idag studsar över, som inplantering av främmande ar-ter. Visserligen är detta en skrift från Samfundet för hembygdsvård, det vill säga en icke-statlig produkt, men det är också en miljöpolitisk syn som i icke-statliga sammanhang knap-past har någon motsvarighet förrän 2002 och Skrivelsen om en samlad naturvårdspolitik.
Bohlin ger i samma anda och helhetssyn 1942 ut en bok om naturvård ur jordbrukarens synpunkt.
På temat landskapsvård gav Erik Lundberg (1895-1969) vid Samfundet 1940 ut en skrift om landsvägar och miljöhänsyn med tänkvärda resonemang om hur man ska förena tek-niska behov med skönhetsvärden (Lundberg 1940). Under de dystra krigsåren ser åtmins-tone helhetssynen på natur och kultur mycket lovande ut, men sedan händer något som ökar splittringen. Bygd och Natur blev plötsligt 1943 endast en tidskrift för hembygdsvård, några orsaker till detta är svåra att utläsa. Natur- och kulturrörelsen börjar till synes glida
Det som idag uppfattas som en gullig liten traktor framstod i mitten av 1900-talet för många naturvårdare som ett hot eftersom traktorn, till skillnad från hästar och oxar, gjorde det överflödigt att hålla liv i stora arealer av ängar och hagar. Broddetorp, utsikt mot Hornborgasjön före restaureringen av vattennivån, Västergötland. Foto Pål-Nils Nilsson, troligen från slutet av 1960-talet. Kulturmiljöbild RAÄ. Bildtext Leif Gren.
39
I dagens ögon kan det verka märkligt att skyltar utomhus sågs som ett stort naturvårdsproblem i mitten av 1900-talet. Naturvårdslagen från 1964 anger strängt i 22 § ”Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål får ej finnas varaktigt anbringad utomhus utan tillstånd av reger-ingen…”. Foto Leif Gren 2004. Bildtext Leif Gren.
Bohlin 1939:
40
isär samtidigt som det finns en stor helhetssyn på landskap. Man kan nämna Prins Wilhelm (1884-1965) som utifrån sina fotografiska fackkunskaper i Bygd och Natur 1944 skriver om
”kromatisk landskapsskala”, med en samlad bild av landskapet som är svår att överträffa.
Den ideella natur- och kulturminnesvården splittras definitivt under slutet av 1940-ta-let. Anledningarna framgår delvis i en skriftväxling mellan Naturskyddsföreningens Nils Dahlbeck och John Nihlén vid Samfundet för hembygdsvård. I Sveriges Natur 1947 skriver Nils Dahlbeck om hushållning av naturen och om naturskyddets maktlöshet, brist på pengar och ett effektivt naturskyddsinstrument. Dahlbeck skriver att naturskyddet bör inriktas på de mest orörda delarna av naturlandskapet. Inte utan ironisk träffsäkerhet sä-ger han att det är praktiskt omöjligt att i stort behålla ett kulturlandskap i ett visst skede
”ty då skulle vi också vara tvungna att konservera en viss sorts människor och deras eko-nomiska och sociala ställning” (Dahlbeck 1947, sid. 94).
Det är tydligt att de ideella krafterna för både natur och kultur var frustrerade över ut-vecklingen i landskapet. John Nihlén svarar i Bygd och Natur 1948 med tydlig irritation och bitterhet över att Nils Dahlbeck och Naturskyddsföreningen gjort flera separata uppgörel-ser med exploatörer och snävat in sitt intresse, från landskapsvård till naturvetenskapligt naturskydd, samtidigt som Hembygdsrörelsen just fortsatt driva en bred landskapsvård som försöker ta hänsyn till helheten, som orördheten, bebyggelsen, fornlämningarna, tra-ditionen, stämningen och stillheten (Nihlén 1948, sid. 55). Det som eventuellt hade funnits av en enad ideell front för natur och kultur var definitivt brutet 1948. Året därpå skriver Dahlbeck om behovet av internationellt samarbete för naturskydd, och refererar en natur-skyddskonferens som hållits under UNESCO:s skydd, och det är ingen tillfällighet att det inte finns ett ord om samverkan med kultursidan.