inför EU-domstolen utan föreslog istället att riksdagen skulle införa en sådan motiveringsskyldighet för sista instanserna som kommissionen begärde.325
Lagen (2006:502) med vissa bestämmelser om förhandsavgöranden (för-handsavgörandelagen) stiftades därför för att införa en sådan motiveringsskyl-dighet som kommissionen begärde.
6.3 Möjliga verkningar av ett förhandsavgörande
Om en nationell domstol begär ett förhandsavgörande enligt art. 267 FEUF, har EU-domstolen möjligheten att ex officio, dvs. på egen hand utan parts begä-ran, ogiltigförklara en EU-akt.326 Genom att en nationell domstol begär ett för-handsavgörande från EU-domstolen har EU-domstolen möjlighet att säker-ställa att de nationella domstolarna tillämpar unionsrätten enhetligt.327 Denna enhetliga tillämpning är särskilt viktig när giltigheten av en unionsakt ifråga-sätts.328 Domstolen redogjorde vidare i Foto-Frost-målet för att om det råder skilda uppfattningar mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om giltigheten av en unionens rättsakter skulle det kunna leda till att unionens rättsordning sätts på spel, vilket skulle utgöra ett ingrepp på det grundläggande kravet på rättssäkerhet. I Foto-Frost-målet fastställde även EU-domstolen att en nationell domstol inte har behörighet att ogiltigförklara en EU-akt.329 Om en nationell domstol trots det skulle komma fram till att en EU-akt är ogiltig kan domstolen åsidosätta tillämpningen av den akten. I och med att en nationell domstol gör det, blir domstolen tvungen att begära ett förhandsavgörande från EU-domsto-len som då har möjligheten att upphäva akten om de finner att den unionsrätts-liga åtgärden är oförenlig med de grundläggande rättigheterna. Om den nation-ella domstolen inte begär förhandsavgörande i ett sådan läge och enbart åsido-sätter tillämpningen av EU-akten kan en fördragsbrottstalan komma på tal mot medlemsstaten, vilket också är en väg att gå för att få en EU-akt ogiltigförkla-rad.
Om EU-domstolen i sitt förhandsavgörande drar slutsatsen att den omtvis-tade unionsakten, eller vissa bestämmelser därav, inte bör ogiltigförklaras; är svaret som den generellt ger den nationella domstolen att granskningen av frå-gan har inte avslöjat någon faktor av sådant slag som påverkar giltigheten av den akten, de hänvisar således inte till att rättsakten är giltig.330 Detta då ett så-dant svar inte utesluter den nationella domstolen som hänsköt frågan till EU-domstolen, eller andra nationella domstolar, från att ifrågasätta giltigheten av
325 Ibid.
326 Se exempelvis mål C-362/14, Maximillian Schrems, punkt 64.
327 Mål C-314/85, Foto-Frost, punkt 15.
328 Ibid.
329 Ibid, punkterna 14–15 samt 19–20.
65
samma EU-akt genom att begära ett nytt förhandsavgörande från EU-domsto-len och att EU-domstoEU-domsto-len i ett annat fall kommer fram till att den ifrågasatta akten trots allt är ogiltig.331
Om domstolen däremot förklarar unionsakten, eller viss bestämmelse därav, ogiltig, är svaret bindande för den nationella domstolen som begärt förhandsav-görande liksom alla andra nationella domstolar.332 Ett sådan beslut från EU-domstolen har erga omnes-effekt och de nationella domstolarna får inte längre tillämpa den unionsrättsliga akten.333 Även om domen direkt riktar sig till den domstol som fört saken vidare till EU-domstolen utgör en ogiltighetsförklaring "en tillräcklig grund för varje annan domstol att betrakta den rättsakten som ogiltig”.334 Effekten erga omnes av förhandsavgörandets giltighet är motiverad som den oundvikliga följden av rättssäkerheten inom unionen, domstolen har fastslagit att när en rättsakt från en institution är ogiltig tillkommer utöver kra-vet på enhetlig tillämpning även unionsrätten särskilt oavvisliga krav på rättssä-kerhet.335 Domstolen menar att det följer av själva karaktären av ett sådant fast-slående att en nationell domstol inte kan tillämpa den rättsakt som fastslagits vara ogiltig utan att på nytt skapa stor osäkerhet kring frågan om tillämplig un-ionsrätt.336
6.4 Slutsats
Art. 267 FEUF ger egentligen inte den enskilda individen talerätt. En individ kan ha ett väldigt bra ombud som försöker få den nationella domstolen att be-gära ett förhandsavgörande utan att få igenom det. Det är den nationella dom-stolen som avgör om de anser att det är nödvändigt att begära ett förhandsav-görande från EU-domstolen.
I och med detta är denna väg inte en riktig processväg för en individ, i vart fall inte i första hand. Möjligheten finns för en individ att åstadkomma det öns-kade resultatet genom art. 267 FEUF, om än den är begränsad. Denna process-väg måste således anses vara en utsträckt möjlighet för en individ att ogiltigför-klara en EU-akt. Den garanterar inte att individen får bli hörd, då det i slutän-dan hänger på den nationella domstolens villighet att hänskjuta frågan till EU-domstolen samtidigt som det är den nationella EU-domstolen som formar frågorna som hänskjuts till EU-domstolen. De nationella svenska domstolarna har tidi-gare visat på obenägenhet att begära förhandsavgöranden och har i många fall inte ens motiverat varför en sådan begäran inte gjorts. Kritiken mot Sverige
331 Ibid, s. 471–472.
332 Lenaerts, s. 472.
333 Ibid.
334 Se mål C-66/80, International Chemical Corporation, punkt 13.
335 Ibid, punkt 12.
66
från kommissionen ledde till förhandsavgörandelagen som nu i vart fall kräver motivering till varför domstolen ej hänskjutit målet till EU-domstolen. I vissa fall har EU-domstolen dock konstaterat att det finns en skyldighet för samtliga domstolar, oavsett instans, att inhämta förhandsavgöranden. Den skyldigheten följer av den s.k. Foto-Frost-principen som säger att om en nationell domstol har anledning att ifrågasätta giltigheten av en unionsakt, är domstolen skyldig att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.337
I och med denna skyldighet när en domstol har anledning att ifrågasätta gil-tigheten av en unionsakt, är denna processväg trots att den är en utvidgad rät-tighet för individen, ändå viktig och kan vara avgörande för en individ som inte är taleberättigade att väcka en direkt ogiltighetstalan enligt art. 263 (4) FEUF. Vid EU-rättens tillämpning sätts ofta enskilda individer i centrum som bärare av rättigheter, vilka ska skyddas av de nationella domstolarna.338 Detta må i första hand syfta till att de nationella domstolarna ska säkerställa att EU-rätten tillämpas i medlemsstaten, men det kan även syfta till att EU-rätten inte ska missbrukas. Att möjligheten då finns för en nationell domstol att ifrågasätta en EU-akt bör kunna anses vara ett sätt för dessa att skydda sina medborgare från ett sådant missbruk från EU-nivå. EU:s befogenheter kommer trots allt från medlemsstaterna, däribland Sverige, som i sin tur får sin befogenhet av sina medborgare.
Saken bör emellertid även ses från ett annat perspektiv. Unionsrätten befin-ner sig i ständig utveckling under inflytande av en dialog mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna. Genom att nationella domstolar begär förhands-avgöranden från EU-domstolen får EU-domstolen information om den nation-ella rätten och de problem som medlemsstaterna möter vid tillämpningen av EU-rätten. Denna dialog mellan EU-domstolen och medlemsstaterna påverkar den fortgående rättsbildningen i EU-domstolen.339 Detta är viktigt då EU-dom-stolen på så sätt har möjlighet att effektivisera EU-rätten och se till att EU-rät-ten tillämpas enhetligt. Genom att få informationen från medlemsstater angå-ende vilka problem medlemsstater möter vid tillämpningen av EU-rätten möj-liggör det för EU-domstolen att dels tydmöj-liggöra hur rätten ska tolkas, men även förebygga framtida osäkerheter rörande tolkningen och tillämpningen av un-ionsrätten samt granska att institutionerna upprätthåller den befogenhet de har fått tilldelad av medlemsstaterna och se till att de grundläggande rättigheterna respekteras.
337 Prop. 2005/06:157, s. 10.
338 Hettne, EU-rättslig metod, s. 21.
67
7 Slutsats
7.1 Inledning
I följande kapitel kommer slutsatserna från de föregående kapitlen att samman-fattas och därmed kommer även frågeställningarna att besvaras. För att göra det enklare för läsaren kommer varje frågeställning besvaras var för sig i separata delavsnitt.