Möjligheter med självbestämmande

Majoriteten av intervjupersonerna menar att det finns stora möjligheter till självbestämmande hos brukarna men att det däremot finns flera påverkande faktorer för hur möjligheterna till självbestämmandet ser ut. Lotta menar;

Snarlika intressen är lättare att tillgodose (Lotta).

Utifrån citatet ovan menar Lotta att möjligheterna för att utöva brukarnas fritidsaktiviteter som exempel är större ju mer snarlika de olika brukarnas intressen ser ut när de bor på samma gruppbostad. På boendet Lotta arbetar på har många brukare liknande intressen och därmed är de överrens om vad de ska göra för aktiviteter och ingen blir nekad till aktivitet på grund utav för lite personal eller liknande. Vidare menar denna respondent att från tidigare erfarenheter av att jobba på gruppbostad var det mycket svårare att uppfylla brukarnas önskemål då alla hade helt olika intressen och att personalen därmed inte räckte till.

Utifrån intervjupersonen ovan kan vi tolka brukarnas rätt till självbestämmande vad gäller deras fritidsaktiviteter utifrån begreppet makt. Lotta menar att möjligheterna till brukarnas

Instutionen för socialt arbete

32

självbestämmande på gruppbostaden ökar då brukarna har liknande intressen och i och med att de har liknande intressen kan personalen tillgodose alla brukarnas önskemål. Hade alla brukare istället velat göra olika aktiviteter hade personalen inte räckt till för att tillgodose dessa och därmed fått säga ifrån till någon eller alla. Därmed skulle det bli synligt att det finns maktförhållanden mellan personal och brukare och detta var något respondenten upplevt på en tidigare arbetsplats. Som vi författare upplever situationen är makten som det ser ut nu

osynlig, då alla parter är överrens. Det är först när oenighet mellan personal och brukare uppstår som makten går att urskilja och därmed påverkas brukarnas självbestämmande.

6.3.1.1 Personalens inställning till brukarens självbestämmande

Det är flera av respondenterna som under intervjuerna uttryckte att brukarnas möjlighet till självbestämmande ligger mycket hos personalen, är personalen positiv till att brukaren ska få bestämma är det också mer troligt att brukaren får sin rätt till självbestämmande.

Respondenterna nedan uttrycker;

Brukarnas möjlighet till självbestämmande ligger mycket hos personalen, så är det. Det händer ibland givetvis att man inte riktigt har all den tiden som man skulle behöva för att den här personen skulle få välja (Anna).

De får egentligen bestämma över hela sitt liv, men det är ju inte alltid att det är så, för då kanske personalen bestämt att brukaren ska gå och lägga sig vid sju eller åtta sådär. Så det går väl lite isär, personalen vill eller tror en sak men brukaren kanske vill en annan så det är inte alltid man är överrens om vad som är bäst för brukaren (Karin).

Vidare utifrån citatet från Karin menar hon att personalen på boendet hon arbetar på, har en föreställning om vad brukaren vill utan att försöka fråga personen själv. Att personalen ibland tar brukaren för givet exempelvis genom att ge brukaren potatis eftersom individen alltid ätit potatis. Istället menar intervjupersonen att det gäller att försöka tolka mer av de ljud som brukaren har och använda sig av dessa. För att kunna utveckla möjligheterna för brukarens självbestämmande menar respondenten att personalen tillsammans borde hitta något verktyg att arbeta med som är individuellt anpassat till brukaren. Framförallt när det gäller personer med grav utvecklingsstörning där talförmågan oftast inte är stor. Vi upplever att Karin delar samma uppfattning som Eriksson och Tideman (2010), att arbetet med självbestämmande skulle kunna utvecklas vidare för denna målgrupp. Respondenten menar att det skulle kunna vara genom vuxenhabiliteringen som skulle kunna hjälpa till att ta fram något hjälpmedel eller genom att använda sig av lättförståeliga enkäter. Karin menar att det finns större

Instutionen för socialt arbete

33

möjligheter till självbestämmande när det kommer till personer med måttlig

utvecklingsstörning då det är lättare att kunna sitta ner och konversera brukarens önskemål.

Om personalen har ett empowermentperspektiv och arbetar utifrån det så gott det går, kan det främja brukarnas självbestämmande i vardagen. Vi kan utifrån Kjellström och Sjölander (2014) förstå att det är viktigt att ge bästa möjliga bemötande, behandling och omvårdnad i arbetet med funktionshindrade. Detta eftersom brukarna får förlita sig på personalens inställning till att ge brukarna handlingsutrymmet till att göra val som rör den egna

livssituationen för att brukaren ska få rätt till självbestämmande. Har personalen däremot en paternalistisk och negativ inställning till brukarnas självbestämmanderätt är det troligt att brukarna inte får något självbestämmande. Detta eftersom att brukarna till följd av sitt funktionshinder befinner sig i en beroendeställning till personalen där deras förhållningssätt till brukarna är avgörande för självbestämmandet. Utifrån detta kan vi förstå liksom Giertz (2012) beskriver att självbestämmande för personer med funktionshinder är extra viktigt då de är utsatta för personalens välvilja på grund av ett livslångt beroende av stöd och hjälp.

Utefter vad Karin berättar kan vi förstå att hon har ett empowerment perspektiv där personen i fråga önskar att brukarna ska få bestämma över sin livssituation och att personalen är de som ska hjälpa brukarna att få handlingsutrymme och få makten till att ta beslut som gäller individens val i vardagen. Vi upplever att respondenten däremot menar att kollegorna på arbetsplatsen har ett paternalistiskt synsätt där de inte frågar brukaren eller försöker att ge brukaren handlingsutrymme till att få göra egna val i livet som rör brukarnas vardagsliv och utefter vad vi förstått av Karins berättelser verkar det därmed inte som att brukarna har något större självbestämmande på denna gruppbostad.

En annan av respondenterna menar att möjligheterna för självbestämmande hos brukarna är större hos brukare med lindrig utvecklingsstörning till skillnad från personer med en måttlig till grav utvecklingsstörning, detta handlar om förmågan att kunna uttrycka sin vilja;

Ja alltså möjligheter, jag hävdar ju att det handlar om de som är lätt utvecklingsstörda, alltså lindrigt, de klarar ju sig mer och kan prata för sig själva, de kör man ju inte, eller köra är fel ord men jag tror ni förstår vad jag menar, för det pratar vi ofta om. Vissa kan ju egentligen styra och ställa så att vi nästan tassar på tå framför dem, medan andra inte har något val (Kajsa).

Utifrån citatet ovan där Kajsa beskriver att möjligheterna till självbestämmande är större beroende på funktionsförmåga har det också framkommit att brukarnas möjligheter att göra

Instutionen för socialt arbete

34

val i vardagen ser olika ut utifrån respondenternas svar. Vi har här brukarnas matsituation som ett exempel, alltså att få bestämma vilken mat som de ska äta och hur det ser ut vid inköp av mat. En av sju respondenter hävdar att brukarna inte har något självbestämmande alls vad gäller matsituationen, det är personalen som lagar maten och som går och handlar maten utan att fråga brukaren hur denne vill ha det;

Vad gället mat är det personalen som bestämmer. […] Jag tror att personalen är rädda för att brukarna ska få för mycket ja makt eller så. Liksom att personalen inte behövs längre och lite så kanske. […] Om jag fick bestämma, då skulle jag nog vilja att man satt med varje brukare och diskuterade

genomförandeplaner och likadant matsedel och så (Karin).

Citatet ovan kan tolkas utifrån en studie gjord av Widerlund (2007) som uttrycker liksom respondenten i ovanstående citat att personalen utövar makt mot brukarna, då Karin uttrycker att de är rädda för att brukaren ska få för mycket att säga till om. Därför väljer personalen att inte fråga brukaren om dess vilja. Övriga respondenter menar att brukarna på något vis får vara med och bestämma över vad som ska inhandlas eller vad som ska ätas men inte helt. Det har exempelvis framkommit att vissa brukare har en bestämd matsedel men kan få påverka vilka tillbehör denne vill ha till maten eller bestämma vilken dricka personen vill ha på helgerna, annat än vatten. Vissa får välja mat och vilket snacks de ska köpa på helgerna och även vilken typ av bröd och pålägg de ska inhandla till frukosten, så länge brukaren köper frukost och inte väljer godis istället. Flera av respondenterna berättar att brukarna för det mesta följer med till affären, även om det är någon brukare som inte har förmågan att välja till följd av sitt funktionshinder. De olika begränsningarna handlar mycket om som tidigare nämnt att brukaren förmodligen valt att äta pizza eller dricka cola varje dag om denne fått välja menar respondenterna.

Vi kan se att det delvis finns ett tänkande om empowerment bland majoriteten av

respondenterna och hur de arbetar med brukarna vad gäller matsituationen. Men vi upplever inte att brukarna helt har ett självbestämmande vad gäller maten. De kan inte helt bestämma vad de vill äta eller vad som ska handlas in, däremot kan de flesta påverka valen och därmed ha ett inflytande men det är ändå personalen som kontrollerar vad brukarna ska handla och godkänner om det är okej i de flesta fall. Vi kan mer se att brukarna har ett visst deltagande i matprocessen och att de får följa med till affären och därmed delta i inhandlingen av maten.

Vi kan mer koppla matsituationen hos brukarna till paternalism där personalen är de som egentligen bestämmer i slutändan vad brukaren ska handla in och vilken mat som brukaren

Instutionen för socialt arbete

35

ska äta. Detta för att personalen blir det som kan ses som experter på vilken mat som är bäst för brukaren.