4.1 Inledning
Det är varje kommun som svarar för socialtjänsten inom sitt område och som har det yttersta ansvaret för att enskilda, inklusive barn och unga, får det stöd och den hjälp som de behöver (2 kap.
1 § socialtjänstlagen [2001:453]). Socialtjänstlagen bygger på frivillighet och ger inte socialnämnden rätt att vidta åtgärder mot den enskildes vilja. Verksamheten ska bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Socialnämnden ska med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och unga som har visat tecken till en ogynnsam utveckling samt i nära sam-arbete med hemmen sörja för att barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om barnets eller den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet (5 kap. 1 § socialtjänstlagen).
Insatser till barn och unga ska i första hand ges på frivillig väg med stöd av socialtjänstlagen. Om detta inte är möjligt kan det bli aktuellt att tillämpa lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), vilken utgör tvångslagstiftning som kompletterar socialtjänstlagen. I LVU anges under vilka förutsättningar som barn och unga får vårdas tvångsvis på grund av att deras vård- eller skyddsbehov inte kan tillgodoses på frivillig väg.
4.2 Vad innebär vård enligt LVU?
Vid vård med stöd av LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge ska ordnas och var han eller hon ska vistas under vårdtiden. Socialnämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom eller henne. Vården ska dock alltid inledas utanför den unges eget
LVU Ds 2017:49
22
hem. Socialnämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården ska ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans eller hennes personliga förhållanden. Socialnämnden har under vårdtiden samma ansvar som vårdnadshavaren för att den unges grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken tillgodoses (11 § LVU).
Vad gäller vårdens innehåll och utformning gäller också bestämmelserna i socialtjänstlagen (10 § andra stycket LVU).
Socialnämnden ska noga följa vården av den som får vård med stöd av LVU. Detta ska socialnämnden främst göra genom regel-bundna personliga besök i det hem där den unge vistas, enskilda samtal med den unge, samtal med den eller dem som tagit emot den unge i sitt hem och samtal med vårdnadshavarna. Socialnämnden ska särskilt uppmärksamma den unges hälsa, utveckling, sociala beteende, skolgång samt relationer till anhöriga och andra närstående (13 a § LVU).
Socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården, får socialnämnden besluta hur den unges umgänge med bl.a. vårdnadshavare ska utövas eller besluta att den unges vistelse-ort inte ska röjas för föräldrar eller vårdnadshavare (14 § LVU).
4.3 Kriterier för beslut om vård enligt LVU
Det framgår av 1 § andra stycket LVU att den som är under 18 år ska beredas vård enligt lagen om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och under förutsättning att det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av dennes vårdnadshavare och – när den unge har fyllt 15 år – av honom eller henne själv.
I 2 § anges förutsättningarna för vård i det fall vårdbehovet har sin grund i den unges miljö (miljöfallen) medan 3 § innehåller bestämmelser om när vård kan ges på grund av den unges eget beteende (beteendefallen).
Kraven för att vård ska kunna beslutas i miljöfallen (2 §) är att det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt ut-nyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i
Ds 2017:49 LVU
hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.
Vad gäller beteendefallen (3 §) kan vård beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verk-samhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Vård ska också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i paragrafen.
Den unges beteende kan läggas till grund för ett beslut om vård även efter det att den unge fyllt 18 men inte 20 år om det kan antas att behövlig vård inte kan ges med hans eller hennes samtycke (1 § tredje stycket LVU). Utöver de krav som framgår av 3 § krävs i dessa fall att vård med stöd av LVU är lämpligare än någon annan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt.
Det är förvaltningsrätten som, efter ansökan av socialnämnden, kan besluta om vård med stöd av LVU (4 § LVU). I fall då den unge redan är omhändertagen gäller att förvaltningsrätten ska ta upp ansökan till prövning inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Domstolen får förlänga denna tid om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nöd-vändigt (34 § LVU). Det gäller också ett generellt krav på skynd-sam handläggning av mål och ärenden enligt lagen (33 § LVU), både i socialnämnden och hos domstolarna. Huvudregeln är att förvaltningsrätten ska hålla muntlig förhandling (35 § LVU).
4.4 Omedelbart omhändertagande
I brådskande situationer finns det möjlighet att besluta om omedel-bart omhändertagande av den unge. En förutsättning är att det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av LVU.
Dessutom krävs det att förvaltningsrättens prövning av social-nämndens ansökan om vård inte kan avvaktas, antingen med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller med hänsyn till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Detta framgår av 6 § LVU.
LVU Ds 2017:49
24
Ett beslut om omedelbart omhändertagande får fattas av socialnämnden. Om nämndens beslut inte kan avvaktas, får i stället dess ordförande eller en annan ledamot som nämnden har för-ordnat fatta ett sådant beslut. Detta ska i så fall anmälas vid social-nämndens nästa sammanträde. Om frågan om omedelbart om-händertagande aktualiseras när socialnämnden redan har ansökt om vård med stöd av LVU till förvaltningsrätten, har även domstolen möjlighet att besluta om omedelbart omhändertagande (6 § LVU).
Socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande ska underställas förvaltningsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades, varvid socialnämnden ska skicka beslutet och handlingarna i ärendet till domstolen. I dessa fall ska förvaltnings-rätten pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder ska prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna kom in till domstolen (7 § LVU).
När förvaltningsrätten har fastställt beslutet om omedelbart omhändertagande gäller en tidsfrist om fyra veckor, från den dag då omhändertagandet verkställdes, för socialnämnden att ansöka hos förvaltningsrätten om att den unge ska beredas vård med stöd av LVU. Om det krävs ytterligare utredning eller någon annan sär-skild omständighet gör det nödvändigt, får förvaltningsrätten medge förlängning av fyraveckorsfristen (8 § LVU).
Om socialnämnden inte underställer förvaltningsrätten beslutet om omedelbart omhändertagande i tid eller för sent ansöker om vård med stöd av LVU blir konsekvensen att omhändertagandet upphör (7 § tredje stycket och 9 § första stycket 1 LVU). Annars upphör det omedelbara omhändertagandet när domstolen avgör frågan om vård (9 § första stycket 2 LVU). Socialnämnden ska också besluta att omhändertagandet ska upphöra om det inte längre finns skäl för omhändertagandet. Ett sådant beslut kan också meddelas av den domstol som har att pröva en fråga om vård med stöd av lagen (9 § tredje stycket LVU).