24
6.3 Mätning, avläsning och kostnadsfördelning av värme, kyla och tappvarmvatten för hushålls-bruk på lägenhetsnivå
Bedömning: Det bör införas bestämmelser om mätning och avläsning av tappvarmvatten för hushållsbruk på lägenhetsnivå i nya flerbostads-hus eller byggnader med flera användningsområden.
Nuvarande bestämmelser om mätning och avläsning av värme och tappvarmvatten för hushållsbruk på lägenhetsnivå i befintliga bygg-nader uppfyller direktivets krav. Det behöver inte införas ytterligare bestämmelser avseende befintliga byggnader.
Det behöver inte införas bestämmelser om mätning och avläsning av kyla på lägenhetsnivå.
Det bör införas bestämmelser om fördelningen av kostnaden för användningen av värme och tappvarmvatten för hushållsbruk.
Skälen för bedömningen Direktivet
Individuell mätning av värme, kyla och tappvarmvatten för hushållsbruk, och hur kostnaden för användningen för detta ska fördelas, regleras i den nya artikel 9b i energieffektiviseringsdirektivet. Individuell mätning inne-bär krav på mätning av energianvändning i varje enhet, typiskt sett en lägenhet, när lägenhetsinnehavaren inte är slutkund. Genom ändrings-direktivet förtydligas att bestämmelserna om mätning och debitering, för-utom att gälla i förhållande till slutkunden, även gäller den slutliga använ-daren av energin, dvs. den som inte nödvändigtvis ingått avtal med energi-leverantören. Innehållet i artikel 9b är i övrigt i stort sett detsamma som i det ursprungliga direktivet.
Individuella mätare ska installeras i flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden för att mäta användningen av värme eller kyla eller tappvarmvatten för hushållsbruk i varje enhet, där det är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt i den meningen att det är proportion-ellt i förhållande till möjliga energibesparingar. Direktivet klargör att det vid bedömningen av om individuell mätning är kostnadseffektiv kan tas hänsyn till verkan av andra konkreta, planerade åtgärder i en viss byggnad, till exempel en kommande energieffektiviserande renovering (skäl 30).
Alternativt ska individuella värmekostnadsfördelare användas efter mot-svarande bedömning.
Nytt är att medlemsstaterna tydligt ska ange och offentliggöra de gene-rella kriterierna, metoderna och/eller förfarandena för att fastställa avsak-naden av teknisk genomförbarhet och kostnadseffektivitet. Det finns vidare ett ovillkorligt krav på individuella mätare för varmvatten för hus-hållsbruk i nya flerbostadshus och bostadsdelarna av nya byggnader med flera användningsområden. Genom ändringsdirektivet har det tidigare ovillkorliga kravet på individuella mätare för värme och kyla i nya bygg-nader och vid ombyggnad tagits bort. Detsamma gäller det tidigare ovill-korliga kravet på individuella mätare för varmvatten för hushållsbruk vid större renoveringar av flerbostadshus.
25 Medlemsstaterna har enligt artikel 9b.3 även en skyldighet att säkerställa
att det finns transparenta, allmänt tillgängliga nationella regler för fördel-ningen av kostnaden för användning av värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk i flerbostadshus eller byggnader med flera användnings-områden som försörjs med fjärrvärme eller fjärrkyla, eller där gemen-samma värme- eller kylsystem för sådana hus dominerar. Det var tidigare frivilligt för medlemsstaterna att införa sådana regler.
Värme och tappvarmvatten för hushållsbruk i befintliga byggnader Europeiska kommissionen inledde i juli 2018 ett överträdelseärende mot Sverige för felaktigt genomförande av energieffektiviseringsdirektivets bestämmelser om individuell mätning och debitering av värme och tapp-varmvatten för hushållsbruk i befintliga byggnader. Mot bakgrund av detta ändrades förordningen (2014:348) om energimätning i byggnader. Genom förordningsändringen infördes krav på installation för individuell mätning och debitering (IMD) av värme och tappvarmvatten för hushållsbruk i befintliga byggnader i vissa fall. Bestämmelserna träder i kraft den 1 juli 2021.
Boverket har meddelat föreskrifter och allmänna råd om energimätning i byggnader (BFS 2020:3) som ger vägledning när det gäller primärenergi-tal, bedömningar av kostnadseffektivitet (lönsamhet), teknisk möjlighet och övriga kriterier för undantag från kraven i förordningen.
Förordningen och föreskrifterna innehåller nu specifika kriterier som fastställer i vilka byggnader och under vilka omständigheter installation för IMD ska vara obligatorisk. Genom dessa bestämmelser genomförs kra-vet i artikel 9b.1 i direktikra-vet om att det på nationell nivå ska fastställas de generella kriterierna för avsaknad av teknisk genomförbarhet och kost-nadseffektivitet. De nya bestämmelserna i förordningen och föreskrifterna genomför även direktivets bestämmelser om individuell mätning av värme och tappvarmvatten för hushållsbruk i befintliga byggnader, jfr promemo-rian Förbättrat genomförande av direktivet om energieffektivitet – Indivi-duell mätning av värme och tappvarmvatten i befintlig bebyggelse (I2019/01869).
Kyla i befintliga byggnader
Som anges i avsnitt 6.2 är marknaden för fjärrkyla liten och under utveck-ling. Det är framför allt lokalbyggnader och industrier som försörjs med fjärrkyla. Förekomsten av fjärrkyla i flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden är enligt Boverket (rapport 2018:18) och Ener-giföretagen Sverige marginell. Det finns därför i dagsläget inte skäl att reglera mätning av kyla på lägenhetsnivå, vare sig i flerbostadshus eller byggnader med flera användningsområden. Ytterligare ett skäl som talar emot att reglera mätning av kyla på lägenhetsnivå är att det är praktiskt svårt att mäta kylanvändningen på lägenhetsnivå. Den kyla som levereras till byggnader överförs i värmeväxlare till tilluften i byggnaders venti-lationssystem och inte till vattenbaserade system som i fallet med värme och tappvarmvatten för hushållsbruk.
26
Tappvarmvatten för hushållsbruk i nya byggnader
Artikel 9b.2 i direktivet kräver att individuella mätare för tappvarmvatten för hushållsbruk installeras i nya flerbostadshus och bostadsdelarna i byggnader med flera användningsområden.
Kravet i lagen om energimätning i byggnader på mätning av tappvarm-vatten för hushållsbruk på lägenhetsnivå gäller bara om det är kostnadsef-fektivt. Därtill har bestämmelsen ännu inte trätt i kraft. Mätning av tapp-varmvatten för hushållsbruk på lägenhetsnivå i nya byggnader är således oreglerad.
Boverket har i två rapporter – Individuell mätning och debitering vid ny- och ombyggnad (rapport 2014:29) och Individuell mätning och debitering:
Uppföljning 2018 (rapport 2018:18) – analyserat förutsättningarna för installation av IMD av tappvarmvatten vid nybyggnad. Analyserna visar att IMD av tappvarmvatten för hushållsbruk sannolikt kan bli lönsamt i flera fall, men att spridningen mellan olika kommuner är stor. Den enskilt största faktorn som påverkar resultatet är va-avgiftens storlek. Under senare år har va-avgiften ökat, vilket ökar sannolikheten för lönsamhet.
Direktivet ger dock ingen möjlighet till att bara ställa krav på individuell mätning av tappvarmvatten för hushållsbruk i nya byggnader om det är lönsamt. Det behöver därför införas bestämmelser som reglerar mätning av tappvarmvatten för hushållsbruk på lägenhetsnivå i nya byggnader, se överväganden och förslag i avsnitt 10.2.2.
Generella kostnadsfördelningsregler
Direktivet innebär att det blir obligatoriskt för medlemsstaterna att ha transparenta och allmänt tillgängliga nationella regler för fördelning av kostnaden för användning av värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk i flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden där indi-viduell mätning sker. Där det är lämpligt ska reglerna inkludera riktlinjer för fördelningen av kostnaden för energianvändningen när det gäller varm-vatten för hushållsbruk, värme som utstrålas från byggnadsinstallationen och för uppvärmning av gemensamma ytor i de fall då trappuppgångar och korridorer är utrustade med radiatorer och uppvärmning eller kylning av lägenheter. Syftet är att säkerställa öppenhet och insyn samt korrekt redo-visning av individuell användning.
I Sverige är det oftast hyresvärden eller bostadsrättsföreningen som ingår avtal med leverantören av värme, kyla och vatten för hushållsbruk.
Därefter fördelas energibäraren vidare till lägenhetsinnehavarna. I de fall individuella mätare har installerats debiteras kostnader för användning av värme, kyla och tappvarmvatten för hushållsbruk inom ramen för hyres- och bostadsrättsregleringen. Om det finns möjlighet till individuell mät-ning, ska ersättning för kostnader som är hänförliga till en lägenhetsinne-havares energianvändning beräknas med utgångspunkt i den uppmätta an-vändningen (se 12 kap. 19 § jordabalken, 7 kap. 14 § bostadsrättslagen och 3 kap. 6 § lagen om kooperativ hyresrätt).
Reglerna kräver inte att den uppmätta energianvändningen ensam läggs till grund för de belopp som debiteras, utan beloppen ska som en följd av energieffektiviseringsdirektivet ta sin utgångspunkt i den uppmätta för-brukningen. Särskilt när det gäller kostnaderna för uppvärmning kan det
27 ofta finnas anledning att beakta även andra faktorer (jfr prop.
2013/2014:174 s. 138).
Några särskilda allmänt tillgängliga nationella fördelningsregler om hur beräkningen av kostnaden för värme och varmvatten för hushållsbruk ska göras – förutom att den ska ta sin utgångspunkt i uppmätt förbrukning – finns emellertid inte. För att regleringen ska leva upp till direktivets krav bör därför kostnadsfördelningsregler införas på nationell nivå, se över-väganden och förslag i avsnitt 10.3.